I Lars Gyllenhaals fotspår 2025
I Lars Gyllenhaals fotspår
Torsdag 27 februari 2025
Lars Gyllenhaal har skrivit flera militärhistoriska böcker och är ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen. I hans fotspår av minnesmärken och monument har jag gått delar av idag.
Människor som gjort avtryck, platser där viktiga händelser skett. Komma ihåg och inte glömma får bli ledordet för den här dagen men också att inspirera att gå historiska vandringar i sitt närområde. Överraskningen för min del var Sibyllegatan 13 på Östermalm i Stockholm. Hittar du din?
Erich Holewa var en man som i slutet av 1930-talet bodde hos sin bror på Kungsholmstorg 6 i Stockholm. Utanför porten på adressen i trottoaren finns ett litet minnemärke över honom i mässing. Mässingsmärket är en så kallad "snubbelsten" och har skapats på initiativ av Forum för levande historia, Föreningen Förintelsens Överlevande och Judiska församlingen i samarbete med Stockholms stad.
Erich Holewa var jude från Tyskland. Han flydde till Sverige och till sin bror för att undkomma nazisterna. I Sverige sökte han uppehållstillstånd men fick av någon anledning inte stanna kvar och tvingades därför lämna Sverige under hösten 1938. Myndigheterna i Frankrike var inblandade i deportationen och lämnade över Erich till Tyskland. Han blev därefter skickad till Auschwitz där han förintades.
Snubbelstenarnas historia började i Tyskland på 1990-talet, de skapades för att hedra de människor som fördrevs eller förintades av nazisterna under större delen av 1930-talet och fram till krigsslutet 1945. Det finns många snubbelstenar på platser runt om i dagens Europa.
Utanför UD (Utrikesdepartementet) på Gustav Adolfs torg 1 finns den här bänken med en portfölj. Det är ett minnesmärke över diplomaten Raoul Wallenberg. Det är som om han suttit där och bara ställt väskan för att komma tillbaka. Så blev det aldrig i verkligheten.
Minnesmärken och statyer finns lite varstans i Stockholm över Raoul Wallenberg och på Djurgården i Stockholm utanför Amerikanska ambassaden planterade de ett träd (Hästkastanj) som minne över honom för "The importance of not being indifferent" 2012.
Han fick ett torg uppkallat efter sig för sina betydelsefulla insatser för att rädda tusentals människor i Ungern åren innan krigsslutet. Människor som var judar och som annars hade riskerats att förintas. Torget hittar du intill Nybroplan.
På torget finns det här minnesmärket som är skapat av Alexander Wolodarski och Gabriel Herdevall på beställning av Judiska församlingen och Stockholms stad. Stenklotet står på en stenlagd väg som heter Aaron Isaacs gränd. På varsin sida om vägen går det att se gamla järnvägsspår. Denna räls kommer från Budapests getto liksom gatstenen som klotet står på.
Gränden med gatstenen och rälsen från Budapests getto leder till Stora synagogan. I området finns flera minnesmärken över Raoul Wallenberg, bland annat tolv sfinxliknande skulpturer skapade av den danska konstnären Kirsten Orrwed.
Det här är Sibyllegatan 13 på Östermalm i Stockholm. Idag finns en kyrklig verksamhet i fastigheten men under andra världskriget var den här adressen en bas för motståndsrörelsen i Danmark.
Här fick de kontakt med den så att säga fria världen och det berättas om en speciellt aktiv person på denna adress vid namn Ebbe Munck som hade ett viktigt finger med i spelet för att få ut den danske atomfysikern Niels Bohr till Storbritannien.
Strax intill Sibyllegatan 13 ligger Armémuseet och utanför står Poltavamonumentet och är ett minnesmärke över slaget i Poltava. Den visar Moder Svea som lägger den svenska flaggan över en fallen soldat, en karolin. Slaget vid Poltava skedde i början av 1700-talet och i det här slaget förlorade ungefär 7000 svenskar sina liv. Monumentet är skapat av skulpturprofessorn Johan Teodor Lundberg och restes 1904.
Utanför entrén står två lottor och delar ut nyponsoppa i det gråmulna och lite regniga Stockholm. Vi får en lång pratstund om dåtid och nutid men också lite familjehistoria som var spännande att lyssna på.
På Banérgatan 62 finns Försvarsmakten med Flygvapnets minneshall i ämbetsbyggnaden Tre Vapen över alla dem som militärt mist sina liv i flygningar. Hit får man gå om man har sällskap av en vakt. Det myllrar av skyltar utanför byggnaderna om militärt område och inga fotograferingar. Det är knappt så jag vågar går in på området.
Den första militära flygningen i Sverige skedde för över 100 år sedan, i februari 1912. Det var ett plan som faktiskt tillhörde Marinen och flögs av löjtnant Olof Dahlbeck med start bara någon eller några kilometer från Flygvapnets minneshall ute på isen vid Värtan.
Här inne i minnehallen är det tillåtet att fotografera men ingen annan stans i byggnaden eller utanför på området då det är ett skyddsobjekt.
Minnestavla över dem som flög DC 3:an som sköts ned av Sovjetunionen 1952.
Lars Gyllenhaal berättar om kurirpiloterna Schollin och Darin som blev nedskjutna av ett tyskt jaktplan. De är begravda på Galärvarvskyrkogården och jag hittar deras gravstenar i myllret och trängseln på den lilla kyrkogården.
För dem som går ombord på en finlandsfärja från Värtan passerar förbi Finlandsparken där Finlandsmonumentet skapad av Gudrun Eduards i mitten av 1980-talet står.
Monumentet restes 1985 "på initiativ av Förbundet Svenska Finlandsfrivilliga och med stöd av Samfundet Sverige-Finland och Svensk-finska föreningar i Sverige."
"Skulpturen föreställer tiden och omsluter fragment ur de svenska och finska folkens dramatiska historia."
Det var många frivilliga svenskar som stred i Finland och "Finlands sak är vår" som dåvarande utrikesminister Christian Gunther uttryckte det.
Min svärfars pappa var en av tusentals som såg sig kallade och reste över för att strida i finska vinterkriget.
På Norges ambassad får jag komma in efter lite ojande och blev mycket trevligt bemött. Fick den information jag behövde och fick även tillåtelse att fotografera det fina ankaret utanför och som går att se om man har vägarna förbi ambassadområdet.
Ett tack till Sverige. Från Norge och det norska folket genom kung Olav V för utrustning och utbildning av norska polissoldater under andra världskriget. På svensk mark togs närmare 15 000 man emot av Sverige för utbildning men Sverige gav även humanitär hjälp till omkring 60 000 norska flyktingar.
Vidare gjordes också så kallad nödhjälp främst till barn och gamla i Norge. Det samlades in ungefär 1,4 miljarder SEK (i 2016 års penningvärde) och över 65 000 ton livsmedel. Greve Folke Bernadotte kunde också undsätta norrmän ur tyska koncentrationsläger med hjälp av de vita bussarna.
Solidariteten och hjälteinsatserna saknades verkligen inte till det norska folket och kung Olav V sa vid överlämnandet av minnesstenen att den "vil stå som et varig symbol på godt naboforhold i trengseltider og som inspirasjon for kommende slekter".
Minnesstenen står strax intill Folke Bernadottes väg på Djurgården nedanför ambassaderna.
Bilder från dagen:
Ett gammalt pilträd som dött men som får insekter och småkryp i den att leva vidare.
Får associationer till Fablernas värld...
En bit av Galärvarvskyrkogården.
Ett gråmulet Stockholm ute på Gärdet och med Kaknästornet i blick. För den som har sprungit Tjejmilen känner säkert igen sig.
Så kom stunden när den här dagen började gå mot sitt slut av minnesmärken och monument över människor och händelser som satt spår i den svenska myllan. Det finns massor av minnesmärken och monument i hela landet och väl värda att besöka. Förstå vår historia och varifrån vi kommer och blev som vi blev.
En bit är gången i Lars Gyllenhaals fotspår och det har varit mycket intressant och spännande. Något jag också rekommenderar varmt för den som känner sig manad.
Det kan även tilläggas att tygjacka + regn = sant. Många steg på räknaren blev det också.
Håll gärna utkik efter nästa äventyr.
Stadsbesök i Västerås 2025
Stadsbesök Västerås
Torsdag 13 februari 2025
Västerås - (Västra Aros) är Sveriges sjätte största stad med drygt 130 000 invånare och idag lämnade jag ett snöigt och råkallt Handen mot ett soligt Stockholm där jag efter tågresan mötte upp Västerås som först bjöd på mälarblåsigt gråväder men där solen så småningom kom i kapp från Stockholm och landade i staden. Vilken härlig dag det blev.
Här har jag varit många gånger och min fina vän V bor här också. En av mina systrar och jag åkte ett par år i rad till staden på trevligheter men det var länge sedan nu så det var dags att ta ett omtag.
Västerås domkyrka håller på att renovera ljudanläggningen så de öppnade senare på dagen så det blev en tur upp till Kyrkbacken först.
För den som inte känner till Västerås så finns det ett område bakom kyrkan som kallas för Kyrkbacken där gamla träkåkar får vila i frid kan man säga. Det är ett fint område där det gamla Västerås får ta plats. Lite som söders höjder i Stockholm.
Det här är Skvallergränd och lägger man örat mot kullerstenen så studsar det säkert upp lite skvaller här och var som fastnat i tiden.
När jag står här och måttar för att ta bilden stannar en kvinna precis bakom på mig på en tvärgata. Eftersom jag rör mig fram och tillbaka för att få rätt vinkel frågar hon vänligt om jag inte hittar här. Så börjar vi prata och det visar sig ganska snart att hon har ett stort behov av det. Jag tänker efteråt när vi skils åt vid kyrkan efter en dryga halvtimme uppepå Kyrkbacken att det var bra att vi fann varandra. Hon fick prata av sig om sina bekymmer med en okänd medmänniska och kanske var det meningen att jag skulle stå där så hon kunde få möjlighet till det. Möten som detta kommer ju aldrig tillbaka och jag hoppas att hennes hjärta kändes lite lättare efteråt.
Kyrkan är som kyrkor är - vacker. Reparationer pågår inför den nya ljudanläggningen men här framme vid altartavlan är det lugnt och fridfullt.
Det har funnits en domkyrka här i Västerås sedan 1100-talet och på 1200-talet började den här kyrkan att byggas. På 1300- och 1400-talen byggdes kyrkan ut och på 1500-talet fick kyrkan sin nuvarande storlek. Tornet är över hundra meter högt. Det är svindlande.
Här i Domkyrkan vilar Erik den fjortonde och jag tänker att familjen Vasa är verkligen framträdande i Mälardalen. Gustav III såg på sin tid till att sarkofagen blev mer synlig och ståtlig.
För länge sedan sa någon till mig att vi är nog alla släkt med Erik XIV och jag som då var barn fattade nog inte riktigt meningen med det hela tills den dagen någon berättade (från Skvallerbacken?) att Erik den fjortonde var en karl som "sprang i gårdarna och sådde frö" och jag fattade ännu mindre. I tonåren kom kunskapen i fatt mig.
Precis vid ingången i Domkyrkan och bakom ljusbäraren står den här fina porten som ett minne från förr.
Det här är Proban - skolfängelset. Jo, du läste rätt det är ett skolfängelse och här kunde både lärare och elever få sitta om de inte följde reglerna. Fängelset stängde i början på 1800-talet och tur var väl det för idag hade det nog varit fullbelagt...
Här rinner Svartån vidare på sin färd mot Örebro och vi låter våra tankar till dem rinna med.
Västerås slott har inte direkt något romantiskt skimmer över sig med tinnar och torn i modern tid men fint är det. Här inne huserar annat än kungahus nu för tiden.
När slottet byggdes låg vattennivån mycket högre än idag och det då tornliknande huset som hade byggts låg mer vid vattenlinjen. Man tror att byggnaden då var minst 11 meter hög och hade tre våningar. Borgen, slottet har byggts ut och byggs på under århundraden och var på 1500-talet dessutom danskt ända tills... ja ni vet han som alltid dyker upp i de här krokarna, Gustav Vasa. Han tog slottet från danskarna 1522 och fick renovera det som danskarna lämnat i misär av strider och belägringar.
Och med tanke på att Erik XIV ligger i domkyrkan så satt han fängslad här på slottet. Ja, så var det ju det där med ärtsoppan och brorsorna. Och inte fick han träffa sin fru och sina barn (de erkända) heller. Inte undra på att han dog.
Slottet brann på 1700-talet men byggdes upp igen och har därefter varit Landshövdingens bostad och residens.
Här inne på slottet finns en restaurang värt ett besök. För 135 kronor (idag) kan du välja på tre olika luncher, kaffe och tre sorters fikabröd (blåbärskaka, pepparkakskaka av modell morotskaka samt ett slags brysselkex). Stekt skädda med kokt potatis och en slags remouladsås var väl värd ett besök. Supergott!
Fikabordet i slottets restaurang. Här kan du plocka på dig det du vill ha till kaffet.
Så vår evige Gustav Vasa som detalj i slottets restaurang förstås. Blickande ut på borggården...
En del av inredningen. Supertrevlig personal och ett besök rekommenderas.
Utanför forsar Svartån vilt i vinterkylan.
För den som har högtflygande planer på en sommarstuga med fri utsikt kanske den här kan vara något att fundera på. Vad det ska barka hän någonstans kan man ju fråga sig?
Gustav Vasa - en stalker?
Här i parken frågar jag ett par efter vägen till Västmanlands länsmuseum och får en beskrivning som får mig att tänka om jag kommer att hinna med tåget hem. Enligt beskrivningen ska jag åka rulltrappa vid tågstationen upp och sedan ner och ta till vänster vid en krök, förbi bussstationen och vidare i en böj och.... efter en stund måste jag avbryta med orden att nu blev det mycket information, jag frågar vidare längre bort. Efter ca 500 meter rak väg är jag nästan framme vid museet så kanske paret ifråga tänkte att de fortfarande var hemma och att det är så man går till museet hemifrån. Man vet inte.
Västmanlands länsmuseum på Karlsgatan 2 i Västerås. Har du inte inte varit där tidigare så är det väl värt att besöka. Vid informationsdisken frågar jag hur många våningar museet har och hur lång tid det kan ta att gå igenom (med tanke på tågpassningen). De är supertrevliga och de bestämmer tillsammans att om man inte grottar ner sig för mycket så tar det kanske tjugo minuter, dessutom är det bara ett plan.
Det tog mig nästan en timme. Och då grottade jag inte ner mig.
Oj så mycket det finns att titta på och vilken pedagogisk verksamhet. Så himla fint museum och så mycket nostalgi att det är lätt att bli alldeles till sig, alldeles salig.
Häng med på en resa i tiden (även om det är ett gigantiskt hopp mellan järnåldern och 70-talet):
Vi börjar i stenåldern när folk här omkring jagade och samlade efter istiden för ca 10000 år sedan. De äldsta spåren från människor härifrån är ca 7000 år gamla.
Det kanske var på stenåldern som de satt vid lägerelden och sjöng: När gäddorna leker i vik och vass och solen går ner bakom Sjöbloms dass. Ja då är det våår.
Ja, man vet aldrig. Elden höll de alltid vid liv i alla fall. Maten lagade de i kokgropar med hjälp av stenar som de värmde i elden, lade ner i gropen och fyllde igen. Ett sätt som en del fortfarande gör när de är i naturen. Spännande är det också när arkeologerna hittar skärvor efter krukor som stenåldersmänniskorna använt vid matlagning och att det fortfarande finns avtryck efter maten i krukorna.
Konstverk har nog människan i alla tider värkt fram. Under järnåldern spann och vävde kvinnor tyger men på en sådan här vävstol kunde även segeltyg vävas. Mytologin berättar om völvorna, kvinnorna som kunde spinna ödets trådar och när männen var ute i strid kunde völvan påverka slutstriden.
Har vi någon völva i nutid månne?
Skärvor från en tid som inte längre finns. Tänk alla människor som handlat med de här mynten. Som de har hållit i sina händer, handlat fisk kanske en gädda. Vem vet.
Dåtidens mode men de användes in i det sista om man säger så. Lappa och laga var tidens melodi. Inget fick gå till spillo.
Jag var på en föreläsning igår där det berättades bland annat att kläder som en del köper idag slängs efter två användningar och att det köps alldeles för mycket av det mesta som sedan slängs. Det kom också fram att varje svensk slänger ungefär 430 kg sopor varje år. Föreläsaren fick inte nog av att säga: Vi köper för mycket helt enkelt.
Den här gravhällen är lite ovanlig berättar museet. Den har hittats norr om Mälaren där det var väldigt ovanligt med sådana och de var mer vanliga i södra delen av landet. Den här gravhällen har en skrift som säger: Ingibiorn hom. Man tror att det var en man som hette Ingebjörn och som begravdes eller lät göra den här gravhällen. Den här gravhällen murades in i en av Västerås medeltida kyrkor som hette Sankt Nicola. Vid en utgrävning på 1930-talet hittades den och arkeologerna fick pussla ihop den så gott det gick eftersom en grävskopa haft sönder den.
Vid Mälaren anlades de tre städerna Västerås, Arboga och Köping under medeltiden. Järnmalmen som börjat bearbetats under järnåldern hade bergsmännen lärt sig göra bättre och från städerna kunde malmen fraktas iväg till andra länder.
Hur var det då för de som bodde här omkring kan man undra. Som folk hade det på den tiden. Hårt arbete i det dagliga livet, oro för sina barn och för sjukdomar. Nästan som att det går att applicera på idag även om det hårda arbetet såg mycket annorlunda ut då.
Tänk dig om någon från deras framtid hade dimpt ned på åkern hos Karl Pettersson när han gick där i sitt anletes svett efter plogen i sina trätofflor och undrat om han hade skaffat en Iphone 16 på sistone. Eller om någon gått in i hans gistna trästuga där hans hustru Ida stått vid bakugnen med tretton skrikande ungar som hängde i förklädet och frågat var hon hade micron. Eller för all del satt sig på huk på golvet hos den lilla snoriga flickan Maja och frågat henne om hon vill leda landet eller jobba som influencer när hon blir stor.
Vad skulle kunna dimpa ner hos oss?
Toalettens insats under århundraden
På en stång...
På tyg....
Med finporslin... (fast den här bilden är fusk eftersom den togs på Stadsmuseet i Stockholm i lördags när jag var där med en väninna. Inte visste jag då att tre toaletter till skulle förevigas i bloggen...)
Med vatten....
När vi ändå är inne på wc så tar vi en titt på 1900-talets andra fenomen, köket med elektrisk spis, diskbänk och rinnande vatten även där.
Det fanns en tid när det stod sådana här matkort i vart och vartannat kök i Sverige. Tänk så mycket brunt vi åt på den tiden. Och så perstorp på det.
Det fanns också en tid då dessa klockor eller liknande var förekommande i vardagsrummen runt om i landet.
Det fanns också en tid när källarkontoren i flerfamiljshusen hade hönsnät så ingen kunde komma in (eh?) och alla kunde se vad alla hade i sina förråd.
När TVn kom var det stort. För de som ingen hade kunde de gå in till grannen och titta på fenomenet. Om ingen alls hade så kunde radiohandlaren ställa ut en Tv i skylten så folk kunde stå på gatan och titta. Sedan kom Tvn i allas hem så blev de också mindre och mer moderna som de här två, den ena med inbyggd VHS-spelare ser det ut som. Fint ska det vara.
För de som bodde i flerfamljshus fanns det sopnedkast där allsköns blandning hamnade.
I vår trapp när jag växte upp var det vanligt att det var stopp i sopnedkastet. Anledningen var att allt kastades ned där, kvastskaft, mattor och överfyllda soppåsar som trycktes in. Ordet sopsortering fanns nog inte i SAOL på den tiden.
På 70-talet lyste det brunt och gult i många kök. Det var ju supermodernt med dessa två färger och då menar jag verkligen supermodernt.
I tonårsrummen hängde affischer och bilder på idolerna. Till vänster ovanför sängen The Beatles som revolutionerade musikhistorien. Vid skrivbordets vägg hänger en bild på killen från Vansbro Björn Skifs som är still going strong och bredvid honom de lite mer skräckinjagande (för 70-tals föräldrarna kanske) Kizz. Längst fram i bild - backen med LP-skivor som fanns i nästan alla tonårsrum. Det var bara att börja bläddra.
Bilder från dagen på museet:
Bästa spisen, utan konkurrens.
Återvinning
Stupstocken.
Sittskor?
Jo tack. Stämpelklockan i egen hög person...
Och här lyser mobilen upp i mörkret i soffhänget, sittandes på hela ryggen...
Griffeltavlan med skriket från kritan...
Badrumsvåg för de hugade...
Och Elvis
Jag tror det var Sokrates som skrev att ungdomarna är så ouppfostrade och att de aldrig håller upp dörren för vuxna.
Hon är ju redan söt och fräsch. Och så underbart vanlig dessutom.
Och vad har du i ditt skafferi? Kan det finnas en enkilos burk kaffe kanske? Nej just det, det finns ju bara i 500 gram... nej 450.... va? Sa du 400 gram?
En sådan här löpsedel skulle vara mumma. Vi får skicka Pippi på uppdraget så hon kan lyfta bort gubbarna som sabbar världen.
Hur skulle en sådan annons se ut idag?
Vilket år är det här... 1825? 1925? 2025? Eh...
Stadsbesöket i Västerås är över. Det finns såå mycket mer i staden och det lilla som visats här är bara skrapat på ytan. I morgon är det Alla hjärtans dag men hela veckan har varit Vänliga veckan. Håll i den. Sprid värme i kylan.
Det är lite skönt att bli äldre och kunna släppa kontrollen som att åka till Enköping en söndag och inte ha koll på att affärerna är stängda förutom blomsterbutiken och konditorierna. Eller att åka till Västerås dagen innan mellohelgen... men upptäckten var bättre än oron för köbildning. Folket kommer till stan i morgon och staden är nog rustad för festen.
En rosa dag för kärleken men också hoppet för vänligheten. Att vara snäll helt enkelt. Det är gratis.
Tack för att du följde med till Västerås idag. Det har varit en helt fantastisk dag med så mycket att se, uppleva och upptäcka. Åker du till Västerås lär du inte ångra dig, går du på museet vill du kanske stanna kvar...
Nästa stadsbesök är på planeringsstadiet. Återstår att se när det går att klämma in i almanackan och om vädergudarna då har vänliga veckan. Håll utkik om du vill.
Stadsbesök i Enköping 2025
Stadsbesök i Enköping
söndag 2 februari 2025
(på morgonen -8 känns som -12 enligt väderappen)
Enköping en bit av Sverige som det var på söndagar förr i tiden. Är det någon som minns hur det var i Sverige på söndagar? Just det... stängt. Så om du vill uppleva lite sådan nostalgi så passar Enköping extra bra en söndag.
Konditorierna är öppna för det fikasugna och det är tur det för oj så mycket gott det finns på Systrarna två. Det finns förstås flera konditorier att välja på som Walter på andra sidan gatan eller som Tammerfors vid Stora torget och som verkar vara ett riktigt stammisställe om du frågar mig.
Systrarna två var för länge sedan etablerade här i butiken likaså skomakeriet, för det var länge sedan det var någon som satt här och pliggade. Nu är det bara fika och även här samlas stammisarna en bit in i lokalen på ljugarbänken och surrar.
Här kommer också "Agda" med sin krökta rygg och mäter kanske 1.42 m ö h med sin rakryggade dotter "Greta" som leder de två in på konditoriet. Efter kaffet stannar en stor stadsjeep på trottoaren precis utanför fikets dörr så att "Greta" kan leda sin mor "Agda" till förarsätet på stadsjeepen som sedan startar och kör iväg med de två bakelsemätta damerna. Det är så nostalgiskt och härligt i denna lilla pittoreska stad att det blir alldeles varmt i hjärtat. Mys.
Sverige har också sina Notre Dame lite här och var, som Vårfrukyrkan i Enköping som exempel. Uppepå åsen ståtar hon och blickar ner på staden som ligger runt omkring henne. Här uppstod hon som en romantisk korskyrka på 1100-talet. Trehundra år senare genomgick hon ett ansiktslyft så att säga och förändrades i grunden till ett mer gotiskt inslag i vyn. Den senaste renoveringen för drygt hundra år sedan handlade mer om målningarna än om arkitekturen och som Carl Wilhelm Pettersson stod för, men innan han fick komma med penseln gicks kyrkan igenom och se där bakom putsen hittades 1400-talsmålningar som kom i dagern. En del av målningarna ser likadana ut som när de hittades bakom putsen, andra har bättrats på.
Kyrkan med sin altartavla är fantastisk vacker. Altartavlan kanske inspirerade filmbolaget Colombia i Hollywood när de skapade sin andra (eller kanske tredje) The Torch Lady på piedestal som sin logotype 1936? Vem vet? Någon filmmogul kanske åkte "over seas" och kom till Enköping och såg altartavlan och tänkte: Den ska vi ha! Det kanske hade hedrat Per Ljung som skapade det vackra 1792.
Konsthallen var också öppen och här har bildkonstnären och grafikern Janus Frydrysiak född i Nässjö och uppvuxen i Växjö sin utställning just nu. Temat är grekisk mytologi och magisk grafik. Spännande porträtt där ögonen i porträtten är speciellt intensiva och håren är fulla av maskar och ormar.
Som här:
Och här:
Andra målningar är mer inriktade på naturen och detaljerna är fantastiska. Man måste gå nära för att uppleva.
Vad gör man mer i Enköping en söndag?
Jo, man går i skogen uppe på Kyrkoåsen och tittar på...
...trädsvampar. Så intressant att det under 1800-talet var trädlöst här uppe på åsen men att det ändå fanns backsippor.
Beundrar den fria utsikten från åsen som har en spännande historia. Åsen kom till under istidens slut och naturen skapade denna ås av forsande vatten, grus och tunnlar. Vid tiden för stenåldern för ungefär 5000 år sedan stack den upp som en ö i Yoldiahavet. Det har hittats lämningar här från människorna som bodde vid stränderna kring åsen för ungefär 1000 år sedan. Och idag finns här uppe på åsen en kyrka som ståtar 44 meter över havet och där en av de mest kända enköpingsborna ligger begraven på kyrkogården.
Jag gick in i en blomsteraffär för att höra om någon kanske visste vad denne person bodde någonstans när han levde. Mannen i blomsteraffären var äldre och sa: Kom med ska du se. Han lämnar sin blomsterbutik och går före mig till en korsning. Under tiden berättar han att hans mormor jobbade hos den kände enköpingsbon som städerska. Därefter pekar blomsterhandlaren nedåt gatan på ett gult hus och säger: Där, där i det gula huset där bodde han och hade sin mottagning.
Ernst Westerlund. Känns namnet igen? Kanske inte men om jag i stället säger Doktor Westerlunds blomma kanske någon säger: Aha! Ja men då vet jag.
Om inte det heller klingar bekant så berättas det om den då troligen mest anlitade läkaren Dr Westerlund som föregångsman inom neurosbehandling och hans på den tiden lite annorlunda metoder för att få folk att bli friska. Metoder som även blev kända utomlands. Han gav patienter på recept att det skulle upp och gå på Kyrkoåsen för att få frisk luft och motion. Inte helt otidsenligt eller hur? Något som är mycket logiskt även idag.
Här i det gula huset bodde och arbetade Doktor Ernst Westerlund i det som idag kallas för Westerlundska gården. Idag huserar Westerlundsällskapet här och verkar för att vårda doktorns minne. På en plakett på huset får vi veta att "Här verkade Med. Dr. Ernst Westerlund 1867-1924 I den lidande mänsklighetens tjänst"
Inne på mottagningen placerade han sina pelargoniakorsningar eller Rosengeranium som den egentligen heter. Blomman doftade starkt och skulle vara hälsobringande för de sjuka. Hälsoblomman går från hand till hand så att säga och mig veterligen går den fortfarande inte att köpa i någon blomsteraffär. Det gjorde inte det förr i alla fall utan man fick tigga till sig sticklingar av vänner och bekanta som hade en Dr Westerlunds blomma hemma (däremot verkar den tydligen gå att köpa på nätet men hur livskraftig och frisk en sådan är, är ju svårt att veta).
Jag hade en Dr Westerlunds blomma när jag var ung och fick det berättat att han hade dem på mottagningen för att patienterna luktade illa. Idag har jag en annan berättelse.
Här vilar Westerlund och barnbarnsbarn.
En annan av Enköpings stoltheter är författaren Jan Fridegård. Fridegård är kanske mest känd för sviten Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök men har förstås skrivit så mycket annat.
Min mamma hade sviten i bokhyllan hemma under min uppväxt. Hon visste att jag var historieintresserad så hon stoppade den i handen på mig och jag minns att jag slukade den med hull och hår. Nu är det länge sedan och sviten är glömd men inspirationen efter denna dag är att läsa den igen för att se vad jag skulle tycka om den idag.
Så kom tiden när det blev dags att lämna Enköping och åka hemåt. Jag kom med ett tidigare tåg som var försenat vilket gladde mig. I vagnen satt en pappa med sin lilla dotter och de pratade så fint med varandra. När vi närmade oss Bålsta började pappan packa ihop. Tåget hann att stanna på perrongen men flickan var ännu inte påklädd ordentligt. Tåget hade stått inne någon minut och jag tänkte att de hinner inte av. Men så kom de iväg och jag tänkte att det där var i sista minuten men så är det nog med småbarnsföräldrar idag. De har nog ilte mer coolare stil än föräldrar förr. Så tänkte jag.
Så närmade vi oss Stockholm och Centralen. Jag packade ihop mitt och ser att pappan med sin lilla dotter står med vagnen vid dörrarna. Vi börjar prata och han säger att nä, någon cool pappa är jag inte åtminstone inte på insidan. Utåt sett är jag lugn, sa han men inom mig... oj, oj, oj. Vi skrattade. Han hade en ryggsäck eller rättare sagt en djurryggsäck med en katt i men han var van att åka tåg med både katt i säck och barn i vagn så det var inget konstigt med det. Härlig förälder, fick jag med mig från den tågresan.
Lite bilder från dagen:
Enköping är känd för sina parker och i den här parken som jag inte minns namnet på står det här härbret.
Lekplats i samma park
Denna runsten som står nedanför kyrkoåsen är rest på 1000-talet. Runristaren hette Livsten och var verksam i Enköping före mitten av 1000-talet.
Texten lyder:
...efter sin son Åfast. Livsten högg dessa runor efter en god ung man
Denna sten är också från 1000-talet men var den har stått vet ingen i nuläget. Den låg som en tröskel till St Ilians kyrka (som går att läsa om sist för den här dagen) och restes på nuvarande plats vid Afseliiplan som är Enköpings äldsta park.
Texten lyder:
Ingebjörn och hans bröder läto resa denna sten efter Igul sin fader Gud hjälpe hans ande bättre än han (har gjort sig förtjänt av Tidkume) ristade dessa runor.
Med hjälp av en annan runsten har denna sten kunnat kompleteras (därav parentes).
Nostalgi
Se-upp-staket vid brandstationen eller "Halt, här får ingen passera" /Ebba Grön
Brandstationen
Beror väl på varifrån?
Vackert!
Sist men inte minst
Kyrkoruinen från St Ilians kyrka, en gotisk kyrka från 1200-talet och som var stadskyrka i Enköping till in på mitten av 1500-talet. Kyrkan revs på 1600-talet. Vårfrukyrkan uppe på åsen som var kyrka för landsbygden omkring Enköping till en början kom att bli kyrka även för staden på 1500-talet efter St Ilians kyrka. Ruinen ligger alldeles nedanför åsen.
Så är årets första stadsbesök i hamn och fler lär det bli. Inget planerat men funderingar finns. Så håll utkik och inspireras.
