Stockholms skärgård 2009
Stockholms skärgård 2009
Sommaren 2009 tillbringade jag stora delar i Stockholms underbara skärgård. Jag hade gått en författarkurs och bestämde mig för att fortsätta att skriva med vattnet som sällskap. Och det blev en hel del resande kan jag villigt erkänna och jag håller fortfarande på att sortera och renskriva det som jag skrev under sommaren.
Jag köpte ett kort på Waxholmsbolaget som skulle räcka i en månad och det gäller att vara uppe i ottan om man ska åka deras båtar, dels för att de längre turerna kräver en tidigare avgång, dels för att det är så många som reser i skärgården på somrarna och köerna kan vara väldigt långa.
Ett tips är då att kolla upp om det finns avgångar från andra orter än Stockholm. Jag åkte till Norrtälje och vidare ut mot kusten för att hoppa på båtar till norra skärgården. Andra orter som Waxholmsbolagets båtar stannar vid är Tyresö, Trinntorp och Saltsjöbaden om man vill bege sig ut i den södra skärgården.
Jag reste mellan Arholma och Landsort under en månads tid och fick både se och höra en hel del.
Det roligaste var kvinnan på en av öarna, en äldre dam på flakmoped som kom körande som ett jehu. Hon hade inte upptäckt att blusen knäppts upp och behån hade hon visst glömt hemma för hennes taxöron till bröst fladdrade i vinden när hon körde förbi och jag var rädd att få en av dem i ansiktet... Tänk dig rubrikerna: Kvinna nockad av farande bröst!
På Arholma blev jag medbjuden på afrikansk dans som jag tyvärr inte kunde medverka i då jag hade båten att passa, nästa sommar kanske... Arholma har en befolkning som jag gillade, de var öppna och glada.
Här i båken var det utställning och konstnären berättade att vid klart väder kan man se ända till Åland. Det var en fantastisk utsikt trots att jag inte kunde se Åland den här gången. Arholma har en livsmedelsbutik och är man sugen på att stanna ett tag så finns det vandrarhem. 
Lidö var vackrast med sitt lugn och maten på Lidö krog som bara var bäst. Jag har aldrig ätit något så vackert och gott tidigare. Tack å det varmaste! Hit åker jag igen. Det finns vandrarhem på Lidö för den som inte kan slita sig därifrån.
Jag hade sådana förhoppningar om Runmarö, förhoppningar om att älska ön bara jag kom dit. Sådana förhoppningar ska man inte ha. En del av Runmaröborna tillika mannen på Landsort skulle behöva gå charmkurs hos Arholmabefolkningen tror jag visst...
Runmarö har en krog vid hamnen och den öppnade då till lunchtid så är du hungrig redan när du kliver av båten så får du stilla dig.
Linanäs? Åk hem och städa i stället det är mycket roligare.
Möja har jag varit på tidigare och den här gången hyrde jag en cykel, trampade runt och såg lite annat än förra gången. Ön är en levande skärgård i allra högsta grad och här finns det många stockholmare om man tycker det är roligt...
Nämdö hade nästan allt. En otroligt vacker natur, jordbruk, trevliga människor och samtidigt ett lugn.
Roliga skyltar gjorde inte saken sämre... Ett stort Tack till dig som snickrat dem. 
Att jag sedan från Stavsnäs till stan fick köra en Audi A6 gjorde inte saken sämre :-)) Tack för jordgubbarna och kantarellerna!
Fjärdlång bestod av massor av skog och jag vandrade runt ön och gick nästan vilse i den trollska skogen. Det var en häftig ö att vara på och jag rekommenderar den för dem som gillar att röra på sig i skog och mark och på bergsknallar. Tysta Klint är ett bra mål för fika. Ta med matsäck om du åker hit över dagen. Visserligen finns det en liten enkel butik på ön med fika men jag tror att det är bäst att ta med sig egen mat.
Jag har varit på Utö tidigare och den här gången beslutade jag mig för att åka till Ålö och sedan promenera därifrån till Utö. Många gör tvärtom och de hyr cykel på Utö och tar sig sedan ner till Ålö. När vi klev av färjan var det någon som redan där tyckte synd om mig som skulle gå hela den långa vägen men jag är van att gå långt och tänkte att det här var väl ingen match. När jag kom till Utö och slog mig ner på krogen var jag så trött att jag inte ens orkade blinka.
Militären håller till på Utö och det är svårt att hitta ställen att stanna till på eftersom det mesta är avspärrat. När militärområdet är slut börjar bebyggelsen. Utö är verkligen fjärilarnas ö - det fanns mängder av dem.
Den tråkigaste händelsen var på Landsort och den anställde inom sjöfarten som skrek högt och tydligt att han var "så djävla förbannad på de satans badjävlarna". Ett sådant ställe åker inte jag till igen även om jag inte var den som orsakade hans ilska.
Det finns många härliga klippor att sola på ute på Landsort och för soldyrkaren är detta paradiset. Lite knepigt att ta sig hit eftersom båten är liten och många vill åka. Jag köade tillsammans med många andra och fick stå kvar och vänta tills båten åkt ut med ett lass turister för att sedan vända och komma tillbaka. Ta bilen och var ute i god tid så att du kommer med första turen är mitt tips.
På Landsort kan du äta enkla rätter men det är inte dimensionerat för många turister och maten tar lång tid att få. Jag skulle rekommendera att försöka ta med sig egen förning och söka upp klippor i avskildhet, sola och äta med ett trevligt sällskap i stället.
Jag tycker det är fantastiskt att kunna resa i skärgården helt obegränsat med Waxholmsbolagets kort. Man kan åka kors och tvärs och när som helst. En kväll när båten landade vid Strömkajen stod två vilsna fransmän där och kände sig sugna på en tur ut på vattnet. Efter en kvarts genomgång av öar och tidtabeller var de evigt tacksamma och jag hoppas verkligen att de kom iväg morgonen därefter som de ville.
Waxholmsbolagets båtar har enkla maträtter, det finns smörgåsar, lunchrätter och fikabröd. Det finns även möjlighet att köpa sig något att dricka till maten och då menar jag inte läsk. På båtarna löser du enkel biljett och den dyraste (sommaren 2009) kostade 130 kronor. Köper du ett månadskort åker du hur mycket du orkar, vill och hinner under en månad och behöver inte bekymra dig över priserna. Ett månadskort kostar runt 700 kronor. Läs mer på http://www.waxholmsbolaget.se/
Det är trevligt att resa med båt i Stockholms skärgård. För att ta sig till vissa öar behöver man byta båt och det är inga krångligheter. Personalen är ofta trevlig och tillmötesgående. Ju längre ut i skärgården desto färre folk på båten. Det är ofta knökfullt på båtarna ju närmare Stockholm man är och vissa öar är mer populära än andra.
Jag har övernattat med vänner ett par gånger på hotellet i Sandhamn och här känns det som att man tar det mesta på rutin och inte med glädje. Hotellet har ständigt återkommande gäster och behöver knappt tänka på att marknadsföra sig trodde jag men misstänker att det börjar svikta. Reklam i tunnelbanan under hösten får mig att tänka att... ja, så kan det gå. Trots att jag vid ett tillfälle bott i svit är min samlade uppfattning att receptionisterna inte har koll på in- eller utcheckning, vad som finns i rummen och är allmänt disträ.
Sandöns Trouville är otroligt vacker, på väg dit kan du stanna till vid klipporna strax utanför samhället. Trouville är en populär plats och havet ligger där framför en, det är bara att kliva i. På Sandön hade karaktären från Stieg Larssons Milleniumböcker sitt tillhåll. Husen står på varandra i själva samhället, liksom båtarna vid bryggorna. Om du vill glassa - var kvar i samhället, vill du bada - promenera till Trouville, vill du ha lugn och ro - besök en annan ö.
Tyskland 2002
Berlin 2002
I Tyskland har jag besökt Berlin som är storstaden nummer ett nuförtiden. Jag var på genomresa och på väg till Tjeckien (som du kan läsa mer om under den rubriken) och stannade i Berlin. Staden är fantastisk och flera saker blev jag förundrad över.
Muren som jag alltid har trott varit en enormt hög mur var inte alls så hög. En relativt tunn vägg fanns där framför mig och jag var nästan på väg att fråga var muren var. Däremot lärde jag mig att det fanns många hinder för den som ville ta sig över den, så även om den inte var så hög som jag hade föreställt mig så var den svår att forcera p g a dessa. Muren revs men mycket finns kvar av den och den är dessutom ett forum för "gatukonstnärer". Bildkvaliteten är inte den bästa eftersom bilderna är ett fotografi av fotografiet...
Tv-tornet i Berlin har en restaurang som är ganska spektakulär. Tornet snurrar så du kan se staden från ovan från olika håll när du sitter och äter. Om du skulle behöva gå och pudra näsan kanske du får leta efter ditt bord efteråt då toalettrummen är fasta och ickesnurrande... 
Brandenburger Tor var under renovering när jag var där men den kunde skönjas ändå och platsen gick att besöka. Berlin är värt ett besök.
Sverige
Östersund - Örnsköldsvik 2003
Sommaren 2003 reste jag med bil upp till Östersund och vidare till Örnsköldsvik med några dippar här och där. Ett fantastiskt Jamtli ligger kvar i mitt minne. Ett open air museum som Skansen men Skansen... näe, i jämförelse med Jamtli.
Vi kom till Östersund och skulle besöka Jamtli, gnällde lite över den höga inträdeskonstnaden men betalade och ja, det var väl värt varenda öre kan jag väl påstå. Om du inte har varit i Jamtli förut så måste du åka dit. Personalen är skådespelare och vi trillar tillbaka hundra, hundrafemtio år i tiden när folk åkte till "Amerikat". Vi besöker butiker där det finns "anställda" som gör sig så bra i både utstyrsel och språk (läs gammelsvenska) att vi bara vill stanna där. Det var som att åka tillbaka i tiden. Folket ute på gårdarna arbetar så där som man gjorde förr och allt är bara så roligt och intressant. Vilken upplevelse.
Det finns en restaurang på området och vis av erfarenheten ska man inte besöka restauranger inne på områden eftersom det brukar vara vansinnigt dyrt. Men vi gav den en chans och ångrade oss inte. För futtiga 95 kronor fick vi en trerätters lunch. Gott var det dessutom. Väl värt ett besök m a o. Läs vidare på http://www.jamtli.com/
Inlandsbanan 2001
Sommaren 2001 reste jag med buss till Östersund och vidare med Inlandsbanan mot Gällivare med stopp i bl a Vilhelmina, Storuman, Arvidsjaur, Arjeplog och en tripp upp till Galtisbuoda på 900 m ö h med en spektakulär utsikt där vantar och mössa inte satt i vägen, samt Jokkmokk. Från Gällivare åkte jag vidare till Stora Sjöfallet och bodde där i några dagar.
Från Sjöfallet gjorde jag dagsturer upp på fjället vilket var lärorikt. Det blir inte alltid som man tror att det ska bli, är min devis efter den resan.
Från Kristianstad till Narvik 1990
Sommaren 1990 tågluffade jag i Sverige från Stockholm till Åhus och Hanöbukten och sedan upp till Stockholm igen för att ta mig vidare till Narvik. Om Narvik kan du läsa vidare under rubriken Norge. I Åhus åt jag glass förstås och det blev ett glassminne med stora mått. Vidare ner till Kristianstad med buss och därefter upp till Stockholm igen.
Tännäs och Brekken 1974
Sommaren 1974 bodde jag några veckor i Härjedalen i mina svärföräldrars stuga. Myskoxarna hade kommit från Dover, vandrat över fjällen och nyligen blivit synliga i området. Det var spännande och jag ville gärna se en samtidigt som jag knappt vågade gå ut på torrdasset om kvällarna med risk att det skulle stå en på tomten.
Vi reste runt under sensommaren och såg skjutna älgar (var det verkligen älgjakt så tidigt på säsongen?) hämtade med traktor, urtagna och sedan uppspjälkade skinn på stora plattor i garage.
Favorit i repris
Med kameran i högsta hugg har jag varit på resa i Sverige som har en fantastisk flora och fauna att bara njuta av. Naturen är himmelsk i de norra delarna av vårt avlånga land och jag lär med all säkerhet resa dit igen.
Jag har som barn rest i södra Sverige, även till släkt i både Växjö och Falkenberg och när jag var tolv åkte jag tåg till Falun med min mors tillåtelse och många förmaningar. I vuxen ålder har det blivit många olika städer i Sverige. Och jag har upptäckt att alla har sin charm och sitt sätt att visa upp sig för turister.
Favoriten bland städer får nog ändå bli Strängnäs trots att jag är vansinnigt förtjust i Visby. I Strängnäs var jag mycket som barn och jag tycker om staden som en småstad som jag minns den från barnsben. Historien runt Strängnästrakten är också lockande för mig som gillar historia (precis som Visby). Mina föräldrar har sina rötter från trakterna kring Strängnäs och det har självklart påverkat mig.
Till Strängnäs kan man åka när som helst. Bor man i Stockholm tar det inte ens en timme att åka med snabbtåget. Besök Rogges eller konditoriet intill. Domkyrkan är ett måste liksom Ugglans park som var så stor så stor när jag var liten.... Hamnen bjuder sommartid på många olika delikatesser om man känner sig hungrig. Slå dig ner där en stund och låt ögonen vandra på de röda husen där människor bodde och kämpade i sina liv för hundra år sedan eller mer.
Kvista inte bara förbi Mariefred på hemvägen utan stanna där ett tag... besök Gripsholms slott och vandra i denna underbara och lilla stad som också en favorit.
Säkert kommer det en och annan bild så småningom....
Danmark 1986
Jag åkte till Köpenhamn 1986 med båt från Sverige. Jag promenerade rätt mycket, tyckte om Nyhavn med dess läge men den lilla havsfruen missade jag totalt. Det har jag förstått är ganska lätt eftersom hon inte är så stor och många turister som flockas för att få en glimt av henne gör att hon nästintill försvinner.
Bilden är lånad av www.kummingarden.com/smorre.shtml den 13/12-09
Behövde fråga om vägen och gick in i en vinbutik och pratade med kvinnan bakom disken. En pojke i 12-årsåldern kom och köpte en vinflaska till sin mor. Mina ögon har väl aldrig varit så stora som då och det berodde inte på han inte legitimerade sig...
Smörrebröden är bara ett måste och det finns en uppsjö. Jag prövade två sorter och njöt av varje tugga, en Tuborg till smörrebrödet är inte helt fel.
En köpenhamnsrestaurang har hamnat i Michelinguiden och jag åker nog till staden igen vad det lider.
Norge 1974 --
Nästa gång jag kom till Norge tågluffade jag först i Sverige för att därefter åka malmbanan från Kiruna till Narvik. Året var 1990. Resan gjorde jag två gånger och blev mycket intresserad av banans tillkomst och människorna som hade arbetat med den. Jag tog reda på så mycket jag kunde om rallarna och om Svarta Björn när jag kom hem. Det var en fascinerande historia tyckte jag.
I Narvik var jag med om något märkligt. Vi kom in i en butik och bakom disken i butiken står en tjej och nickar åt mig och som jag tolkar att "jag ser dig och snart är det din tur". När det blev dags för min tur och jag talar om vad jag ska handla så är det som om hon fått en knock out. Hon stirrar på mig en lång lång stund och sedan tar sig för pannan och säger att hon trodde jag var hennes bästa väninna. Det tog ett tag för mig att landa när det gick upp för mig att jag hade en identisk tvilling i Narvik som inte ens en bästa väninna kunde skilja åt. Det var häftigt. Jag såg henne aldrig men jag tänker på det ibland och som nu när jag skriver. Undrar om jag skulle tycka att hon var lik mig...
Jag åkte tåg och fick ställa klockan till hemresan då tåget går i ottan. Missar man det tåget går det inte något nytt tåg förrän morgonen därefter. Är man morgonmänniska kan man ta tåget till Narvik, är man kvällsmänniska kan man ta bilen...
Naturen är hisnande och Narviks fjäll och fjordar gör att i alla fall jag längtar tillbaka litegrann. När jag gick i årskurs 4 fick jag lära mig att det smalaste stället i Norge är den vid Narvik. Från fjordens slut till gränsen till Sverige är det 1.6 mil. Onödigt vetande men det sitter som berget i mitt minne.
I fjorden kan man från tåget som slingrar sig utmed bergskammen se spår efter kriget, det sticker upp fartyg ur vattnet. Inne i staden kan man även se spår efter härjningarna.
Brekken 1974
Första gången jag var i Norge åkte vi från Härjedalen där mina svärföräldrar hade stuga i Tännäs till den norska staden Brekken. Året var 1974 och det är den enda gången hitintills som jag har kastat snöboll i juli månad... Det hade jag då aldrig gjort förut och det var för mig en häftig upplevelse. Vi köpte smör och jag tror mjöl eller socker för det var mycket billigare i Norge på den tiden än det var i Sverige trots bilresan med dyr bensin. Den bilen en Rover 3000 slukade dessutom en hel del bensin, men det var det värt.
Bilder kommer så småningom....
Finland 1985
Helsingfors 1988 -
Jag åkte till Helsingfors första gången 1988 och har sedan dess besökt staden från och till och ibland flera år i rad. Det är en stad jag älskar och upplever att det finns en speciell atmosfär. Folket är vänliga och det finns det mesta. Nästan varje gång när jag åkt hem har jag köpt med mig laxpirog från saluhallen vid hamnen. Det är så gott med detta lite sega rågbröd och den underbart goda laxen. Saluhallen är väl värt ett besök även om man inte handlar. Tempelkyrkan är ett måste förstås. Kyrkan ligger insprängd i berget och är oerhört vacker. Ta dig till Skatudden och Uspenskinkatedralen, katedralen är full av ikoner och väldigt mastodont i mitt tycke.
Åk spårvagn i Helsingfors, hoppa på och av där du känner för det. Det är så lätt att resa med spårvagn i Helsingfors och man kan ta sig ganska långt utanför kärnan om man vill. Skulle det vara så att du åker på en 39-timmarskryssning så gäller det att vara ute ur hytten redan när fartyget lägger till för att hinna med staden.
Stockmanns är som ett litet Harrods där finns det mesta. Besök gärna Sea life som har en spektakulär liten tunnel som går under vattenytan och fiskarna som då helt resolut simmar ovanför en. Linnanmäki kan vara lite kul att besöka om det finns tid. Det finns ett litet arbetarbostadsmuseum som lyder under stadsmuseumet i Helsingfors som är väl värt ett besök.
Tro inte att du inte kan besöka bokhandlare i staden för språkets skull - du kan det. Och gör det. Det finns en stor bokhandeln ganska nära hamnen som har flera våningar och är ett måste för bokälskare.
Man kan åka till Helsingfors när som helst. Jag var i Helsingfors en vinter i början av 90-talet, det var kallt så in i vassen och "alla" medelålders kvinnor gick i päls och pälsmössa. Vi var på tågstationen och spanade in ett ryskt tåg som kommit in nyligen, allt var fruset till is på både lok och vagnar och tapparna hängde som orgelpipor ner mot rälsen. Det var som taget ur en saga och så spännande med detta gamla lok och dess vagnar som stod som fastfruset på tågstationen att vi inte kunde slita oss förrän några ryska uniformsklädda herrar började närma sig.
Det kanske är skam på torra land men jag har ännu inte varit ute på Suomenlinna/Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors.
Karleby 1985
Vi hyrde stuga i Finland 1985. Stugan låg i Kokkola utanför Karleby i västra Finland ungefär i nivå med Umeå. Vi åkte bil och jag minns att jag var väldigt besviken över det platta landskapet. Mil efter mil kunde man se vägen rakt fram, inga kurvor, inga backar, ingenting...
Stugan var liten och ombonad och låg vid en älv. Bisamråttor och flugor var ett inslag i vår vardag under resan. Visserligen såg vi inte råttorna men vi visste att de fanns. Resan bestod mest av fiske och utflykter och ett försök att varje dag övervinna torrdasset där väggplankorna satt med 1 cm mellanrum...
Bilder kommer så småningom....
Turkiet 2004
Istanbul, Izmir, Denizli och Pamukkale 2004
Vi bodde i hennes hus utanför Istanbul och reste mellan den europeiska och den asiatiska sidan med både buss och båt. Jag träffade hennes vänner, syskon och deras familjer och första kvällen frågade jag en av hennes svågrar även om man inte är muslim ändå kan få besöka en moské och gå upp i en minaret. Han skakade på huvudet och sa: Vi gör inte så här.
Jag lät mig övertygas men tyckte ändå att det hade varit roligt att få gå upp i en minaret. Sista kvällen innan hemresan frågade han mig om jag fortfarande ville gå upp i en minaret och mitt svar lät inte vänta på sig. Han hade pratat med imamen till den moské som han tillhörde och jag fick låna sjal för att täcka håret. Familjerna hade roligt åt mig för jag ville inte att ett enda hårstrå skulle synas och drog åt sjalen så till den milda grad att jag blev röd i ansiktet. De menade att jag behövde inte göra så utan det räckte med att jag bara lade den över huvudet i prinicip - men nej, jag knöt, ska det vara så ska det vara ordenligt var mitt resonemang.
Det var trångt i minareten och trappan gick som en serpentin upp i tornet. Balkongen var oroväckande smal och jag fick svindel. Det hade jag kunnat räkna ut innan eftersom jag var höjdrädd men i ivern att få stå på balkongen i en minaret fick mig att förtränga detta. Ett oförglömligt minne och något jag inte hade fått vara med om ifall jag åkt på en vanlig charterresa.
Vi reste i Turkiet med buss och besökte bl a Denizli, Pamukkale och Izmir. I Izmir bodde vi på ett hotell bara för lärare - ja, så har de det i Turkiet. För en billig penning stannade vi där och en kväll på hotellets restaurang berättade min väninna att vi skulle pröva en rätt som bestod av flera olika slags kött från bl a lamm. Jag som tycker om att pröva nya maträtter ville väldigt gärna pröva detta. Bitarna var långsmala som stroganoff men bredare och jag högg in på den första som var mycket god och därefter den andra som var oerhört mör... tills jag fick smaken i mun. Det var det vidrigaste jag ätit och jag kunde inte ens spotta ut biten eftersom restaurangen var av finare sort. Det visade sig vara lever från lamm. Jag svalde stora bitar och glömmer inte den matupplevelsen. Bildkvaliteten är inte den bästa eftersom bilderna är ett fotografi av fotografiet...
En gång besökte vi ett termalbad strax utanför Istanbul och det var 38 grader i skuggan. Vi drack varmt te och det svalkade kroppen och fick mig att inte svettas. Pröva att dricka varmt när det är varmt då behöver kroppen inte kämpa för att behålla temperaturen. Vi åt kebab på restaurang och serveringen var perfekt, maten var fint upplagt och himmelskt god, milsvid skillnad från våra svenska kebabställen.
När vi reste från Izmir till Istanbul med långfärdsbuss blev resan något annorlunda mot vad vi hade tänkt oss. Vi hade placerat våra ryggsäckar under sätena vid mittdörrarna och sprang iväg för att köpa frukt och dricka innan bussens avgång. När bussen åkte iväg började man visa en film på tvn i taket men vi brydde oss inte om filmen utan satt och pratade i stället. Efter ett tag märkte vi att ljudet hade sänkts på tvn och vi tyckte det var skönt så att vi kunde få vila lite eller prata. Ljudet sänktes mer och mer och vi trodde att de sänkte ljudet för att folk skulle få vila på resan. Efter ytterligare ett tag stängdes filmen av och bussens fart hade minskat och det gick inte lika fort längre. Vi noterade det, funderade på varför men inget mer.
Bussens hastighet fortsatte att minska och snart körde den åt sidan för att stanna. Några män kliver på och de ser ut som vilka resenärer som helst, de går längst bak i bussen och plötsligt uppstår ett tumult. In från både mittdörrarna som chauffören nu öppnat och de främre dörrarna stormar turkisk polis med dragna pistoler. Männen som först klivit på var civila poliserna och de sliter nu med sig en man framåt i bussen och stannar precis där jag sitter vid mittdörren. De drar upp hans tröja så att magen blir bar och jag ser ett bälte och gulmetall och som en slags patron på bältet. Jag har den ene polisens pistol tjugo cm från mitt ansikte och det är knappt så att jag kan ta in allt jag ser. De sliter med honom ut från mittdörren och kastar därefter ut hans ryggsäck på backen utanför bussen.
Busschauffören är även han aktiv i sammanhanget och försvinner sedan ut från bussen med poliserna. En annan chaufför som suttit långt fram i bussen tar nu vid och efteråt fick vi veta att den första chauffören var polis.
Vi sitter som förstenade när busschauffören stänger dörrarna och åker iväg ut på vägen igen. Det är tyst i bussen och efter ett tag börjar folk att prata, vi pratar. Vad hände? Vi påminner varandra om att vi hade lämnat våra ryggsäckar under sätet på bussen när vi sprang för att handla lite frukt innan avresan. Tänk om någon lagt en bomb i våra ryggor?
Vi var tämligen lugna över händelsen men skrämdes av att polisen i Izmir redan visste om att det fanns en terrorist på vår buss innan avresan. Troligtvis visste de även om att han hade någon slags bomb med sig. Vi spekulerade i att polisen inte ville att bomben skulle sprängas i staden utan de skulle ta hand om det när bussen kommit några mil utanför. Vi förstod i samma andetag att vi var dem som kunde ha blivit offrade om terroristen haft en minsta aning att hans illdåd skulle gå i stöpet och att polisen var honom i hälarna. Samtidigt är jag är imponerad över hur den turkiska polisen hanterade händelsen. Vi pratade om det långt efteråt. Det var knappt märkbart med förberedelserna inför omhändertagandet. Lite i taget sänktes ljudet, lite i taget sänktes hastigheten och vips var polisen ombord. Överraskningsmomentet lyckades den här gången.
Annat var det den gången när vi promenerade i Istanbul på en affärsgata och närmade oss Taksim, torget där det ofta förekommer demonstrationer. Den här dagen var det demonstrationer mot den dåvarande amerikanske presidentens besök i landet och min väninna sa att vi borde inte vara i närheten av dessa demonstrationer eftersom den kan vara farligt. Vi vände därför och börjar gå mot motsatt håll, då hennes ena syster ringer och frågar var vi är. Min väninna berättar och systern svarar då att vi inte ska gå längre utan vända om eftersom en kvinna har sprängt sig själv på en buss i närheten där vi är och det kan vara farligt att gå vidare. Vi visste inte hur vi skulle göra eftersom vi inte kunde gå in på smågatorna heller, vilket även det kunde vara farligt. Vi hittade ett café och jag ringde hem till min son för att berätta att det inte var någon fara med mig i fall händelsen skulle rapporteras i media. Läs mer på: http://www.abc.net.au/news/newsitems/200406/s1141464.htm där bombdådet står beskrivet.
Turkiet är ett fantastiskt land och om man bortser från händelserna när dåvarande amerikanske presidenten var på besök så är det ett land väl värt att besöka. Vi åkte till Pamukkale och vadade i det fantastiska klarblå vattnet, vi badade i termalbad och bara njöt trots den oerhörda hettan som lagt sig över landet när vi var där, vi var på konsert och besökte många sevärdheter. Vi åt gott och jag träffade människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte åkt med min väninna.
Jag köpte ett lexikon och lärde mig många ord och meningar under den här resan. De berömde mig för mitt uttal och för mitt snabba sätt att lära mig språket, vilket gladde mig förstås. De sa att om jag skulle stanna hos dem en månad till skulle jag kunna göra mig förstådd i landet. Nu vet jag inte om de sa så för att göra mig glad eller om det var sant. Oavsett vilket så fick jag mersmak på både landet och språket.
För länge sedan såg jag en dokumentär som en av Monty Pytonkillarna gjorde om Istanbul. Han reste med båtarna över Bosporen och jag tänkte att de båtarna vill jag också åka en dag. Nu har jag gjort det och dessutom många gånger. Det är fantastiskt att även åka på rundturer på Bosporen. Bildkvaliteten är inte den bästa eftesom bilderna är ett fotografi av fotografiet...
Istanbul har många sevärdheter som Hagia Sofia, Topkapipalatset, Blå moskén men även Princeöarna. Vi åkte till Princeöarna och åkte runt med häst och vagn - oförglömligt.
Res till Turkiet och se Istanbul men se till att du inte gör det samtidigt som någon känd och icke populär person....
England 2003
Jag åkte till England 2003 för att utbilda mig och bodde inackorderad hos en äldre dam i Brighton. Hon bodde i ett litet enplanshus inte alls långt i från Paul McCartneys sommarhus vid stranden. På den tiden var han gift för andra gången och jag vet inte om han har huset kvar. Bildkvaliteten är inte den bästa då bilden är ett fotografi av fotografiet...
Damen i fråga hade haft inackorderingar många gånger och det var lugnt och fridfullt att bo hos henne. Jag var den enda inneboende vid det tillfället. Annat var det med mitt resesällskap. Han bodde i en familj bestående av mamma, pappa och två barn i mellanstadieåldern. Mamman i huset hade växt upp i ett hem där man tog emot studenter och var van vid det. Deras hus som var tre våningar högt kryllade av inneboende och det var alltid lika livat där och en stor kontrast till mitt boende. Jag var inte avundsjuk och tror att vi var nöjda var och en på sitt håll, han och jag.
Vi var fem som gick samma utbildning, vi umgicks även med andra i skolan och alla kom vi från olika länder i Europa. En av mina studiekompisar från Tyskland har jag fortfarande kontakt med om än sporadiskt. Han och hans fru har varit här i Sverige och hälsat på och självklart var vi på Skansen och fotograferade älgar. Jag var tvungen att fråga varför tyskar är så fascinerade av älgar och fick till svar att älgar är så speciella med sina stora kroppar och smala, långa ben. Det är m a o älgens utseende som fått den att bli så populär hos våra grannar söderut.
Brighton är en sommarstad och säkert en fantastisk sådan med långa stränder vid engelska kanalen mot Frankrike. När jag var där var det höst men det gick fortfarande att sitta och mysa på stranden vilket var helt fantastiskt. Den äldsta piren West pier hade nyligen brunnit och stod med sitt stålskelett kvar som en påminnelse över svunna tider. Vi besökte därför Brighton pier som kändes som ett mini Gröna Lund utan berg-och-dalbana. Bildkvaliteten är inte den bästa då bilden är ett fotografi av fotografiet...
Varje kväll hände det nya saker och vi var frekventa besökare på restauranger och pubar kvällstid, så en dag var jag tvungen att bara vara. Jag promenerade förbi Pauls hus och ut på stranden. Fotograferade och fikade och lät blicken glida ut över det öppna havet och andades djupt den svala brisen. Mina studiekompisar åkte till The Seven Sisters vilket jag är lite ledsen över att jag inte följde med på, men kanske jag får möjlighet att besöka dessa mäktiga och vita klippor en annan gång.
Fotograf: Berwa K
En dag när jag promenerade runt i staden hittade jag ett antikvariat som jag givetvis måste besöka bokmal som jag är. Jag älskar böcker och spenderar gärna några timmar bland dem och på det här antikvariatet hittade jag en pocketbok på svenska som jag självklart köpte med mig bara för att den var på svenska, som om det inte finns här hemma...
Vi åkte lokaltåg till London och några bobby kom i vägen för mig och mina vänner och ställde gladeligen upp på galna svenskars upptåg att bli fotograferade med mig emellan sig. Vi satt på trappan vid Trafalgar Square, åt stora mackor och drack juice i solskenet. Vi promenerade i St James park och stannade vid alla människor som målat sig i guld eller vitt och stod alldeles stilla eller rörde sig ibland för att skoja eller skrämmas. Vi gick på Oxford Street och shoppade, vi åkte rulltrapporna upp och ner på Harrods tills vi blev vimmelkantiga. Vi såg paraden utanför Buckingham palace men var så trötta efter allt att vi inte orkade ta oss till Sherlocks Baker street.
Fotograf: Berwa K
Jag letade med ljus och lykta efter den berömda bokhandeln från boken Charing Cross road men upptäckte att den hade lagts ner året innan jag kom dit, vilket gjorde mig oerhört besviken. Jag ville så gärna besöka den och hade verkligen sett fram emot det men där låg nu en hamburgerrestaurang vilket gjorde mig än mer sorgsen.
Det finns så mycket att se och uppleva i London att man behöver åka dit många gånger för att få sitt lystmäte mättat - om man nu någonsin får det. London eye, Dungeon och Madame Tussauds eller varför inte Harrods, Speakers corner och Buckingham palace.
Fotograf: Louise K
Sista kvällen i Brighton satt jag och pratade med damen jag var inneboende hos då hon berättade att jag var lik en av hennes dotterdöttrar som arbetade på en av Londons teatrar. Hon berättade att hon redan från första stund hade reagerat på mitt utseende. Jag blev självklart intresserad och tänkte på en resa till Narvik jag hade gjort många år tidigare där jag varit med om en liknande situation. Jag frågade damen om hon hade något fotografi på sin dotterdotter och det hade hon... Det var som att se min äldsta syster som ung...
Polen 2007
Jag åkte till Polen 2007 och besökte bl a Krakow, Zakopane och Saltgruvorna. Krakow är en för mig ganska mörk stad mycket av att kolen förstör fasaderna. Krakow har en hel del utbud av sevärdheter som vid torget där trumpetaren står högst upp i ett tornrum klockan ett varje dag och tutar som ett minne över gångna tider när Krakow låg i farosonen för inkräktare - även om det kanske inte var Mario Puzos karaktärer den gången... ;-) ja, det är en merca utanför Corleones restaurang.
Vi reste till Zakopane och även om det var turistiserat så fanns det en hel del att njuta av både där och på resan dit. En glassfanatiker som jag måste alltid pröva glassen på orten och så även här. En spiral på 10-15 cm och som var hyfsat god.
Utsikten är helt enorm i Zakopane och även om bilderna inte gör platsen rättvis kan man ändå ana hur högt upp vi är. Zakopane - de polska alperna är väl värt ett besök även om man kan le i mjugg åt vissa igenkänningstecken.... varför alltid Skansen?
Vi stannade i närheten för att äta. Runt omkring oss smög tre kattor i hopp om att vi skulle tappa något ätbart och om vi nu hade gjort det skulle kattorna inte få något att äta. Konkurrensen fanns bakom hörnet, en liten hund på tre ben där det fjärde fanns men var helt obrukbart, och den lilla hunden höll kattorna på behörigt avstånd från godsakerna som eventuellt hamnade på marken.
Vi åkte till Saltgruvorna och det var maffigt. Långt nere under jord arbetade både människor och djur med saltet för inte så länge sedan. Hästarna arbetade hela sitt liv i gruvan, dog där nere och fick aldrig mer återse dagsljus. I salarna dit turister får tillträde är allt av salt men inte av det salt som vi äter. Håll tillgodo även om kvaliteten på bilderna inte är den bästa...
Minns ni filmen Schindlers list? Jag besökte fabriken och hans kontor. Här är bilder från det som låg till grund för filmen.
Det jag kommer att minnas mest av resan i Polen är besöket i Auchwitz och Birkenau. Bilder säger mer än tusen ord är det slitna uttrycket och jag låter bilderna här tala för sig själva...
Tjeckien 2002
Prag och Theresienstadt 2002
Jag reste från Sverige via Danmark, Tyskland till Tjeckien 2002 och det var en på många sätt fantastisk resa. Ofta när man åker kanske man väljer att resa med flyg direkt till målet. Jag reste med buss och fick på så sätt se platser jag säkert inte skulle ha besökt eller kunna besöka om jag rest med flyg direkt till Prag.
Bussen gick från Stockholm sent en kväll och var framme i Malmö i ottan. I Malmö skulle jag gå ombord på en långfärdsbuss med destinationen Prag. Jag fick någon timme att fika på och sträcka på benen.
Med kameran i högsta hugg fotograferade jag allt som kom i min väg. Även en stackars måskrake som följde med båten mellan Rödby och Puttgarden eller om det var mellan Gedser och Rostock - vi åkte i båda riktningarna och jag minns inte om det var på ditvägen eller hemvägen som måsstackarn kom i vägen för linsen. I vilket fall ursäktar jag mig för bildkvaliteten då bilden är ett fotografi av fotografiet...
Norra Tysklands invånare bodde i vackra stenhus som jag tyckte mycket om, påminde lite om engelsk stil på vissa ställen. Vi reste genom Dresden och dess historia är som många andra platser tragisk. I ett försök att återställa staden efter bombningarna under andra världskriget har byggnaderna numer det utseende som de hade innan kriget.
På gränsen till Tjeckien blev det stopp i tullen. Vi fick noggranna instruktioner av guiden om hur vi skulle bete oss - inte gå ut från bussen, inte ens på toaletten. Risken var annars överhängande att vi skulle få bli sittande i timmar om de nyckfulla gränsvakterna fick för sig det. En i sällskapet hade inte riktigt kollat sitt pass innan avresan och det visade sig att det bara var några månader kvar till utgång, vilket fick guiden att nästan gå i taket.
Guiden pratade med tullpersonalen länge, de kom ombord på bussen, kollade våra pass och allt verkade vara i sin ordning trots fadäsen med kvinnans pass och vi behövde inte sitta så länge och vänta på att få komma in i Tjeckien. Kvinnan med passet lärde sig förhoppningsvis att kolla giltighetstiden efter detta...
Då när jag reste fanns både lyx och misär i Prag - skillnaderna var tydliga. Den fina gatan med lyx och flärd där butiksanställda svala och tjusiga som gaseller tittade på en som om man var något katten släpat in. Kontrasten var stor mot kvarter där trasiga och utslagna människor satt och tiggde eller sov i trappor där folk skulle passera. Kanske det är annorlunda nu.
Vi var ett gäng på åtta som umgicks från och till under resans gång. Ibland var vi tre, ibland fem o s v. Det var ett härligt gäng och vi hade kul. Ett par av dem höll jag kontakt med i några år efter resan och det var roligt.
Jag åkte till Theresienstadt för att försöka förstå. Det var tungt men nödvändigt att få ta del av dess historia.
På den tiden var jag vegetarian men åt kött på den här resan - jag tror att alla människor i denna region åt kött eftersom det var svårt att få vegetarisk mat. Ett år senare hade jag avslutat min vegetariska period på nio år med det är en annan historia.
Karlsbron är vida känd liksom den helige Nepomuk som blev nedkastad i floden Moldau. Plattan vid Nepomuk statys fundament är putsad av tusentals turister som varje dag, vecka och år rör vid den med sina händer. Fotografiet med den för mig okända kvinnan som rör vid plattan är ett fotografi av fotografiet. Jag har valt att inte scanna in mina gamla fotografier och därför är bildkvaliteten inte den bästa...
Vi fikade på ett ställe högt över staden och pratade med en äldre kvinna som var anställd på caféet. Hon pratade ingen engelska men tyska och en av mina reskamrater hade tyska rötter så de kunde göra sig förstådda med varandra. Kvinnan berättade för oss att hon var pensionär men var tvingad att dryga ut pensionen med extra pengar hon tjänade på caféet. Efter Tjeckoslovakiens fall hade många fått det sämre och kvinnan var en av dem som inte hade råd att gå i pension.
Broarna liksom byggnaderna är fantastiska. Biblioteket är värt ett besök. Tag på foträta skor, kliv ut i Prags vimmel och glöm inte att titta på klockan vid Rådhuset, det dansande paret eller Ginger och Fred som det också kallas samt borgen som tornar upp över staden. Och som sagt... ursäkta bildkvaliteten... Bilderna är fotograferade från originalfotografiet.
Min hemresa gick i ett svep från Prag. Jag hade vader som elefantben efter att ha åkt non stop till Stockholm och svullnaden gick inte ner på länge. Om man åker på en sådan bussresa är min rekommendation den att stanna i Malmö över natten och åka hem dagen efter om man nu inte har förmånen att bo i närheten av Malmö förstås.
Gran Canaria 1994
Vi åkte till Las Palmas 1994 och det var min första bekantskap med denna stad på ön Gran Canaria. Många har varit där och många har återkommit. Jag hade undvikit att resa dit eftersom jag inte är så intresserad av att resa till turistorter som blivit exploaterade och hamnat på något slags "svart lista" och Kanarieöarna var definitivt ett sådant ställe i min värld tills jag kom dit.
Jag tror att vi låg på stranden två gånger under denna resa annars var vi runt och besökte ställen som var helt fantastiska. Min vintervita hud lyste i kapp med solen och vi skojade om att försäljaren som gick runt på stranden kanske trodde att vi aldrig varit ute i friska luften förut.
Vi reste med lokalbuss upp i bergen och vandrade bland okänd växtlighet och utsikt som fick mig att hisna. Vi åkte hem till vänner strax utanför Las Palmas och åt middag en kväll och värden hade bjudit in affärsvänner från Västafrika. Vi åkte till en fiskeby en dag där vännerna hade hus, åt grillad fisk och mojo, snorklade och bara njöt av att leva. Gator så trånga att två bilar inte kunde mötas. Ursprungsbefolkningens bostäder insprängda i bergen med bara en fasad mot havet. Bildkvaliteten är inte den bästa eftersom bilden ett fotografi av fotografiet.
En gång gick vi till marknaden i Las Palmas men aldrig mer, det var en sådan intensitet att det kändes obehagligt. Catalinaparken var under renovering så där kunde man bara gå förbi. Vi promenerade och hittade fina gatan där lyxen florerade, vi glömde bort siestan en dag och fick hitta på annat i stället för att shoppa.
Vi bodde på ett hotell vid Las Canteras och hade balkong ut mot havet där vågorna slog mot revet och fick oss att njuta av bränningarna. Vi skrattade gott åt restaurangen med namnet Skansen och såg med blandade känslor från taxibilen den stora byggnaden utanför Las Palmas med namnet IKEA och tänkte oj, har det kommit hit också. Den svenska myllan hade grävt sig långt ner i den spanska.
På sydkusten ville vi bada och åkte från ett gråmulet Las Palmas iklädda långbyxor till Maspalomas. När vi klev av bussen var det hur varmt som helst och shortsen åkte på, trots detta var vi bland de mest påpälsade. Vi gick på den smockfulla stranden men längre bort upptäckte vi en oas. Det var inte alls mycket folk och vi placerade oss där. När vi legat ett tag och njutit av värmen förstod vi varför stranden inte var så välbesökt - det var för nudister. Vi blev uttittade (?!) eftersom vi var påklädda med bikinis.
Trots att jag åkte till ett sönderturistat Gran Canaria fick jag uppleva annat som man inte får om man bara åker för att stekas på en strand eller bo på en bar. Jag träffade människor - genuina människor - som generöst bjöd in mig till sina hem. Det är oslagbart, minnesvärt och sådant jag bär med mig i livet.
Italien 1971
Det var här det började 1971. Vi åkte till Rimini, Riccione och San Marino. Jag var fjorton år och åkte på min första utlandsresa. Det var varmt och jag blev förstås mycket brunbränd.
Bilden är lånad från http://europeforvisitors.com/europe/articles/san_marino.htm 13/12-09
Vi reste upp i bergen till San Marino och det var så högt att på den slingriga vägen upp slog det lock i öronen på mig. I bergen var det svalare och behagligare än vid kusten, trots detta var det shorts och linne som gällde. Utsikten var enorm och människorna trevligt annorlunda för en som aldrig rest tidigare.
Jag träffade människor som jag höll sporadisk kontakt med och som jag sedan tappade. En bodde i Milano och en annan i Åkersberga. Ibland flaxar tankarna förbi på dem jag då mötte, som nu.
På stränderna när vi solade gick glassförsäljarna runt och ropade Gelato, till vår förtjusning. Svalkan från havet höll inte i sig länge och glass är alltid gott. På kvällarna kunde vi ibland gå ner till stranden och njuta av vågorna som dånade in mot land, ligga i solstolarna, blicka upp mot stjärnhimlen och önska att det alltid skulle vara så där. Ibland sitta på caféer och prata så länge föräldrarna inte kom och förmanade (de kom alltid förbi av någon underlig anledning).
Vi åt Minestrone och drack mineralvatten som var så gott att jag kunde dricka det i all evighet. Det vita brödet var precis så där segt och smarrigt som det ska vara. Hotellet i Riccione hette Clara och var familjeägt http://www.hotelclara.com/ självklart är det ombyggt och ser inte alls likadant ut som det gjorde då och kanske det har blivit ett och annat ägarbyte också, vem vet?
Italien var spännande för en tonåring som aldrig rest tidigare, kulturen, värmen, dofterna och språket liksom människorna i sig. Det skulle dröja länge innan jag reste utomlands igen men det gav mig mersmak på kulturer och världen som den är.
Då var det dags att lyfta
Leah med sin farmor
När jag bestämde mig för att starta en blogg så blev det en anings funderande över namnet. För tre veckor sedan blev jag farmor vilket är stort då jag bara har ett barn och han har blivit pappa. Det är en fantastisk känsla och hon är så söt (förstås) och alldeles bedårande. Jag tänkte att mitt namn på bloggen skulle bli farmor, med bara namnet farmor skulle bloggen bli riktad på farmorsskapet och jag ville skriva om andra saker som också ligger mig varmt om hjärtat.
Leah 7 dagar
Jag älskar att resa, uppleva och få se världen. Jag har inte rest så mycket och brukar då i stället fråga mina vänner och bekanta om de inte kan skicka vykort till mig när de är ute och reser. Det är så roligt att få vykort från olika delar av världen och jag får ett litet uns av hur det ser ut och annan rolig information från vännen som ligger på stranden och skriver: Varmt eller sitter i baren och skriver: Tjo hej. Skämt åsido namnet på bloggen skulle även innefatta ordet resa. Så välkommen till farmors resa.
Runmarö
sommaren 2009
Välkommen till min nya blogg!
Här kommer du att få läsa både det ena och det andra som handlar om mig, mitt barnbarn och mina resor.
