Sörmlandsleden etapp 5 2025
Lördag 12 juli 2025
Sörmlandsleden etapp 5
Haninge - Huddinge - Haninge
Vädret var helt perfekt för vandring på Sörmlandsleden idag, runt 20 grader varmt, molnigt och lite blåst. Ungefär tio minuter hemifrån på väg hem kom regnet och det blev till en skön svalka efter dagens gärning. Etapp 5 går mellan Rudan i Handen och Paradiset i Huddinge.
Jag fick ett tips från en bekanting, han sa att det kan vara bättre att börja gå från Paradiset för då slipper man stå och vänta på bussen alternativt missa den. Börjar du i Paradiset så går du ju hemåt, sa han. Bra tips och för att komma till Paradiset från Handen kan man åka buss men jag provade ett nytt vägavsnitt så jag knatade på.
Haninge - Kolartorp - Björkdalen - Solängsvägen - Lissmavägen - Ekedal - Ådran - Paradiset.
Vägen har gott om spänger vilket behövs. Vid övergång klatschar det på sina ställen av vatten under dem.
Trehörningen i sikte.
Svartsjön nästa.
Och så Öran till sist.
Stigarna är riktigt fina att gå på. Den här är rena rama grusvägen i jämförelse med Kebne...
Det är bra för balansen att skutta fram på stenar och rötter. Sådana här stigar gillar jag även om snubbelfaktorn blev högre mot slutet av förklarliga skäl.
Skogen är full av spännande historier. Hur kom de här samman?
Har du inte haft möjligheten att gå etapp 5 mellan Haninge och Huddinge så kan jag rekommendera den. Det är en otroligt fin väg med sjöarna, skogarna och ängarna. Riktigt riktigt fin etapp.
Ibland är det bara fina vyer att stanna upp för. Inga djur så långt ögat nådde, men... jag såg inga älgar men kanske älgarna såg mig. Vem vet. Ibland kom lukter som skulle kunna identifieras som älg men säker kan man aldrig vara. Stora men nästintill osynliga kan de lura där inne bakom ett träd eller så.
Lång spång.
Ljuset i tunneln. Under Haningeleden och snart på hemmaplan.
Tips: För att inte lämna spår efter sig kan man ta med sig en påse att stoppa använd pappersnäsduk i när man som kvinna smitit in bakom en sten och satt sig. Påsen åker ner i ytterfacket på ryggan och slängs sedan hemma.
Tack för att du följde med på Sörmlandsleden i det här perfekta vandringsvädret. Lite prat i Paradiset och i Rudan med bekantingar var trevligt. Många steg på räknaren blev det också och i kilometer räknat så blev det drygt 26 km. Finfin dag med andra ord.
Vi får se vad det blir nästa gång. Häng med om du vill.
Tallinn 2025
Tallinn 9-11 juli 2025
Estland
Ingen av oss har varit där förut så då passar det väl jättebra att åka ett par sommardagar till Estlands huvudstad Tallinn.
Skönt att åka på sommaren när det är kav lugnt och solnedgång över kobbarna.
Solnedgång över Östersjön i en annan vinkel. Vackert med linjer och färger, som i en målning.
Så börjar vår promenad i Tallinn medan andra sitter och vilar.
Gamla stan är populär och dit måste vi gå hade vi hört.
Stadens historia ser vi här och var.
Olde hansa är en restaurang i dagens Estland. Huset med tre våningar och massor av sittplatser för besökaren. Huset byggdes på medeltiden och står sig än idag, trots alla tuffa tider som både Tallinn och Estland har i bagaget.
Tänker på när en väninna och jag var på Sjöhistorika museet i Stockholm för några år sedan på utställningen om flyktingar från Estland under andra världskriget och poletten som trillade ner för för mig i min egen familjs historia. Pusslet jag ville få ihop med alla fragment jag hört under uppväxten och den sista biten jag kunde lägga till där och då på museet när det äntligen gick upp för mig vad som hade hänt och hur allting hängde ihop. Så mycket hitte-på-historier att lägga åt sidan och kunna se verkligheten som den faktiskt var. Det var sorgligt att ingen fattade men ändå uppenbart att så var det. Tacksam? Ja. Och jag kan vila i det. Med stolthet.
En bit av det gamla Tallinn, och en stad med turistbutiker i varje hörn.
Alexander Nevskijkatedralen syns långväga ifrån uppe på höjden av Tallinn.
Utanför Alexander Nevskijkatedralen
Utanför Alexander Nevskijkatedralen
Utanför Alexander Nevskijkatedralen
Så går vi in i Alexander Nevskijkatderalen och här råder tystnad och fotoförbud...
Kiek in de Kök museum och tunnlar i bastionen från 1600-talet. Spännande.
Bara för att den var fin i verkligheten...
Efter mat och tusentals steg i staden närmar vi oss båten tillbaka till Sverige.
Regnbåge över Östersjön. Där regnbågen slutar finns en skatt säger skrönorna och skatten ligger i....
Vi hittade den, vi hittade den!
Frågan är vem som sa det...
Hemma på fast mark vid Värtahamnen och detta fina och finurliga i sikte.
En kort och intensiv resa till Tallinn med många minnen och trevligheter. Många har redan varit där och för oss första gången men... man vet inte. Det kanske blir en tur igen när andan faller på, vem vet?
Kul att du också ville följa med en stund till Tallinn. Nu får vi se vart nästa resa går. Det ska bli spännande att se. Vill du följa med? Kika in här i så fall.
Kebnekaise (Giebnnegajsse Giebmegaisi) 2025
OBS! Uppdaterad 6 juli 2025
Om du inte kan se hela bilden kan du klicka på den
Onsdag 18 juni
Arlanda - Kiruna - Nikkaluokta
Från Arlanda väljer jag att flyga upp till Kiruna för spara på (min) energi. Använder min säck från vandringarna i Spanien och kan därför ta den som handbagage. Gör så, så ofta jag kan när jag flyger för att slippa stå och vänta vid rullbandet. Smidigt att bara ta säcken och gå. Det tar en timme drygt att flyga och det hinns med en fika under tiden.
En liten flygplats. För den som sitter och väntar på skjuts finns kaffeautomat.
Det blir en väntan på bussen till Nikkaluokta så jag traskar runt lite i området utanför flygplatsen.
Precis som myggen är riporna stora i Norrland...
Så kommer bussen och kör närmare sju mil till porten mot Kebne, nämligen till Nikkaluokta.
Jag minns Enok Sarri ifrån när jag var barn och är lite nyfiken på om det finns något om honom när jag kommer fram. För er som inte kommer ihåg honom så var han vädergubben från Nikkaluokta (eller som man sa hemma hos mig på den tiden Nikkalookta...) och var rikskändis då för han spådde alltid rätt väder om jag inte minns helt tokigt.
Jag behövde inte fundera så mycket mer på det. Nikkaluokta andas Sarri och Anna som är släkt med Enok och som också jobbar här ger mig en sliten bok att tillfälligt bläddra i, det enda exemplaret som finns kvar i Nikka. Här finns massor om Enok, hans föräldrar och allt som är värt att veta känns det som.
En egen stuga att bo i under natten med dusch och toa. Mysfaktorn är hög och tacksamheten stor. De andra resenärerna från bussen väljer att börja gå redan nu till Kebne. Solen går ju inte ner vid den här årstiden så det är ju ljust här dygnet runt. Så ja... sömnen blev det väl lite si och så med.
I Nikka finns ett kapell som jag besökte. Vägen upp är kort och fin att gå på.
Jag fick låna nyckel till kapellet från receptionen och här inne är det fint. Kapellet är litet men här finns det ändå gott om utrymme.
Här i Nikka finns det möjlighet för dem som campar att ta sig en dusch eller så. Det finns också en reception, en restaurang som erbjuder fyra olika slags rätter och en shop med allehanda ting.
I Laddjujavri 5,6 km (ca 1 1/2 timmes promenad) från Nikka går en båt som kortar ner vägen till Kebnekaises fjällstation med 6 km. Båtresan kostar 500 kronor (2025) enkel resa och tar ca 30 minuter.
Torsdag 19 juni
Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation
Porten till Kebnekaise i Nikkaluokta. Nu börjar vandringen till Kebnes fjällstation 1,9 mil bort.
Vägen är så fin från Nikka...
Avståndet till båten är väl markerat med fina och tydliga skyltar.
Den här forsen (eller säger man jokk?) känner jag igen från någon av alla de youtubeklipp som jag dammsugit på nätet. Fint ställe att stanna på och dricka vatten om man så vill och känner för det.
Första hängbron...
... och jag vet att de gungar fint de här rackarna, så det suger i magen redan här...
Det är inte så fasligt långt ner till vattnet men jag håller mig stadigt i relingen på var sida och blicken är riktad stint framåt.
Så kommer sjön Laddjujavre i sikte och därifrån går båten.
När båten landat 6 km därifrån så är det ju bara 8 km kvar till Kebne. Det ska väl gå ganska fort...
Tänkte inte på det... Nåja, lite sten får man väl tåla...
Här får man gå på plankan... och den sviktar fint...
Spänger finns det gott om och det är väldigt skönt så man slipper plurra.
Som en stenfors dyker den upp. Jag står på en spång över denna stenfors och förundras. Ser likadant ut på båda sidor om spången. Mäktigt.
Det går en pilgrimsled här också. Hur den riktningen ser ut har jag ingen vetskap om i nuet men på den här platsen kan man skapa sig lite lugn om man så vill. Å andra sidan så är hela vägen mellan Nikka och Kebne en plats att skapa sig lugn och ro på om någon frågar mig.
Platsen verkar också ha en dramatisk historia. Det finns mängder av klippblock som lossnat från berget intill. Dessa klippblock är mer eller mindre sina egna berg.
Molnen skingras en aning, solen bryter fram så smått och då ser jag...
...den för mig välbekanta bilden av berget Tolpagorni, som kanske gav "förnamnet" till Kebne (Giebnne som betyder kittel). Tolpa har fått mitt hjärta. Utan tvekan. Vacker och mystisk stiger hon upp i blick. Utan topp.
I "skålen" på Tolpa åker folk skidor. Jag mötte K på fjällstationen och hon är äventyrare av alla mått. Hon springer, skidar och vandrar och här i Tolpas skål har hon också åkt skidor. Hon visade bilder och såg ut som en pytteprick i skålen som är större än vad man kan tänka sig. Otrolig kvinna och en genuin inspiratör fick jag lyckan att möta.
I klykan till höger om Tolpa och höljd i dimma ligger berget Vierranvarri. Bredvid Vierranvarri och bakom berget till höger ligger Kebne.
Så kommer nästa hängbro...
... och här är det väldigt långt ner till vattnet. Det är hisnande även om det kan vara svårt att se på bilden hur långt ner det egentligen är. Och bron gungar friskt men vågar nu stanna för att fotografera när jag har fast mark under fötterna.
Markeringarna på vägen mot fjällstationen är med orange färg och ligger på tittavstånd så de är lätta att hitta. Två kvinnor inne på Nikkaluoktas reception under gårdagen berättade att de hade varit ute och bättrat på markeringarna och det märktes idag. Blänkande fina. Vägen är som synes lite stenig... det är den från båten till fjällstationen mer eller mindre. Troligen ännu tidigare.
Och så byts stenvägen ut då och då med en snöstump och...
... ja men det var ju oundvikligt.
Senaste gången jag kastade snöboll en sommar var hos svärföräldrarna i Härjedalen juli 1974... och det var ju några månader sedan.
Lite snårig uppgång men så...
... är jag framme vid Kebnekaises fjällstation.
Så här ser området ut. Tälta gör man gratis bara det är minst 50 meter från fjällstationen om jag minns rätt.
Och här är öppettiderna.
Fredag 20 juni
Mot Kebnekaise
Så här ser det ut i Kebnekaisemassivet. Bilden är tagen från en broschyr som Länsstyrelsen i Norrbotten tagit fram. Leden som visas på bilden är den som kallas för Västra leden.
Från fjällstationen går du över Jökelbäcken vid ungefär 2 km, vandrar uppåt och parallellt med Tolpagorni för att sedan vika av åt vänster i bild för att ta dig uppför Vierranvarri. På toppen av Vierranvarri ska du sedan ner i Kaffedalen, därefter är det brant stigning upp mot toppstugan och sedan upp till Sydtoppen på Kebne som just nu är Sveriges nästhögsta topp.
Västra leden går att gå utan guide och är kanske den mest populära för vandrare för man kan gå själv (som jag gjort), men det går också att gå med sina halvstora barn på den vandringen.
Det finns flera andra leder upp till Kebne och för att gå dem behöver man guide alternativt att man är erfaren av alpin terrängklättring och glaciärer. Den östra leden som är en av dem är stängd för hela säsongen på grund av rasrisk om jag kom ihåg rätt.
Oavsett när och hur - läs på och var förberedd så mycket som det går, att vara förberedd är att vara vaken inför det som kommer.
Här kan du också jämföra med fotografierna som jag tagit. Tolpa till vänster, Vierranvarri snett bakom och Kebne som förstås höjer sig över mängden med sina 2096,8 meter (höjdmätning av Tarfalas forskningsstation) eller 2094,6 (enligt Länsstyrelsen broschyr) på Sydtoppen.
I vilket fall är Kebnes höjd strax under 2100 m ö h och Sveriges högsta berg. Nordtoppen är just nu högst och Sydtoppen med snö som smälter undan för undan är just nu lite lägre.
Jag var nog inte riktigt förberedd på "vägen" upp till Kebne. Den har bitvis inga vägar alls utan det är stenbumlingar att gå över, kliva över och vid ett tillfälle gå på alla fyra över (för att jag var rädd för att ramla). Jag har förstått att det skulle vara sten men inte så här mycket och inte "hela" vägen.
Med blick tillbaka på Kittelbäckens bro och "vägen" dit. Här är sista vattenstoppet. På väg till Kebne härifrån finns inget mer vatten att fylla på flaskorna (kanske vid någon liten strilande bäck beroende på årstid men lita inte till det) så drick dig otörstig och fyll flaskorna ända upp. Nästa gång du kan fylla på är när du kommer tillbaka hit.
En bit av Kebne på "vägen" upp. Det är inte toppen som syns, toppen ligger som bakom kanten. Vänster i bild syns Kaffedalen och en bit av Vierranvarri.
2016 började sherpor från Nepal att bygga trappor en bit av den mest svårgådda delen av uppstigningen till Kebne. Här hade det vad jag förstått förekommit mest olyckor och något behövde göras. Då anlitar man dem som kan det här med bergsklättring bäst. Tack! Det var helt enkelt underbart att få gå uppför dessa trappsteg. Sträcka ut benen och kliva på något slätt.
Stigen är smal. Möter man någon får man stanna och släppa fram. Bredvid stigen stupar en stenvägg ner kanske 50-75 meter. Det ser inte så högt ut på bild men den snöstrimma som syns är i verkligheten väldigt bred.
Någon jag mötte sa att man kanske skulle åka ner på rumpan när man väl ska ner. Jag hade läst att det kanske inte var så bra för det finns ju stenar där nere också och vem vet hur porös snön är...
Jag mötte några nysvenskar som bilat från Göteborg, vi pratade också om stupet. Halkar man ner då är man ju borta, sa vi. Just som en av dem stod för nära kanten kom "mamman" i mig och han sa efteråt när han i trygghet satt på en sten (puh...) att det hade han inte tänkt på att han stått så nära stupet...
Stenvägen är snart slut och det ville jag verkligen att den skulle vara också... men när man som mest tror att det är över så kommer nästa...
Utsikten är magnifik och här någonstans på nervägen trampade jag igenom snön till knäna.
Det här är en modell av toppen på Kebnekaise (syd- och nordtopp) som finns inne på guidekontoret. Jag kom inte upp på sydtoppen utan vände om vid 5 km och då hade jag 3,5 km kvar.
Toppen är väldigt smal och för femton år sedan var det en person som tog ett felsteg där uppe. Det stupar rakt ner hundratals meter. När man går upp går man först på den breda sidan som syns ungefär i mitten på bild längst ner. Därefter går man upp på kammen.
Folk gick igenom snön till midjan nere i Kaffedalen och jag såg hur trötta de var som jag pratade med. En ung kille som gjort ett försök men vänt sa till mig nere på fjällstationen: Går du 3-4 km då är det en bedrift. På fjällstationen sa de att det brukar inte vara så här mycket snö på Kebne vid den här årstiden.
Jag gillar äventyr men inte så mycket att jag riskerar liv och hälsa. Nej. Jag följde min magkänsla men också att jag var väldigt "mätt" på stenar. Upp till Vierranvarri var det någon som berättade att där var det ännu mer stenar, och jag känner att jag gjorde rätt som vände. Man ska ju ner också... Tar man ut sig för att gå upp då är man trött och kanske inte lika uppmärksam när man ska ner. Jag såg en kille vid fjällstationen med en svullen och gammalblodig näsa som var omplåstrad.
Det är närmare 9 km upp och sedan lika långt tillbaka. Stenig terräng, alpin terräng. Ska du upp så var förberedd. Det är ingen "lekstuga", det är inte enkelt även om det sägs att den Västra leden är lätt. Det krävs styrka både fysisk och mental och det krävs kondition. Det krävs kläder efter väder så klart men svårt att förutsäga eftersom vädret på Kebne är oförutsägbart. När jag gick var det -10 på toppen, klart väder och blåst. Nere vid fjällstationen var det +1 och sol som värmde (en del gick i kortärmat).
För min del så kan jag summera att den fysiska styrkan och konditionen fanns för att kunna lyckas medan den mentala sviktade. När jag såg en som började kliva upp vid snögränsen mot Vierranvarri och snart stod på alla fyra för att hitta grepp för att inte glida ner då bestämde jag mig för att vända. Det fanns ingen lust att glida ner där. Var fanns stoppet då. Jag kände nog där då och att jag ville inte kämpa mer. Stenarna var nog de som tog min mentala kraft. Rädd för att ramla och skada mig gick jag mycket försiktigt och ändå ramlade jag (inga skador förutom blåmärken som tur var). Skulle det hända något så är hjälpen ganska långt bort och det kan ta tid innan den kommer.
Jag har gått i Pyrennerna tre gånger och där krävs all styrka, kraft och kondition också men... även om det också kan vara knökig terräng där så finns stigarna, vägarna och det är mer lättgånget på det sättet. Upp till Kebne ramlade jag på stenar och i snö, snubblade och vrickade. Det var en kamp på ett annat sätt än att gå på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Stor skillnad.
Men hur lång tid tar det då, kanske någon undrar. Det sägs att det tar mellan 10-14 timmar beroende på vem du är, hur tränad du är och vilka förutsättningar som vädret bjuder på. Du behöver också tänka på att bära med dig mat och vatten för en hel dag men även ombyteskläder. Är det varmt nere vid fjällstationen och du börjar gå i kläder för de förutsättningarna behöver du också ombyte för kyligare väder på två kilometers höjd. Får du plats med det i ryggan du tänkt ta med dig? Kom även ihåg att ta med dig ett första hjälpen-kit. Har du tur klarar du dig men någon annan kanske behövder din hjälp.
På väg ner kom två killar runt tjugo som var på väg upp och de undrade: Har du några tips till oss som är unga och oerfarna. De fick veta att jag också var oerfaren i sammanhanget men jag svarade ungefär så här: Ja, det har jag faktiskt. Stanna ofta, drick, ät något. Spar på energin genom att gå lugnt. Rusa inte upp och se till så att du inte går upp bara för att visa någon annan att du har varit där. Följ din magkänsla och gör det som känns bäst för dig. Känns det inte bra, överväg om du verkligen ska fortsätta. Det är ingen lek. Det är allvar. De tackade och jag hoppas att det gick bra för de ivriga killarna.
Lördag 21 juni
Vilodag på fjällstationen
Jag behövde verkligen inte en vilodag men allt var bokat och klart så jag tog det lugnt hela dagen.
Försökte komma över Elsas bro som finns i området men en av bäckarna var full av smältvatten och jag hade gympadojjorna och inga stavar så det får bli en annan gång.
Söndag 21 juni
Kebnekaise fjällstation - Nikkaluokta - Kiruna - Stockholm - Handen
Nu går jag hemåt.
Lämnar men kommer nog tillbaka en annan gång. Har fått så många värdefulla tips på vad jag kan göra här men även längre bort så det ska jag ta med mig och ta en funderare på.
Maskrosor och rödmyror fanns på vägen tillbaka... fanns de här i torsdags?
En ripa (?) Det var två stycken och mycket nyfikna för det visade sig att min ryggsäck knarrade när jag gick och lät nästan som dem. Det kanske trodde jag var en vän på besök och ville komma fram och säga: Hej.
Kom tidigt till båten och åt lunch på bryggan. Gonade mig i solen, i det ljudlösa och fantastiska som bara naturen kan bjuda på. Här är det verkligen gott att vara.
Det blev lång väntan på bussen för jag var tidig till Nikka. Flyget blev försenat för tappad energitillgång (kanske varit upp på Kebne?) men hem kom jag lagom till midnatt efter pendelbyte vid Centralen.
Summasumarum av dessa dagar är att det har varit både äventyr och utmaningar men också att jag lärt mig en läxa den hårda vägen så att säga.
En av utmaningarna var att jag gick själv i vildmarken, i väglöst land i flera kilometer både till och från fjällstationen. Det var stort för mig och jag var heller aldrig rädd (för björn). På tillbakavägen mot Nikka mötte jag ett par i min ålder från trakten och som var ute med sina hundar. De sa att här finns inga björnar, det finns bara fåglar och renar. På båten tillbaka sa föraren: Ser du björn behöver du bara stampa lite så springer den iväg.
Det kom mig att osökt tänka på när jag var och såg en av Jonas Gardells uppsättningar för många långa år sedan där han berättade att han och Mark skulle åka till Australien. Han läste på i en guidebok hur man skulle göra om man mötte en krokodil. Man skulle stoppa varsitt pekfinger i krokodilens näsborrar. "Men ingen har sagt vad man ska göra sen", säger han och tittar hjälplöst på oss i publiken med armarna sträckta rakt ut framför sig och pekfingrarna pekandes. Den gången var jag nära döden. Kippandet efter andan var svårt för jag låg i princip i stolen och skrattade ut allt syre jag hade i kroppen. Men jag klarade mig visst från den attacken för nu sitter jag ju här och skriver om min upplevelse i Kebnemassivet.
En annan utmaning var hängbroarna. För de som följer bloggen vet att jag är höjdrädd och det var verkligen läskigt att gå över dem men som i ett trollslag gick jag över sista hängbron på hemvägen utan att hålla i mig i relingen. Se där, se där. Mirakel kan hända.
En tredje utmaning var Jökelbäcken som forsade läskigt mycket. Jag kunde inte ta mig över. Gick fram och tillbaka parallellt med bäcken och testade olika platser men vågade helt enkelt inte. Stenar i vatten kan dessutom vara förrädiskt hala. En guide från en grupp förbarmade sig och visade mig en plats där jag kunde ta mig över och greppa hennes hand, så det gick till slut. På vägen upp någon kilometer senare fick jag tips om en snö- och iskant högre upp vid bäcken som jag kunde gå över på tillbakavägen. Toppentips vid den här årstiden när det fortfarande finns tillgång till sådana bekvämligheter. Och det var med en lättnad när jag senare tog mig över den med gåpinnarna som jag stötte hårt i snön framför mig så jag inte skulle riskera att gå igenom.
Läxan den hårda vägen var att jag någonstans glömde kvar min necessär med karta, kompass och all energibars som jag skulle ha med mig upp till Kebne. Jag berättade och frågade runt men ingen hade sett, ingen hade hört. På vägen tillbaka tänkte jag att någonstans där jag hade stannat tidigare kanske jag hittar den igen. För hur det än är och som någon sa att inte tar de den, alla har ju sina packningar klara redan.
I Nikka fick jag veta att det som "tappas" på vägen är tappat. Så att inte lämna ett ställe utan att titta tillbaka och se att inget är kvarglömt var något jag lärde mig här. Den hårda vägen med andra ord. Hade vädret inte varit så fint hade jag kanske behövt både kartan och kompassen men nu hade jag tur att vädret var fint. Energin från barsen kunde jag köpa i shopen på fjällstationen men surt är det att mista kompassen. En ny kanske jag kunde köpa där i shopen. Men men... det är som det är och det blir som det blir, som min kära mamma brukade säga.
Uppdaterad 6 juli 2025
Köpt ny ryggsäck som blir bättre för framtida behov. Ska därför sälja min Ospreyrygga på loppis och går igenom facken efter Kebnefärden och se där.... vad hittar man inte i gömmorna? Ryggsäcken har ju så många fiffiga fack som jag bland annat glömt strumpor i när jag var i Spanien och nu... ja vad ska man säga?
Taa daa... en necessär kommer lastat, med vadå?
Min nya ryggsäck har inga överraskningsfack kan meddelas.
Så, att bära omkring med sådant jag trodde var försvunnet blir en annan läxa... Lärt mig något? Absolut!
Tips på packning är ju beroende på vilken årstid och vilken väderlek det är men packa ryggan med karta och kompass i fall att vädret sticker iväg åt ett annat håll än vad som tidigare har sagts.
Bars som Flap jacks (finns i shopen) ger bra med energi kanske också chokladkakor och nötter. Du kan köpa ett matpaket att göra iordning själv efter frukost i receptionshuset om du inte har tagit med dig eget. Ta med termos, du kan fylla på både varmvatten och kallvatten i receptionshuset innan du går. På guidekontoret kan du också hyra tillbehör som gå-pinnar, damasker, termos etc.
Ombyte ullstrumpor (svett eller plurr vilket som), vantar, mössa om vädret säger så. Sist men inte minst - gåpinnar. Skönt stöd när stenar vickar eller smältvattensforsar ska korsas. Under somrarna är vattnet mindre i bäckar och forsar och det är lättare att vada och ta sig över dem.
Läs på som sagt och förbered dig på det som komma skall. Jag förde träningsdagbok i närmare ett års tid. Träningen bestod i helkroppsträning som styrketräning på gym, konditionsträning och uthållighet i simhallen beroende på simsätt, löprundor, vandringar för att ta några exempel.
Stort tack för att du också åkte med till Kebne. Kanske det blir din tur nästa gång.
Har du tid, lust och ork nu i semestertider så håll utkik för nästa resa kommer inom kort.
The Mountains are calling and I must go 2025
Inför min största utmaning
tisdag 17 juni 2025
Den här kylskåpsmagneten köpte jag i Skottland förra året. Jag visste redan då vad jag ska göra nu och ett tag framöver.
Mitt största äventyr någonsin har sin första anhalt på Arlanda. Dit jag ska har inget wifi (jo, på ett ställe), vilket i sin tur betyder att jag kommer att skriva i bloggen när jag kommer hem igen, eller som en väninna sa: Öda inte energi på bloggen, lägg energin på det du ska göra.
Så sant som det är sagt!
För mig handlar det här om det största äventyret. Vägen dit med alla vyer och upplevelser jag hoppas få vara med om men också om planeringen och träningen inför. Tyvärr kommer livet emellan ibland som det brukar heta och jag har av personliga skäl inte kunnat träna så mycket som jag hade velat under ett par månaders tid då fokus har behövts på annat håll men... jag ska prova i alla fall. Jag äger ingen prestige, det är bara fånerier. Klarar jag av min utmaning så gör jag det. Klarar jag inte av min utmaning så gör jag det inte. Märkvärdigare än så är det inte.
Jag hoppas att min utmaning och mitt äventyr kommer att inspirera dig till att göra detsamma så håll ut, bloggen kommer att fyllas på med mitt största äventyr någonsin när jag väl är hemma igen.
På återseende :-)
Den gröna och svartvita stan 2025
Den gröna och svartvita stan
Stockholm
Fredag 13 juni 2025
Vi börjar vid Brunnsvikens lugna vatten vid åttatiden på morgonen. Bakom bilden dundrar Bergshamraleden men inget som hörs på bild som tur är. Längre bort krusar sig vattnet något och allt är stilla.
Förbi Frösundavik är skogsdungen skönt grön i morgonljuset.
På väg in mot Norra begravningsplatsen hörs trafiken allt mindre och mindre. Här breder sig lugnet ut (förstås) av promenerare och cyklister men också av en och annan trevlig trädgårdsmästare för en kort pratstund.
Vägen mot stan närmar sig och Norra begravningsplatsen börjar ta slut.
Ibland är det bra att vara lite kort i rocken. Inget hukande här inte men ett par centimeter till på längden så hade löven prasslat i håret.
På en tvärgata till Torsgatan såg jag en liten trädgård och i den en kvinna. Grinden till trädgården var öppen och jag stod på behörigt avstånd och frågade om jag fick komma in och fotografera trädgården. Det gick alldeles utmärkt bara jag stängde grinden efter mig när jag gick, fick jag veta. Själv lämnade kvinnan trädgården och gick upp till sig. Jag stängde grinden efter mig och kände till och med på handtaget innan jag gick som tack för förtroendet.
Fortfarande på Torsgatan (ja, den är lång) och upp mot Rödabergsgatan går denna fina allé.
Nere vid Sankt Eriksplan står Elin Wägner och "talar i brons". Tiga är guld var inte hennes melodi precis.
I lilla parken strax innan Brantingmonumentet.
Och strax till vänster finns den här grönskan. Mitt i smeten dessutom.
Men...
för den som känner för Stockholms asfalt kan få sitt lystmäte mättat här om man säger så:
Nya Karolinska
Norra tornen mot Torsgatan
Så vänder jag mig om och tittar upp... oj oj oj... ser du? Vänta lite så ska jag zooma in...
Och här hänger han en fredag...
Och här hänger det trådar på väg in mot nålsögat Centralen ovan jord.
Vid slutet av etappen kommer Sergels torg och här får man ju inte bada...
Det blev en kort stund en fredagsmorgon i Stockholm. Följ gärna med på nästa äventyr som kommer snart om allt går vägen... om inte annat så kommer det nog bli toppen.
Sandemar 2025
Sandemar
Haninge
Tisdag 27 maj 2025
Finns det något vackrare och mer harmoniskt än naturen? Havet med vågor som skvalpar, träden, stenar, sandstränder och så lite kottar här och var.
Men först... skövlingen av skogen i Sandemar. Skogen som skövlats av misstag (sägs det). Frågan är vem som hugger ner en stor skog av misstag. Har hört att det har gått till domstol men oavsett dom eller inte, skogen kommer inte tillbaka förrän i långt in i framtiden när vi som lever nu inte längre finns.
Vi hade blivit förvarnade om kalhygget men det är svårt att föreställa sig detta enorma område som huggits ned. Här kommer solen att bränna jorden, och djuren som lever där i... ja vad ska man säga.
Men så mitt i alltihop visar sig ändå något annat. Lite annorlunda natur.
Nästan som naturkonst.
Jo, i verkligheten såg denna rotvälta fullsmetad med lera ut som ett konstverk. Naturen kommer att hitta nya vägar att överraska oss på.
Det var lite pålandsvind idag och i den här ån låg det fullt med kvistar. Trots att havet ligger en bit ifrån finns inget för vinden att fästa i förrän i princip här, så då åker kvisten ner i vattnet vare sig den vill det eller inte.
Det är otroligt vackert här där land möter hav. Vi hade otroligt tur med vädret och njöt i fulla drag av lite försommarvärme.
Det här är en björkstam (det kan man inte tro) och en väldigt gammal sådan. Barken var rejält grov och kronan stor och vacker.
Vyer finns det gott om och här springer vildsvin om kvällar och nätter. Men... det var inte bara vildsvinsspår det fanns andra spår också, som från grävskopor.
Idag fick jag lära mig att de här är Adam och Eva men jag lärde mig också Mandelblom men den bilden blev suddig så den fick inte vara med idag. Roligt att ha folk omkring sig som kan det här om blomster.
Det här var verkligen inte ett bottennapp...
Någon som stoppat "huvudet i sanden" eller kanske bara lever "twin life"
Vi gissade på äppelträd.
Och så en gullviva igen. De är såå fina.
Det här var nog ett träd som växte så det knakade...
Lägg ner... är det stambyte?
Så kom stunden när det var dags att åka hemåt, matsäckarna var uppätna, fikat slut och bussen var på väg till hållplatsen. Det blev en riktigt fin dag i Sandemar med trevligt sällskap.
Följ gärna med på nästa tur.
Alzheimerloppet 2025
Rudanskogarna
Handen
Fredag 23 maj 2025
Idag var vi ett gäng som slöt upp nere vid Rudan för att gå och springa loppet. Jag valde att springa och jag sprang för min mamma som fick Alzheimer och inte finns med oss längre.
Loppet är digitalt och går varje år i maj. Du går eller springer där du själv vill och meningen är att det ska vara en pulshöjande aktivitet.
Förhoppningsvis är det lite varmare nästa år än vad det blev i år med sina 8 grader (känns som 4 enligt appen) och blåst.
Gå gärna med eller spring nästa år. Anmäl dig i så fall på Alzheimerfondens hemsida och stöd forskningen.
Ajöss för nuet 2025
Torvalla simhall
Haninge kommun
Torsdag 22 maj 2025
Nu tar jag ett välförtjänt sommarlov från simhallen. Tack för den här säsongen bästa bästa.
Dalarö 2025
Dalarö
Haninge kommun
Tisdag 20 maj 2025
Dalarö - så vackert, så skönt i luften denna andra dag av sommarvärme.
Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en rem om halsen... ja så började typ Hemsöborna med Carlsson som yrvädret när han mötte upp pigorna som kom roendes med båten till Dalarö. I kruset hade han allt annat än vatten, annars hade väl den här pumpen på torget om den då hade funnits stått till förfogande för en skvätt eller två.
Kyrkan byggdes redan på 1600-talet men när ryssen kom på 1700-talet och brände ner det mesta höll kyrkan på att förgås som så mycket annat. Söt är den i sin litenhet men idag var den stängd för vaktmästaren var i Handen, jag tror inte ens att vi hann vinka åt varandra när vi möttes på vägen mot varandras hemtrakter.
Dalarö klockstapel
För eoner sedan när jag hyrde stuga på Dalarö fick jag hämta nycklar och skriva kontrakt i den här lilla boden vid hamnen. Har svårt att tänka mig att något sådant sker i dag...
Ett sånt liv det är på havsbotten...
Dalarö gamla tullhus
Anders Franzéns gamla forskarbod.
Jackan han hade på sig när Vasaskeppet såg dagens ljus på 60-talet sägs det här på ön. Men vad gör det om det inte stämmer? Jacka som jacka. Han gjorde ett oförglömligt arbete, tusen och åter tusen människor har sedan dess fascinerats av skeppet och gör det fortfarande, med all säkerhet också långt in i framtiden. Det arbete han har lagt ner för att vi ska få kunskapen om skeppet, byggtekniken (!) händelsen, människorna ombord och allt därtill det är det som är det väsentliga. Inte jackan. Fast jag hittar den på en bild på wiki så någon gång verkar han ha haft den på sig när Vasa steg upp ur Saltsjön.
Det kryllar av grejor på hans lilla arbetsplats och skeppet kunde han dessutom hitta utan wifi, dator och mobil...
Nej tack, det får nog bli tuber till våtdräkten...
Gamla Bellevue hotell ska visst bli lägenheter och intill var det en kändis som fixade sitt hus för 100 miljoner. Lite längre ner på gatan kom en mäklare och såg lycklig ut och en bit längre bort var ett hus till salu för 27 miljoner. Säger det bara ifall någon känner sig manad att börja buda...
Ett av de äldre husen på Dalarö.
Konst nedanför tullhuset: Uppbrott, hopp, längtan, glömska, minne, saknad, liv, framtid
Det var väldigt länge sedan jag stod vid en bankomat och har precis för mig att det även hette så förr men nu blev det lite vilse i pannkakan. Ta ut. Tja varför inte? Eller är det bara något lokalt? Det ser påklistrat ut så kanske någon tyckte det var roligt att förändra världen till det lite enklare?
För den som önskar en helhetsbild över Dalarö så finns utsikten på Lotsberget.
Så fint och havet glittrar dessutom.
Minnen från den tiden då mattorna tvättades vid vattnet.
Undrar om Janne Boklöv var här och tränade någonting. Näe, han hade väl redan sitt på det torra.
Fortfarande i blom. Här trivs den som fisken i vattnet.
Det är vitt skilda träd på Dalarö...
Utanför Dalarö lanthandel
Lite förhandsinformation för den som ännu inte hittat hit.
För att komma till Dalarö kommunalt så tar du buss 839 från Handens station. Kommer du långväga ifrån är det först pendeln till Handen.
Det är lätt att bli "förälskad" i Haninges skärgård och många vill hit, tar sig hit och vill du inte trängas alltför mycket är den här tiden fantastisk. Det finns mycket att se och det är lätt att ta sig hit och dit med buss, tåg och båt. Pröva lyckan vettja (så skulle nog Pippi ha sagt, tror jag).
Vi ses snart igen om du har tid, lust och ork.
Ta hand om dig så länge och kom ihåg att lev ditt liv för ingen annan kan göra det åt dig.
Muskö 2025
Muskö
Haninge kommun
Måndag 19 maj 2025
Det är länge sedan jag såg gullvivor men nu har jag sett en för att någon hade ögonen öppna.
Solen värmde på bra idag och gräset börjar grönska efter kylslagen maj. Ja, det lär väl bli lite kyligt igen om några dagar men det glömmer vi för stunden och njuter av sommarvärmen.
Den här gamla Husqvarnan används i princip jämt (förutom idag då) och det är helt fantastiskt att något så gammalt fortfarande kan sprida värme...
Nästan allt gick åt och K hade bakat supergoda kakor.
Det blev ingen truddilutt men jag minns när fröken trampade orgel i klassrummet i småskolan.
En del av trädgården och...
... en del av huset. Här är det gott att vara.
Utflykterna står som spön i backen och några till ska nog få plats här i bloggen så om du vill kan du hålla utkik i det närmaste.
Tack för att du följde med till Muskö i Haninges vackra skärgård.
Konst- och blompromenad 2025
Konst-och blompromenad
Tisdag 13/5-25
Handen
Idag var vi åtta kvinnor som gick i konstens och florans tecken i lagom varmt vårväder och magnolia i blickfånget.
Jonas Nobel har skrivit om Haninges geologiska historia och här är det konstnärligt uppbyggt.
Tulpanängen ligger bakom mig och de här kan ses som en förlängning av den.
Härliga färger att bli fångad av.
Ett massivt uppbåd av fortsatt färgprakt
Litium i konstens tecken med inspiration av Jonas Nobels geologiska historia.
Inga grusade planer idag
Stenens väg mot modern tid
Innovativa lösningar på naturens under.
Gnejs blir grejs
Haninges bisyssla. Härifrån fick jag honungen förra sommaren som skrivits om här i bloggen.
Är det här som stamcellerna bor?
I vårens tecken när värmen äntligen gjort entre.
I parken är det ingen trängsel och här är det gott att vara innan säsongen sätter fart på riktigt.
Åt andra hållet befinner sig tvillingen.
Konstnären Pia som jag glömt efternamnet på har skapat flera djurfigurer i parken. Gulliga och sevärda.
Dagen avslutades med lunch på Mums där det alltid finns något gott att stoppa i hungriga magar.
Utflykter är på ingång så håll utkik om du vill.
Egen ”ost” 2025
Egen "ost"
Fredag 2 maj 2025
Handen
Hittade ett recept på egen ost som verkade intressant. Inget krångel med löpe, inga hinkvis med mjölk och ingen termometer så långt ögat nådde. En ost värdig att prova i ett hemmakök med andra ord.
Ingredienserna är få och fanns redan på plats så det var bara att sätta igång.
Det här behövs:
En kastrull
En brödform eller vad man har hemma
800 ml mjölk
70 g majsstärkelse
1/2 tsk salt
10 g smör (här är det eget smör från receptet i bloggen)
100 g grovt riven ost (här är det en prästost)
1/2 tsk kummin
Så här sa receptet:
Blanda mjölk och majsstärkelse i en kastrull på svag värme
Tillsätt salt och smör
Häll ner den rivna osten och kumminen
Låt det tjockna (här vevas det på mycket svag värme innan den ökades och massan började tjockna på allvar)
Häll upp i en form, täck med plast och låt den kallna.
Receptet följdes till punkt och pricka men smaksensationen uteblev. "Osten" blev alldeles för mjölklig, hade för lite sälta och upplevdes som smaklös. Däremot var kumminen en räddare i nöden. Någon plast lades inte på utan en annan form lades uppepå i stället. "Osten", som gjordes i går, fick svalna i rumstemperatur och efter det åkte den in i kylen under natten och kunde smakas av nu på morgonen.
Nästa gång kommer receptet inte att följas, i stället så läggs en smakrikare ost eller flera till och som troligen dubbleras till 200 gram. Saltet kommer ökas på till 1 tsk, dessutom kommer fyra små formar att användas i stället för en som i det här receptet och krydda upp "osten" på lite olika sätt för att få variation. En chiliost skulle vara kul att testa.
Ostmassan rördes om i kastrullen, vilket inte stod något om i receptet. Det stod inget mer än att den skulle värmas på svag värme. Spisknapparna går till max 3 och här stod den på 1 1/2 till en början men ökades på till 2, vilket det skulle ha varit från första början.
Majsstärkelsen gör ju att det tjocknar och här skulle ostmassan behövts tjockna på sig ännu mer innan den hälldes upp i formen. Den var mer eller mindre som en lättare gröt när den hälldes upp och den färdiga "osten" blev lite dallrig. Tjockare nästa gång med andra ord.
När det gäller den här osten som nu är gjord ska det experimenteras och därför frysa in hälften. Tror inte riktigt på att frysa in den här sortens ost men ska i alla fall testa och se hur den klarar det.
Gillar du smakrika ostar och vill testa på att göra egen med det här receptet så rekommenderar vi att trycka på med bra lagrad ost och mer sälta. Prova dig fram. Det skulle vara kul att få till en god ost, för priset på ingredienserna är kanske 1/10 del av samma vikt på en ost från affären och bara det får ju ögonen att glittra :-)
Smaklig spis när du väl är nöjd.
Pilgrimsvandring via Dolorosa 2025
Pilgrimsvandring via Dolorosa
Tisdag 15/4 2025
Haninge
Vi var ett gäng som blivit inbjudna till pllgrimsvandringen och vädret var precis så där fint som det ska vara när man vandrar. Vi gick på grusvägar och stigar, stannade upp och reflekterade. Här i tunneln till exempel ut mot hästgårdar som det finns mängder av i Haninge.
Vid fikarasten stannade vi på en gård som vi fått lov till och i dammen finns det fiskar året om. Den är till minne av gårdens manlige ägare som tyvärr aldrig hann uppleva dammen med fiskar han så gärna ville ha.
Dammens väktare
Sådana här skyltar finns lite är och var (i Europa i alla fall). Det är lite skojsigt. För den som är sugen på en nätt promenad till Paris får här veta hur långt det är kvar.
Gammalt och nytt i Haninge. Här mest i äldre fason
Så vackra gröna fält. Här sticker tornet upp på Österhaninge kyrka som är målet för dagen.
Det finns så mycket lantlig miljö i denna underbara kommun.
Och konstverk på vägen
Äppelblomster på väg att slå ut i solvärmen
I Österhaninge kyrka
I Österhaninge kyrka
Djurlivet är även det fantastiskt att få vara nära. För någon vecka sedan sprang det älgar runt omkring oss i bostadsområdet. Det här rådjuret var lite själv och därmed också lite ängslig så vi gick vidare.
De här sötnosarna hade ingen ängslan i sig däremot verkade de mycket förvånade över de tillfälliga gästerna utanför staketet.
Även den här förundrades över gynnarna på andra sidan tråden.
Det finns spännande saker att titta på i skogen. En spräckt sten att gå igenom för den som törs.
Tomtar på loftet finns det kanske en och annan som har men tomtar i skogen. I april. Näe, det var väl ingen som hade hört förut.
Runstenar och därmed minnen från förr finns det ju gott om i Haninge och den här runstenen är rest av två kvinnor. Skriften på stenen är nästan helt oläslig och rejält skadad. Den hittades vid en dikesgrävning på Lövhagens mark 1956.
Det som har gått att tyda är:
Ödgunn och Arngärd lät resa (denna sten efter) sin broder (Anund?)
Sist men definitivt inte minst, Galgstenen. Stenen är ett flyttblock från istiden och avrättningsplatsen blev lagd här, väl vald säger historien. Utanför kyrkbyn, alldeles intill vägen i avskräckande syfte eftersom de hängda fick hänga kvar ett tag. För den som törs gå hit en sen kväll i mörkret kanske ska ta med sig pannlampa för det sägs att det spökar här om nätterna.
Så roligt att du också ville gå på pilgrimsvandring denna soliga vårdag. Häng gärna med på nästa äventyr.
Hur man får osten att ligga kvar på mackan 2025
Hur man får osten att ligga kvar på mackan
Onsdag 9 april 2025
Handen
Testa att göra ett hälsosamt och billigt "smör" som kan räcka i flera månader.
Köp en påse torkade gröna linser i affären. Den här sorten på bilden kostar i dagsläget lite drygt 30 kronor. Använd hela påsens innehåll på en och samma gång.
Lägg linserna i blöt och koka dem därefter enligt anvisningen på påsen. Det brukar bli tre spisplattor som är igång här hemma beroende på hur stora grytor och kastruller man har förstås.
Sila av vattnet efter kokningen
Stjälp upp de kokta linserna i en långpanna för att svalna (går väldigt fort)
Ta fram en matsked, en-liters fryspåsar och eventuellt påsklämmor om du gillar sådana
Portionera upp linserna i fryspåsarna med 5 rågade matskedar i varje påse. Lägg in påsarna i frysen. Ta fram en påse när behovet finns och låt påsen tina i rumstemperatur.
Koken brukar ge 13-14 fryspåsar med en kostnad på drygt 30 kronor. För den som äter en smörgås till frukost räcker en fryspåse linser ungefär en vecka.
Koken brukar ge 13-14 fryspåsar med en kostnad på drygt 30 kronor. För den som äter en smörgås till frukost räcker en fryspåse linser ungefär en vecka.
Häll upp de tinade linserna i en bunke
Mixa linserna
tills de ser ut så här.
Salta (efter behag som farbror Melker sa). Behövs inte så mycket så var försiktig i början. Blanda och smaka av.
Lägg upp linsblandningen i en glasskål eller vad du har hemma som passar dig
Lägg över plastfilm och ställ in i kylen.
Så här får du osten att ligga kvar på frukostmackan:
Ta fram linsblandningen från kylen, bre frukostmackan och ha lika mycket eller lite till på smörgåsen som du vanligtvis har smör. Lägg på en ostskiva och den ligger garanterat kvar.
Smaklig spis.
Smör och bröd 2025
Smör och bröd
Lördag 5 april 2025
Hemma i Handen
När vädret är som det är så passar det också en dag som denna att göra smör. Två ingredienser vispgrädde och salt. Inget mer.
Börja vispa grädden och för att grädden inte ska skvätta allt för mycket så kan det vara bra att börja vispa på steg 1
Men det tar ju lite tid så jag lade på lite plast och öste på för fullt med vispen
Ska man fotografera samtidigt kanske det är bättre med ett lock med hål i, vad vet jag...
Lagom vispat för äppelpaj men dit skulle jag inte idag
Lagom vispat för tårta men dit skulle jag inte heller idag
Nu är vi bortom desserterna och på väg in i smörsvängen.
Grynigt och fint, snart i mål
Nu har vasslen separerats så då är det klart
Krama ur vätskan
En påminnelse här är att om du ska ha smöret i kylen är det viktigt att du i det här momentet tvättar smöret i kallvatten. Byt vatten flera gånger och krama smöret i vattnet. När vattnet är rent och klart har du tvättat bort kärnmjölken i smöret, vilket i sin tur gör att smöret håller längre kanske ett par veckor eller så. Smöret har inte lika lång hållbarhet som smör köpt i butik men smör på 5 dl grädde och om du har det till frukost och kanske steker i så håller den sig inom tiden. Jag väljer att frysa in smöret utan att tvätta bort kärnmjölken och i slutet här på sidan ser du hur jag gör.
Och här är den. Jag ska använda vasslen när smöret är klart
Salta smöret. Hur mycket? Kanske ett halvt kryddmått eller så.
Massera in saltet i smöret
Voila!
På med plast och in i kylen
Här är vasslen efter att smöret fått lite kärlek och blivit kramat hårt
Fyllt på med varmvatten upp till 5 dl för nu ska vi baka bröd på vasslen
Häll ner vasslen i en bunke. Det gör ingenting att det finns smörklumpar de kommer att knådas in i degen. I vanliga fall är det 1 msk rapsolja som åker ner i bunken men inte idag när smöret går med.
Här ska en påse torrjäst hällas ner i bunken och en bild på jästen finnas med men jag glömde jästen. Det har aldrig hänt förut men det löste sig när jag väl upptäckte att degen inte jäste. Jag fyllde på vasslemåttet med varmt vatten ca 1 dl och sedan pytsade jag ner jästen i måttet och vevade runt ett tag. Så hällde jag ner den blandningen över degen och knådade ett tag och fyllde på med lite vetemjöl tills degen blev sig lik igen. Därefter fick den äntligen stå och jäsa.
1 1/2 tsk salt
Ungefär 2 dl lantbrödsmjöl med surdeg
Ungefär 2 dl rågmjöl (den här gången blev det finmalet)
Häll i vetemjöl (det är ungefär 13-14 dl mjöl totalt).
Mjölmängden är svår att säga exakt eftersom jag tar på ett ungefär. Det är bra att inte hälla i allt mjöl på en gång. Knåda degen och fyll på med mjöl under tiden.
Veva runt
Sedan är det bara att börja knåda och fylla på med mjöl under tiden som knådningen pågår
När degen ser ut ungefär så här är det dags för den att vila under duk i ungefär 1 timme
Under tiden degen jäser så testar jag smöret
Och stekte ett ägg i det
Smörade två brödformar med rapsolja
Och degen jäste till slut
Dela den i två
Och lägg ner dem i formarna. Lägg på en duk och låt dem jäsa en stund eller två
I väntan på att bröden skulle jäsa klart så satte jag ugnen på 200 grader och så blev det lite stickning på det
När de ser ut så här är det nog klara, det går ju att vänta lite till om man vill
Stoppa in dem i ugnen ungefär i mitten. Tre kvart är lagom
Då ser de ut så här
Ta ut dem ur formarna, knacka i botten (det ska låta ihåligt då är de klara) och låt dem svalna under duk
Därefter blev det dags för provsmak. Bakat bröd, egengjort smör och ägg som stekts i smöret.
Resten av smöret lade jag som synes i iskubslådan. Plastfilm i botten för att lättare få ut så mycket eller lite som behövs, plastfilm uppepå för att skydda smöret och sedan skjuts in i frysen.
Inget fett i min slask. Torkar ur och lägger pappret i matpåsen. Efter dagen är påsen full med hushållspapper. Bra för komposteringen.
För att sammanfatta köksbestyren kändes det annorlunda för mig att äta smörgåsen. Jag äter vanligtvis inte smör utan har en annan variant som får osten att ligga still och det är gröna linser.
Under rubriken Hur man får osten att ligga kvar på mackan 2025 hittar du nedanstående beskrivning med bilder till.
Gör så här om du känner att du vill pröva ett hälsosamt och billigt "smör":
1. Köp en påse torkade gröna linser i affären. Koka alla linserna på en och samma gång och enligt anvisningen. Det brukar bli tre spisplattor som är igång här hemma
2. Sila bort vattnet
3. Stjälp upp de kokta linserna i en långpanna för att svalna (går väldigt fort)
4. Portionera linserna i 1-liters fryspåsar ca 5 - 6 rågade matskedar i varje påse.
5. Lägg in påsarna i frysen
6. Ta fram en påse när behovet finns.
7. Låt påsen ligga och tina i rumstemperatur.
8. Mixa linserna och tillsätt salt (efter behag som farbror Melker sa).
9. Lägg upp blandningen i en glasskål eller vad du har hemma och ställ in i kylen.
10. Ta fram linsblandningen från kylen, bre frukostmackan och ha lika mycket linsblandning på smörgåsen som du vanligtvis har smör. Blandningen från en påse kan räcka en vecka beroende på hur mycket du brer på smörgåsen förstås.
11. Ost eller annat pålägg som vanligt.
12. Smaklig spis.
Så nu är vi mätta och belåtna och hoppas att du också känner för att prova på att göra eget smör och bröd. För den som inte brukar baka är det bra att inte ta brödbaket på alltför stort allvar. Du behöver inte vara orolig om brödet inte jäser på en timme. Låt degen jäsa så länge som den behöver. Ju kallare vätska du har till brödet desto längre tid för jäsning. Ju varmare vätska desto kortare tid. Degen behöver inte jäsa i värmeskåp. Ställ bunken på köksbordet om du vill. Den kommer att jäsa.
Du kan också stanna jäsningsprocessen en stund om du får annat för dig. Ställ in bunken med plastfilm på i kylskåpet, till exempel över natten. Ta fram bunken och låt den fortsätta jäsningen i rumstemperatur. Gott att ha nybakat bröd på helgmorgonen om inte annat.
På somrarna när vädret är varmt jäser degen lite snabbare i rumstemperatur än på vintern och tvärtom tar jäsningen på vintern lite längre tid i rumstemperatur.
När det gäller mjöl så tar du det som du har hemma. Har du inget mjöl hemma så köper du det mjöl du känner att du vill testa brödbaket med. Det är inte så noga. Du behöver inte följa receptet slaviskt. Gör som du själv vill. Testa olika mjölsorter. Eller varför inte stoppa in lite grönsaker i degen. Rivna råa rödbetor i degen är en hit kan jag säga. Rivna morötter fungerar liksom riven rå potatis. Nästa gång står broccoli på tur. Testa dig fram men kom ihåg att grönsakerna ska ner i bunken före mjölet annars blir det stökigt att få till det.
Jag använder torrjäst som har ett bättre utgångsdatum än färsk jäst men du bestämmer ju vad du vill ha.
Hoppas jag inspirerat dig till att göra eget smör och baka eget bröd.
Håll utkik efter nästa äventyr.
Tomater 2025
Tomater
Lördag 5 april 2025
Handen
Sista uppdateringen 18 juli 2025
April är som april är. Häromdagen gick jag i kortärmat och i kortbyxor. Idag snöar det med snålblåst, så då blir det inneaktiviteter i stället, som att så tomater.
Det var länge sedan jag hade växter hemma. Orsaken är glömska. De stackarna får helt enkelt inte vatten när de behöver. Nu ska det vara löst förhoppningsvis. Återstår att se. Den här sidan är tänkt att uppdateras lite då och då för att följa processen så fler bilder kommer att publiceras om det händer något i lådorna.
Kom ihåg att klicka på bilden om du inte kan se hela.
På Lidl hittade jag de här lådorna. Perfekt att börja med.
Fröerna hittade jag på ÖoB där det finns massor av olika frösorter.
Blomsterlandet hade ett kanonerbjudande 16 L såjord för 99 kronor. Behöver jag så mycket verkligen? Får väl skänka bort om inte annat.
Packade på...
Och valde att bara lägga ett frö i varje avdelning. Det finns så många fler lådor och så många fler frön så kommer det inget den här gången så är det bara att experimentera vidare.
Glömde bort att vattna innan jag lade ner fröna men sprayade på ett tiotal gånger i varje avdelning och sedan när jag lagt på lite mer jord över fröna så sprayade jag en gång till ett tiotal gånger.
Så här blev det. En låda att börja med och det här fönstret finns i sydvästläge och värmer upp rejält när solen ligger på - inte i dag dock...
Här kommer det förhoppningsvis att läggas till bilder lite då och då beroende på om det koms ihåg att vattnas...
Torsdag 10/4 kl 10.30 första livet i bild
Torsdag 10/4-25 kl. 15.20 överst i bild är samma skott som på fotot här ovanför. Det är nästan så att det går att se när det växer. Nederst och mitt i bild lite suddigt är nästa på väg upp.
Fredag 11/4-25 kl 07.45 här ploppar det upp skott hela tiden känns det som. Skojsigt.
Måndag 14/4-25 kl. 18.50. Det är tre fröer som inte har kommit upp och kanske inte gör det heller. Vi får se.
Onsdag 16/4-25 kl. 19.50 Se där se där, finns det liv finns det hopp. Nu är det bara två kvar som inte kommit upp.
Söndag 20/4-25 kl. 06.20. Nu är nästa bladkombintion på väg upp i lådan.
Måndag 21/4-25 kl. 18.35 Skam den som ger sig. Den här lilla filuren ville visst också vara med. Bättre sent än aldrig. Det betyder att 23 små frön av 24 håller på att bilda sig en uppfattning om den nya världen ovan jord. Vi får väl se hur det blir med den 24:e rackaren och om den dyker upp den också.
------------------------------------------
Nu går flyttlasset!
Fredag 25/4 kl. 06.35 det är nu det händer... några ska flytta hemifrån.
... och tre av småplantorna ska flytta hem till W. De kommer bli mycket väl omhändertagna för han är en mästare i odling.
Så nu går flyttlasset.
Söndag 27/4-25 kl. 17.55 omplantering till singlar, vissa av dem verkar ha fått lite för hög hyra och behöver stöttning vad jag förstår...
Söndag 4/5-25 kl 09.50 nu har de flesta blivit flerbladiga. Ibland får de stå på balkongen och mysa när helst solen kikar fram annars är de inomhus. Fortfarande lite för kallt för de små plantorna att stå ute.
Tisdag 27/5-25 I morgon kommer de flesta av dem att flytta hemifrån. I kväll blir det avskedsfest.
Onsdag 28 maj 2025 nu är det bara fyra tomatplantor kvar här hemma. De ska bli omplanterade under helgen i en självvattnande blomlåda för att få klara sig själva ett tag. Spännande att se hur det blir.
Lördag 7 juni 2025 - de fyra som fortfarande boar kvar här hemma har växt till sig må jag säga. Jättekul! De omplanterades förra helgen i en självvattnande blomlåda som synes och det verkar ha fungerat toppen så vilda som de visar sig nu.
Måndag 23 juni 2025. De verkar trivas i nya lådan, det har ju varit "föräldrafritt" i flera dagar igen så de har väl hållit låda kan jag tänka mig...
Fredag 27 juni 2025, stoppade ner några lampor bland tomatplantorna och trots än så länge ljusa sommarkvällar så lyser lamporna upp riktigt fint.
Söndag 6 juli 2025. Nu har blommorna kommit. Spännande att se vad det kan bli av det.
Fredag 18 juli 2025. Tomatplantorna trivdes lite för bra på min lilla balkong och tog helt enkelt över den. De är nu överlämnade till omsorgen där de får leva vidare i fred och frihet.
Har jag berättat om… friluftslivet 2025
Rudan
Handen
30 mars 2025
Rudans friluftsområde i Handen
Rudans friluftsområde ligger på platsen där den gamla Rudans gård med anor från 1600-talet ligger. En del av husen används fortfarande och i sammanhang som kultur- och friluftsliv. Gården ligger mellan de två rudansjöarna som är en kvarleva efter istidens slut och landhöjningens början som gjorde att de blev kvar efter det som då var skärgård.
För att komma hit kan man åka pendeltåg till:
Annars går det bra att byta tåg på Centralen om man är långväga gäst alternativt köra bil, cykla eller åka med någon som ska åt det här hållet. Alla vägar bär till Handen oavsett varifrån du kommer.
Åker du pendeln så går du upp till "Gröna gången" som tvärsar över tågspåren
Kommer du till den här utgången har du inte gått riktigt rätt. Vänd om och gå åt det andra hållet och se till att du har gården i sikte.
... och fortsätter du gå för att du kanske är lite nyfiken på vad som döljer sig utanför den gången och ser den här du bara lite drygt fem minuter bort från Haninge Centrum
Åker du nu i det närmaste och ser den här på din högra sida är du rätt
Nu så... nu är det rätt väg....
Har du hund med dig kan det vara lite förvirrande med skyltningen för husdjuren men du kan lugna dem med att det är som den vänstra säger: Du får ha dem med dig men de måste vara kopplade
... för hur det än är så springer det inte bara människor i skogarna utan också vilda djur även om de här var snälla och stod stilla medan jag fotade.
Handen har två lokalteatrar, den ena är RoJ som står för Romeo och Julia som var deras första teateruppsättning. Den andra är Ormteatern som ligger fint placerad i Rudans friluftsområde.
Här spelade jag med i en uppsättning på 90-talet och det var riktigt skojsigt minns jag.
Här finns också IKJ Haninge (klubben jag är medlem i) och som har ett fint café värt att besöka när man är på området.
Innan skogarna tar vid finns det massor att göra här ute på ängarna, klättra och gunga....
...spela bordtennis
... sätta bollen i korg
... spela fotboll
... ta upp ett par vedklabbar
... och lägga på grillen
... eller så kan man helt resolut ta sig en bit bort från grillen
...och syna tavlan
... för att sedan sätta fart på vårkänslorna
... och vill man ingetdera så finns skogarna med massor av leder hit och dit. Bara följa markeringarna eller hoppa in hit och dit på några om man känner sig äventyrlig.
Från övre Rudan nära ingången till området
... till nedre Rudan finns flera stigar och småvägar in i skogarna att välja på.
Den längsta leden är 1,7 mil den kortaste 2,3 km och vill man inte ta någon av dessa väljer man förstås att strosa runt hur man vill.
Mitt i skogarna inte långt från grill, teater och gym ligger en stor äng. Här går cykelvägar och de flesta av skogslederna korsar den här ängen
... som är en välbesökt frisbeegolfbana.
Här går också Sörmlandsledens etapp 5 på sin väg mot Paradiset.
Den mest gåvänliga stigen är Maxingeslingan som går runt nedre Rudansjön. Här är det byggt för att människan ska anpassa sig till naturen och inte tvärtom.
Här kan man sätta sig ner en stund och njuta av närheten till sjön
... eller så tar man med sig en kompis och småpratar medan man vilar fötterna
Här och var inne i skogarna finns det också rumpbänkar när man gått långt och bara vill sitta en stund
Naturen är så fantastisk och även så fantastiskt gammal här inne i skogarna. Allting får vara på naturens villkor. Växa som det vill och det är lätt att undra ibland hur länge allt får stå kvar...
De stora lederna är utmärkta på kartan men tittar man noga så går det att se en del av de småstigar som går emellan dessa och kors och tvärs genom skogen. Här inne kan man gå i dagar om man vill.
En del av lederna är breda och gåvänliga, det är de som ligger närmast friluftsängarna.
... andra är lite smalare stigar
... en del djupt inne i skogen
... andra nära vägen
... några är steniga backar
... andra är bara branta
Uppe på toppen av den här backen behövde jag knyta om kängorna. Medan jag stod där kom en joggare och vi morsade på varandra och hon sprang vidare. Jag knöt klart och gick vägen där hon också sprang fast en bit framför mig. Efter ett par hundra meter kommer hon tillbaka och undrar om jag hört henne skrika. Det hade jag inte och hon berättar att hon dykt på en älg bakom kröken kanske tjugo trettio meter bort. Jag sa: Vi backar. Vi går inte dit. Så vi vände om och gick och pratade tills hon började bli kall och behövde springa igen. Jag tackade mina skosnören och gick ner till vildsvinen på ängen i stället.
.. en del går som Gröna Lunds berg- och dalbana oavsett vilket håll man kommer ifrån
... andra förbi ett vattendrag
... och någon på en spång
Var man än befinner sig i Handen så finns det alltid någonting att se och uppleva även utanför rudanområdet
... någonting gammalt
... eller någonting modernt. Välj det som passar dig.
Värmen stiger och med det en del uteaktiviteter. Något av dessa borde väl också vara med i bloggen. Eller så kommer något annat skojsigt emellan som ett stadsbesök, man vet aldrig. Det blir överraskningarnas överraskning. Kika in snart igen om du vill.
I Lars Gyllenhaals fotspår 2025
I Lars Gyllenhaals fotspår
Torsdag 27 februari 2025
Lars Gyllenhaal har skrivit flera militärhistoriska böcker och är ledamot av Svenska Militärhistoriska Kommissionen. I hans fotspår av minnesmärken och monument har jag gått delar av idag.
Människor som gjort avtryck, platser där viktiga händelser skett. Komma ihåg och inte glömma får bli ledordet för den här dagen men också att inspirera att gå historiska vandringar i sitt närområde. Överraskningen för min del var Sibyllegatan 13 på Östermalm i Stockholm. Hittar du din?
Erich Holewa var en man som i slutet av 1930-talet bodde hos sin bror på Kungsholmstorg 6 i Stockholm. Utanför porten på adressen i trottoaren finns ett litet minnemärke över honom i mässing. Mässingsmärket är en så kallad "snubbelsten" och har skapats på initiativ av Forum för levande historia, Föreningen Förintelsens Överlevande och Judiska församlingen i samarbete med Stockholms stad.
Erich Holewa var jude från Tyskland. Han flydde till Sverige och till sin bror för att undkomma nazisterna. I Sverige sökte han uppehållstillstånd men fick av någon anledning inte stanna kvar och tvingades därför lämna Sverige under hösten 1938. Myndigheterna i Frankrike var inblandade i deportationen och lämnade över Erich till Tyskland. Han blev därefter skickad till Auschwitz där han förintades.
Snubbelstenarnas historia började i Tyskland på 1990-talet, de skapades för att hedra de människor som fördrevs eller förintades av nazisterna under större delen av 1930-talet och fram till krigsslutet 1945. Det finns många snubbelstenar på platser runt om i dagens Europa.
Utanför UD (Utrikesdepartementet) på Gustav Adolfs torg 1 finns den här bänken med en portfölj. Det är ett minnesmärke över diplomaten Raoul Wallenberg. Det är som om han suttit där och bara ställt väskan för att komma tillbaka. Så blev det aldrig i verkligheten.
Minnesmärken och statyer finns lite varstans i Stockholm över Raoul Wallenberg och på Djurgården i Stockholm utanför Amerikanska ambassaden planterade de ett träd (Hästkastanj) som minne över honom för "The importance of not being indifferent" 2012.
Han fick ett torg uppkallat efter sig för sina betydelsefulla insatser för att rädda tusentals människor i Ungern åren innan krigsslutet. Människor som var judar och som annars hade riskerats att förintas. Torget hittar du intill Nybroplan.
På torget finns det här minnesmärket som är skapat av Alexander Wolodarski och Gabriel Herdevall på beställning av Judiska församlingen och Stockholms stad. Stenklotet står på en stenlagd väg som heter Aaron Isaacs gränd. På varsin sida om vägen går det att se gamla järnvägsspår. Denna räls kommer från Budapests getto liksom gatstenen som klotet står på.
Gränden med gatstenen och rälsen från Budapests getto leder till Stora synagogan. I området finns flera minnesmärken över Raoul Wallenberg, bland annat tolv sfinxliknande skulpturer skapade av den danska konstnären Kirsten Orrwed.
Det här är Sibyllegatan 13 på Östermalm i Stockholm. Idag finns en kyrklig verksamhet i fastigheten men under andra världskriget var den här adressen en bas för motståndsrörelsen i Danmark.
Här fick de kontakt med den så att säga fria världen och det berättas om en speciellt aktiv person på denna adress vid namn Ebbe Munck som hade ett viktigt finger med i spelet för att få ut den danske atomfysikern Niels Bohr till Storbritannien.
Strax intill Sibyllegatan 13 ligger Armémuseet och utanför står Poltavamonumentet och är ett minnesmärke över slaget i Poltava. Den visar Moder Svea som lägger den svenska flaggan över en fallen soldat, en karolin. Slaget vid Poltava skedde i början av 1700-talet och i det här slaget förlorade ungefär 7000 svenskar sina liv. Monumentet är skapat av skulpturprofessorn Johan Teodor Lundberg och restes 1904.
Utanför entrén står två lottor och delar ut nyponsoppa i det gråmulna och lite regniga Stockholm. Vi får en lång pratstund om dåtid och nutid men också lite familjehistoria som var spännande att lyssna på.
På Banérgatan 62 finns Försvarsmakten med Flygvapnets minneshall i ämbetsbyggnaden Tre Vapen över alla dem som militärt mist sina liv i flygningar. Hit får man gå om man har sällskap av en vakt. Det myllrar av skyltar utanför byggnaderna om militärt område och inga fotograferingar. Det är knappt så jag vågar går in på området.
Den första militära flygningen i Sverige skedde för över 100 år sedan, i februari 1912. Det var ett plan som faktiskt tillhörde Marinen och flögs av löjtnant Olof Dahlbeck med start bara någon eller några kilometer från Flygvapnets minneshall ute på isen vid Värtan.
Här inne i minnehallen är det tillåtet att fotografera men ingen annan stans i byggnaden eller utanför på området då det är ett skyddsobjekt.
Minnestavla över dem som flög DC 3:an som sköts ned av Sovjetunionen 1952.
Lars Gyllenhaal berättar om kurirpiloterna Schollin och Darin som blev nedskjutna av ett tyskt jaktplan. De är begravda på Galärvarvskyrkogården och jag hittar deras gravstenar i myllret och trängseln på den lilla kyrkogården.
För dem som går ombord på en finlandsfärja från Värtan passerar förbi Finlandsparken där Finlandsmonumentet skapad av Gudrun Eduards i mitten av 1980-talet står.
Monumentet restes 1985 "på initiativ av Förbundet Svenska Finlandsfrivilliga och med stöd av Samfundet Sverige-Finland och Svensk-finska föreningar i Sverige."
"Skulpturen föreställer tiden och omsluter fragment ur de svenska och finska folkens dramatiska historia."
Det var många frivilliga svenskar som stred i Finland och "Finlands sak är vår" som dåvarande utrikesminister Christian Gunther uttryckte det.
Min svärfars pappa var en av tusentals som såg sig kallade och reste över för att strida i finska vinterkriget.
På Norges ambassad får jag komma in efter lite ojande och blev mycket trevligt bemött. Fick den information jag behövde och fick även tillåtelse att fotografera det fina ankaret utanför och som går att se om man har vägarna förbi ambassadområdet.
Ett tack till Sverige. Från Norge och det norska folket genom kung Olav V för utrustning och utbildning av norska polissoldater under andra världskriget. På svensk mark togs närmare 15 000 man emot av Sverige för utbildning men Sverige gav även humanitär hjälp till omkring 60 000 norska flyktingar.
Vidare gjordes också så kallad nödhjälp främst till barn och gamla i Norge. Det samlades in ungefär 1,4 miljarder SEK (i 2016 års penningvärde) och över 65 000 ton livsmedel. Greve Folke Bernadotte kunde också undsätta norrmän ur tyska koncentrationsläger med hjälp av de vita bussarna.
Solidariteten och hjälteinsatserna saknades verkligen inte till det norska folket och kung Olav V sa vid överlämnandet av minnesstenen att den "vil stå som et varig symbol på godt naboforhold i trengseltider og som inspirasjon for kommende slekter".
Minnesstenen står strax intill Folke Bernadottes väg på Djurgården nedanför ambassaderna.
Bilder från dagen:
Ett gammalt pilträd som dött men som får insekter och småkryp i den att leva vidare.
Får associationer till Fablernas värld...
En bit av Galärvarvskyrkogården.
Så kom stunden när den här dagen började gå mot sitt slut av minnesmärken och monument över människor och händelser som satt spår i den svenska myllan. Det finns massor av minnesmärken och monument i hela landet och väl värda att besöka. Förstå vår historia och varifrån vi kommer och blev som vi blev.
En bit är gången i Lars Gyllenhaals fotspår och det har varit mycket intressant och spännande. Något jag också rekommenderar varmt för den som känner sig manad.
Det kan även tilläggas att tygjacka + regn = sant. Många steg på räknaren blev det också.
Håll gärna utkik efter nästa äventyr.
Stadsbesök i Västerås 2025
Stadsbesök Västerås
Torsdag 13 februari 2025
Västerås - (Västra Aros) är Sveriges sjätte största stad med drygt 130 000 invånare och idag lämnade jag ett snöigt och råkallt Handen mot ett soligt Stockholm där jag efter tågresan mötte upp Västerås som först bjöd på mälarblåsigt gråväder men där solen så småningom kom i kapp från Stockholm och landade i staden. Vilken härlig dag det blev.
Här har jag varit många gånger och min fina vän V bor här också. En av mina systrar och jag åkte ett par år i rad till staden på trevligheter men det var länge sedan nu så det var dags att ta ett omtag.
Västerås domkyrka håller på att renovera ljudanläggningen så de öppnade senare på dagen så det blev en tur upp till Kyrkbacken först.
För den som inte känner till Västerås så finns det ett område bakom kyrkan som kallas för Kyrkbacken där gamla träkåkar får vila i frid kan man säga. Det är ett fint område där det gamla Västerås får ta plats. Lite som söders höjder i Stockholm.
Det här är Skvallergränd och lägger man örat mot kullerstenen så studsar det säkert upp lite skvaller här och var som fastnat i tiden.
När jag står här och måttar för att ta bilden stannar en kvinna precis bakom på mig på en tvärgata. Eftersom jag rör mig fram och tillbaka för att få rätt vinkel frågar hon vänligt om jag inte hittar här. Så börjar vi prata och det visar sig ganska snart att hon har ett stort behov av det. Jag tänker efteråt när vi skils åt vid kyrkan efter en dryga halvtimme uppepå Kyrkbacken att det var bra att vi fann varandra. Hon fick prata av sig om sina bekymmer med en okänd medmänniska och kanske var det meningen att jag skulle stå där så hon kunde få möjlighet till det. Möten som detta kommer ju aldrig tillbaka och jag hoppas att hennes hjärta kändes lite lättare efteråt.
Kyrkan är som kyrkor är - vacker. Reparationer pågår inför den nya ljudanläggningen men här framme vid altartavlan är det lugnt och fridfullt.
Det har funnits en domkyrka här i Västerås sedan 1100-talet och på 1200-talet började den här kyrkan att byggas. På 1300- och 1400-talen byggdes kyrkan ut och på 1500-talet fick kyrkan sin nuvarande storlek. Tornet är över hundra meter högt. Det är svindlande.
Här i Domkyrkan vilar Erik den fjortonde och jag tänker att familjen Vasa är verkligen framträdande i Mälardalen. Gustav III såg på sin tid till att sarkofagen blev mer synlig och ståtlig.
För länge sedan sa någon till mig att vi är nog alla släkt med Erik XIV och jag som då var barn fattade nog inte riktigt meningen med det hela tills den dagen någon berättade (från Skvallerbacken?) att Erik den fjortonde var en karl som "sprang i gårdarna och sådde frö" och jag fattade ännu mindre. I tonåren kom kunskapen i fatt mig.
Precis vid ingången i Domkyrkan och bakom ljusbäraren står den här fina porten som ett minne från förr.
Det här är Proban - skolfängelset. Jo, du läste rätt det är ett skolfängelse och här kunde både lärare och elever få sitta om de inte följde reglerna. Fängelset stängde i början på 1800-talet och tur var väl det för idag hade det nog varit fullbelagt...
Här rinner Svartån vidare på sin färd mot Örebro och vi låter våra tankar till dem rinna med.
Västerås slott har inte direkt något romantiskt skimmer över sig med tinnar och torn i modern tid men fint är det. Här inne huserar annat än kungahus nu för tiden.
När slottet byggdes låg vattennivån mycket högre än idag och det då tornliknande huset som hade byggts låg mer vid vattenlinjen. Man tror att byggnaden då var minst 11 meter hög och hade tre våningar. Borgen, slottet har byggts ut och byggs på under århundraden och var på 1500-talet dessutom danskt ända tills... ja ni vet han som alltid dyker upp i de här krokarna, Gustav Vasa. Han tog slottet från danskarna 1522 och fick renovera det som danskarna lämnat i misär av strider och belägringar.
Och med tanke på att Erik XIV ligger i domkyrkan så satt han fängslad här på slottet. Ja, så var det ju det där med ärtsoppan och brorsorna. Och inte fick han träffa sin fru och sina barn (de erkända) heller. Inte undra på att han dog.
Slottet brann på 1700-talet men byggdes upp igen och har därefter varit Landshövdingens bostad och residens.
Här inne på slottet finns en restaurang värt ett besök. För 135 kronor (idag) kan du välja på tre olika luncher, kaffe och tre sorters fikabröd (blåbärskaka, pepparkakskaka av modell morotskaka samt ett slags brysselkex). Stekt skädda med kokt potatis och en slags remouladsås var väl värd ett besök. Supergott!
Fikabordet i slottets restaurang. Här kan du plocka på dig det du vill ha till kaffet.
Så vår evige Gustav Vasa som detalj i slottets restaurang förstås. Blickande ut på borggården...
En del av inredningen. Supertrevlig personal och ett besök rekommenderas.
Utanför forsar Svartån vilt i vinterkylan.
För den som har högtflygande planer på en sommarstuga med fri utsikt kanske den här kan vara något att fundera på. Vad det ska barka hän någonstans kan man ju fråga sig?
Gustav Vasa - en stalker?
Här i parken frågar jag ett par efter vägen till Västmanlands länsmuseum och får en beskrivning som får mig att tänka om jag kommer att hinna med tåget hem. Enligt beskrivningen ska jag åka rulltrappa vid tågstationen upp och sedan ner och ta till vänster vid en krök, förbi bussstationen och vidare i en böj och.... efter en stund måste jag avbryta med orden att nu blev det mycket information, jag frågar vidare längre bort. Efter ca 500 meter rak väg är jag nästan framme vid museet så kanske paret ifråga tänkte att de fortfarande var hemma och att det är så man går till museet hemifrån. Man vet inte.
Västmanlands länsmuseum på Karlsgatan 2 i Västerås. Har du inte inte varit där tidigare så är det väl värt att besöka. Vid informationsdisken frågar jag hur många våningar museet har och hur lång tid det kan ta att gå igenom (med tanke på tågpassningen). De är supertrevliga och de bestämmer tillsammans att om man inte grottar ner sig för mycket så tar det kanske tjugo minuter, dessutom är det bara ett plan.
Det tog mig nästan en timme. Och då grottade jag inte ner mig.
Oj så mycket det finns att titta på och vilken pedagogisk verksamhet. Så himla fint museum och så mycket nostalgi att det är lätt att bli alldeles till sig, alldeles salig.
Häng med på en resa i tiden (även om det är ett gigantiskt hopp mellan järnåldern och 70-talet):
Vi börjar i stenåldern när folk här omkring jagade och samlade efter istiden för ca 10000 år sedan. De äldsta spåren från människor härifrån är ca 7000 år gamla.
Det kanske var på stenåldern som de satt vid lägerelden och sjöng: När gäddorna leker i vik och vass och solen går ner bakom Sjöbloms dass. Ja då är det våår.
Ja, man vet aldrig. Elden höll de alltid vid liv i alla fall. Maten lagade de i kokgropar med hjälp av stenar som de värmde i elden, lade ner i gropen och fyllde igen. Ett sätt som en del fortfarande gör när de är i naturen. Spännande är det också när arkeologerna hittar skärvor efter krukor som stenåldersmänniskorna använt vid matlagning och att det fortfarande finns avtryck efter maten i krukorna.
Konstverk har nog människan i alla tider värkt fram. Under järnåldern spann och vävde kvinnor tyger men på en sådan här vävstol kunde även segeltyg vävas. Mytologin berättar om völvorna, kvinnorna som kunde spinna ödets trådar och när männen var ute i strid kunde völvan påverka slutstriden.
Har vi någon völva i nutid månne?
Skärvor från en tid som inte längre finns. Tänk alla människor som handlat med de här mynten. Som de har hållit i sina händer, handlat fisk kanske en gädda. Vem vet.
Dåtidens mode men de användes in i det sista om man säger så. Lappa och laga var tidens melodi. Inget fick gå till spillo.
Jag var på en föreläsning igår där det berättades bland annat att kläder som en del köper idag slängs efter två användningar och att det köps alldeles för mycket av det mesta som sedan slängs. Det kom också fram att varje svensk slänger ungefär 430 kg sopor varje år. Föreläsaren fick inte nog av att säga: Vi köper för mycket helt enkelt.
Den här gravhällen är lite ovanlig berättar museet. Den har hittats norr om Mälaren där det var väldigt ovanligt med sådana och de var mer vanliga i södra delen av landet. Den här gravhällen har en skrift som säger: Ingibiorn hom. Man tror att det var en man som hette Ingebjörn och som begravdes eller lät göra den här gravhällen. Den här gravhällen murades in i en av Västerås medeltida kyrkor som hette Sankt Nicola. Vid en utgrävning på 1930-talet hittades den och arkeologerna fick pussla ihop den så gott det gick eftersom en grävskopa haft sönder den.
Vid Mälaren anlades de tre städerna Västerås, Arboga och Köping under medeltiden. Järnmalmen som börjat bearbetats under järnåldern hade bergsmännen lärt sig göra bättre och från städerna kunde malmen fraktas iväg till andra länder.
Hur var det då för de som bodde här omkring kan man undra. Som folk hade det på den tiden. Hårt arbete i det dagliga livet, oro för sina barn och för sjukdomar. Nästan som att det går att applicera på idag även om det hårda arbetet såg mycket annorlunda ut då.
Tänk dig om någon från deras framtid hade dimpt ned på åkern hos Karl Pettersson när han gick där i sitt anletes svett efter plogen i sina trätofflor och undrat om han hade skaffat en Iphone 16 på sistone. Eller om någon gått in i hans gistna trästuga där hans hustru Ida stått vid bakugnen med tretton skrikande ungar som hängde i förklädet och frågat var hon hade micron. Eller för all del satt sig på huk på golvet hos den lilla snoriga flickan Maja och frågat henne om hon vill leda landet eller jobba som influencer när hon blir stor.
Vad skulle kunna dimpa ner hos oss?
Toalettens insats under århundraden
På en stång...
På tyg....
Med finporslin... (fast den här bilden är fusk eftersom den togs på Stadsmuseet i Stockholm i lördags när jag var där med en väninna. Inte visste jag då att tre toaletter till skulle förevigas i bloggen...)
Med vatten....
När vi ändå är inne på wc så tar vi en titt på 1900-talets andra fenomen, köket med elektrisk spis, diskbänk och rinnande vatten även där.
Det fanns en tid när det stod sådana här matkort i vart och vartannat kök i Sverige. Tänk så mycket brunt vi åt på den tiden. Och så perstorp på det.
Det fanns också en tid då dessa klockor eller liknande var förekommande i vardagsrummen runt om i landet.
Det fanns också en tid när källarkontoren i flerfamiljshusen hade hönsnät så ingen kunde komma in (eh?) och alla kunde se vad alla hade i sina förråd.
När TVn kom var det stort. För de som ingen hade kunde de gå in till grannen och titta på fenomenet. Om ingen alls hade så kunde radiohandlaren ställa ut en Tv i skylten så folk kunde stå på gatan och titta. Sedan kom Tvn i allas hem så blev de också mindre och mer moderna som de här två, den ena med inbyggd VHS-spelare ser det ut som. Fint ska det vara.
För de som bodde i flerfamljshus fanns det sopnedkast där allsköns blandning hamnade.
I vår trapp när jag växte upp var det vanligt att det var stopp i sopnedkastet. Anledningen var att allt kastades ned där, kvastskaft, mattor och överfyllda soppåsar som trycktes in. Ordet sopsortering fanns nog inte i SAOL på den tiden.
På 70-talet lyste det brunt och gult i många kök. Det var ju supermodernt med dessa två färger och då menar jag verkligen supermodernt.
I tonårsrummen hängde affischer och bilder på idolerna. Till vänster ovanför sängen The Beatles som revolutionerade musikhistorien. Vid skrivbordets vägg hänger en bild på killen från Vansbro Björn Skifs som är still going strong och bredvid honom de lite mer skräckinjagande (för 70-tals föräldrarna kanske) Kizz. Längst fram i bild - backen med LP-skivor som fanns i nästan alla tonårsrum. Det var bara att börja bläddra.
Bilder från dagen på museet:
Bästa spisen, utan konkurrens.
Återvinning
Stupstocken.
Sittskor?
Jo tack. Stämpelklockan i egen hög person...
Och här lyser mobilen upp i mörkret i soffhänget, sittandes på hela ryggen...
Griffeltavlan med skriket från kritan...
Badrumsvåg för de hugade...
Och Elvis
Jag tror det var Sokrates som skrev att ungdomarna är så ouppfostrade och att de aldrig håller upp dörren för vuxna.
Hon är ju redan söt och fräsch. Och så underbart vanlig dessutom.
Och vad har du i ditt skafferi? Kan det finnas en enkilos burk kaffe kanske? Nej just det, det finns ju bara i 500 gram... nej 450.... va? Sa du 400 gram?
En sådan här löpsedel skulle vara mumma. Vi får skicka Pippi på uppdraget så hon kan lyfta bort gubbarna som sabbar världen.
Hur skulle en sådan annons se ut idag?
Vilket år är det här... 1825? 1925? 2025? Eh...
Stadsbesöket i Västerås är över. Det finns såå mycket mer i staden och det lilla som visats här är bara skrapat på ytan. I morgon är det Alla hjärtans dag men hela veckan har varit Vänliga veckan. Håll i den. Sprid värme i kylan.
Det är lite skönt att bli äldre och kunna släppa kontrollen som att åka till Enköping en söndag och inte ha koll på att affärerna är stängda förutom blomsterbutiken och konditorierna. Eller att åka till Västerås dagen innan mellohelgen... men upptäckten var bättre än oron för köbildning. Folket kommer till stan i morgon och staden är nog rustad för festen.
En rosa dag för kärleken men också hoppet för vänligheten. Att vara snäll helt enkelt. Det är gratis.
Tack för att du följde med till Västerås idag. Det har varit en helt fantastisk dag med så mycket att se, uppleva och upptäcka. Åker du till Västerås lär du inte ångra dig, går du på museet vill du kanske stanna kvar...
Nästa stadsbesök är på planeringsstadiet. Återstår att se när det går att klämma in i almanackan och om vädergudarna då har vänliga veckan. Håll utkik om du vill.
Stadsbesök i Enköping 2025
Stadsbesök i Enköping
söndag 2 februari 2025
(på morgonen -8 känns som -12 enligt väderappen)
Enköping en bit av Sverige som det var på söndagar förr i tiden. Är det någon som minns hur det var i Sverige på söndagar? Just det... stängt. Så om du vill uppleva lite sådan nostalgi så passar Enköping extra bra en söndag.
Konditorierna är öppna för det fikasugna och det är tur det för oj så mycket gott det finns på Systrarna två. Det finns förstås flera konditorier att välja på som Walter på andra sidan gatan eller som Tammerfors vid Stora torget och som verkar vara ett riktigt stammisställe om du frågar mig.
Systrarna två var för länge sedan etablerade här i butiken likaså skomakeriet, för det var länge sedan det var någon som satt här och pliggade. Nu är det bara fika och även här samlas stammisarna en bit in i lokalen på ljugarbänken och surrar.
Här kommer också "Agda" med sin krökta rygg och mäter kanske 1.42 m ö h med sin rakryggade dotter "Greta" som leder de två in på konditoriet. Efter kaffet stannar en stor stadsjeep på trottoaren precis utanför fikets dörr så att "Greta" kan leda sin mor "Agda" till förarsätet på stadsjeepen som sedan startar och kör iväg med de två bakelsemätta damerna. Det är så nostalgiskt och härligt i denna lilla pittoreska stad att det blir alldeles varmt i hjärtat. Mys.
Sverige har också sina Notre Dame lite här och var, som Vårfrukyrkan i Enköping som exempel. Uppepå åsen ståtar hon och blickar ner på staden som ligger runt omkring henne. Här uppstod hon som en romantisk korskyrka på 1100-talet. Trehundra år senare genomgick hon ett ansiktslyft så att säga och förändrades i grunden till ett mer gotiskt inslag i vyn. Den senaste renoveringen för drygt hundra år sedan handlade mer om målningarna än om arkitekturen och som Carl Wilhelm Pettersson stod för, men innan han fick komma med penseln gicks kyrkan igenom och se där bakom putsen hittades 1400-talsmålningar som kom i dagern. En del av målningarna ser likadana ut som när de hittades bakom putsen, andra har bättrats på.
Kyrkan med sin altartavla är fantastisk vacker. Altartavlan kanske inspirerade filmbolaget Colombia i Hollywood när de skapade sin andra (eller kanske tredje) The Torch Lady på piedestal som sin logotype 1936? Vem vet? Någon filmmogul kanske åkte "over seas" och kom till Enköping och såg altartavlan och tänkte: Den ska vi ha! Det kanske hade hedrat Per Ljung som skapade det vackra 1792.
Konsthallen var också öppen och här har bildkonstnären och grafikern Janus Frydrysiak född i Nässjö och uppvuxen i Växjö sin utställning just nu. Temat är grekisk mytologi och magisk grafik. Spännande porträtt där ögonen i porträtten är speciellt intensiva och håren är fulla av maskar och ormar.
Som här:
Och här:
Andra målningar är mer inriktade på naturen och detaljerna är fantastiska. Man måste gå nära för att uppleva.
Vad gör man mer i Enköping en söndag?
Jo, man går i skogen uppe på Kyrkoåsen och tittar på...
...trädsvampar. Så intressant att det under 1800-talet var trädlöst här uppe på åsen men att det ändå fanns backsippor.
Beundrar den fria utsikten från åsen som har en spännande historia. Åsen kom till under istidens slut och naturen skapade denna ås av forsande vatten, grus och tunnlar. Vid tiden för stenåldern för ungefär 5000 år sedan stack den upp som en ö i Yoldiahavet. Det har hittats lämningar här från människorna som bodde vid stränderna kring åsen för ungefär 1000 år sedan. Och idag finns här uppe på åsen en kyrka som ståtar 44 meter över havet och där en av de mest kända enköpingsborna ligger begraven på kyrkogården.
Jag gick in i en blomsteraffär för att höra om någon kanske visste vad denne person bodde någonstans när han levde. Mannen i blomsteraffären var äldre och sa: Kom med ska du se. Han lämnar sin blomsterbutik och går före mig till en korsning. Under tiden berättar han att hans mormor jobbade hos den kände enköpingsbon som städerska. Därefter pekar blomsterhandlaren nedåt gatan på ett gult hus och säger: Där, där i det gula huset där bodde han och hade sin mottagning.
Ernst Westerlund. Känns namnet igen? Kanske inte men om jag i stället säger Doktor Westerlunds blomma kanske någon säger: Aha! Ja men då vet jag.
Om inte det heller klingar bekant så berättas det om den då troligen mest anlitade läkaren Dr Westerlund som föregångsman inom neurosbehandling och hans på den tiden lite annorlunda metoder för att få folk att bli friska. Metoder som även blev kända utomlands. Han gav patienter på recept att det skulle upp och gå på Kyrkoåsen för att få frisk luft och motion. Inte helt otidsenligt eller hur? Något som är mycket logiskt även idag.
Här i det gula huset bodde och arbetade Doktor Ernst Westerlund i det som idag kallas för Westerlundska gården. Idag huserar Westerlundsällskapet här och verkar för att vårda doktorns minne. På en plakett på huset får vi veta att "Här verkade Med. Dr. Ernst Westerlund 1867-1924 I den lidande mänsklighetens tjänst"
Inne på mottagningen placerade han sina pelargoniakorsningar eller Rosengeranium som den egentligen heter. Blomman doftade starkt och skulle vara hälsobringande för de sjuka. Hälsoblomman går från hand till hand så att säga och mig veterligen går den fortfarande inte att köpa i någon blomsteraffär. Det gjorde inte det förr i alla fall utan man fick tigga till sig sticklingar av vänner och bekanta som hade en Dr Westerlunds blomma hemma (däremot verkar den tydligen gå att köpa på nätet men hur livskraftig och frisk en sådan är, är ju svårt att veta).
Jag hade en Dr Westerlunds blomma när jag var ung och fick det berättat att han hade dem på mottagningen för att patienterna luktade illa. Idag har jag en annan berättelse.
Här vilar Westerlund och barnbarnsbarn.
En annan av Enköpings stoltheter är författaren Jan Fridegård. Fridegård är kanske mest känd för sviten Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök men har förstås skrivit så mycket annat.
Min mamma hade sviten i bokhyllan hemma under min uppväxt. Hon visste att jag var historieintresserad så hon stoppade den i handen på mig och jag minns att jag slukade den med hull och hår. Nu är det länge sedan och sviten är glömd men inspirationen efter denna dag är att läsa den igen för att se vad jag skulle tycka om den idag.
Så kom tiden när det blev dags att lämna Enköping och åka hemåt. Jag kom med ett tidigare tåg som var försenat vilket gladde mig. I vagnen satt en pappa med sin lilla dotter och de pratade så fint med varandra. När vi närmade oss Bålsta började pappan packa ihop. Tåget hann att stanna på perrongen men flickan var ännu inte påklädd ordentligt. Tåget hade stått inne någon minut och jag tänkte att de hinner inte av. Men så kom de iväg och jag tänkte att det där var i sista minuten men så är det nog med småbarnsföräldrar idag. De har nog ilte mer coolare stil än föräldrar förr. Så tänkte jag.
Så närmade vi oss Stockholm och Centralen. Jag packade ihop mitt och ser att pappan med sin lilla dotter står med vagnen vid dörrarna. Vi börjar prata och han säger att nä, någon cool pappa är jag inte åtminstone inte på insidan. Utåt sett är jag lugn, sa han men inom mig... oj, oj, oj. Vi skrattade. Han hade en ryggsäck eller rättare sagt en djurryggsäck med en katt i men han var van att åka tåg med både katt i säck och barn i vagn så det var inget konstigt med det. Härlig förälder, fick jag med mig från den tågresan.
Lite bilder från dagen:
Enköping är känd för sina parker och i den här parken som jag inte minns namnet på står det här härbret.
Lekplats i samma park
Denna runsten som står nedanför kyrkoåsen är rest på 1000-talet. Runristaren hette Livsten och var verksam i Enköping före mitten av 1000-talet.
Texten lyder:
...efter sin son Åfast. Livsten högg dessa runor efter en god ung man
Denna sten är också från 1000-talet men var den har stått vet ingen i nuläget. Den låg som en tröskel till St Ilians kyrka (som går att läsa om sist för den här dagen) och restes på nuvarande plats vid Afseliiplan som är Enköpings äldsta park.
Texten lyder:
Ingebjörn och hans bröder läto resa denna sten efter Igul sin fader Gud hjälpe hans ande bättre än han (har gjort sig förtjänt av Tidkume) ristade dessa runor.
Med hjälp av en annan runsten har denna sten kunnat kompleteras (därav parentes).
Nostalgi
Se-upp-staket vid brandstationen eller "Halt, här får ingen passera" /Ebba Grön
Brandstationen
Beror väl på varifrån?
Vackert!
Sist men inte minst
Kyrkoruinen från St Ilians kyrka, en gotisk kyrka från 1200-talet och som var stadskyrka i Enköping till in på mitten av 1500-talet. Kyrkan revs på 1600-talet. Vårfrukyrkan uppe på åsen som var kyrka för landsbygden omkring Enköping till en början kom att bli kyrka även för staden på 1500-talet efter St Ilians kyrka. Ruinen ligger alldeles nedanför åsen.
Så är årets första stadsbesök i hamn och fler lär det bli. Inget planerat men funderingar finns. Så håll utkik och inspireras.
