Stadsbesök i Nyköping 2024
Stadsbesök i Nyköping
Onsdag 28 februari 2024
Nyköping bjöd på lite kylslaget väder runt nollan och med blåst blev det minusgrader samt att det i luften singlade snöflingor en stund på morgonen.
Planen var till en början övernattning men planer är till för att ändras så det var tänkt att bli en lång dag i stället, med tåg hem sena eftermiddagen. Den långa dagen gick i ett nafs och kändes i stället kort. Alldeles för kort.
Nyköpings station är under ombyggnad. Det är en byggarbetsplats skulle en kunna säga. Lite svårt att hitta när man kommer med tåget. Inga skyltar till Centrum så det blev lite fler steg på stegräknaren. Ta till vänster nedför trapporna är mitt tips om du kommer med tåget.
Så här fint kommer Nyköpings resecentrum att bli!
Det finns ett café och en vänthall på stationen. Caféet är öppet dagtid och såg trevligt ut.
Tågstationen ligger ungefär 10 minuter från själva centrum vilket blir till en trevlig promenad med mixad arkitektur av gammalt och nytt längs vägen.
Äldre bebyggelse blandas med ny och det känns trivsamt.
Paradgatan Västra Storgatan. Här finns bland annat galleriorna Nyckeln, Västerport och Cityarkaden med allt som var och en kan behöva och där kedjorna är etablerade som i de flesta andra städer i Sverige.
Västra Storgatan bjuder också på överraskningar. Trivsamma sådana.
Hellmanska gården en handelsträdgård med anor från 1700-talet. Det var en man vid namn Carl Axel Hellman som efter att ryssarna härjade och brände ner stan startade sin affärsrörelse som lever kvar än i dag.
Här finns inredningsbutiken, stenugnsbageriet och ett riktigt fint café. Tidigare har gården bland annat haft taxiverksamhet eller droskor som det hette på den tiden, busstation samt sålt lite finare varor eller galanterihandel som man sa förr.
Hellmanska gårdens cafe har personal som ger det lilla extra. Du vet, det där som får en att känna sig så välkommen. Fräsch toalett på gården.
Inne på gården till Hellmanska gården. Här bredvid ligger stenugnsbageriet.
Inne i fiket. Här äter man riktigt god stenugnsbakad mörk fralla och slurpar i sig gott kaffe. Rekommenderas varmt.
Vid Stora torget ligger St Nicolai kyrka som till en början byggdes som gråstenskyrka i mitten av 1200-talet. Och som historien berättar så har även den här kyrkan drabbats av bränder och byggts upp igen och igen. Inga spår efter Gustav Vasas härjningar av att lägga kyrkor i ruiner så här långt... kanske beror det på strategier.
Den här orgeln från 1700-talet är så att säga "skådebröd" nu för tiden men den är otroligt vacker och fyller upp en hel vägg. Orgeln som används i nutid står bredvid altartavlan och är från 1973 med danskt ursprung.
Altartavlan som visar en målning av nattvarden är skänkt av drottning Ulrika Eleonora 1739. Altartavlan med Jesus sista måltid med lärjungarna har målats av Georg Engelhard Schröder.
Den här predikstolen är nog en av de mäktigaste jag sett. Bilden gör den inte rättvis och den behöver ses i verkligheten om man inte har vägarna förbi Stockholm och Storkyrkan då den liknar den predikstolen där. Den här har bildhuggaren Niklas Österbom skapat och den blev klar 1748.
Från Stora torget kan man se klockstapeln som höjer sig över mängden så att säga.
En annan slags klocka.
Det är många turistbyråer som har lagts ner i Sveriges städer och bland annat här i Nyköping. I Stadshuset som ligger längre ner på Västra Storgatan finns stadskartor och personal som ger information precis som Sörmlands museum också gör.
Den som har läst om stadsbesöket i Sigtuna här i bloggen kan nu få knyta ihop säcken lite grann. Kommer du ihåg Olof Skötkonung som tog efter sin far och beslutade att man skulle tillverka Sveriges första mynt i Sigtuna? Det har nu visat sig att ett av de mynt som präglades i Sigtuna av Myntmästare Godwin har hittats här i Nyköping.
Mynten som präglades i Sigtuna och den som hittades här var mycket tunna. De hade bara en bild på ena sidan och det sättet kallades för brakteater. När det började myntas här i Nyköping på 1200-talet så hade brakteatern texten Aros. Den "stämpeln" hittades när man började bygga Stadshuset nästan 800 år senare. Aros betyder åmynning och kanske hette staden Aros innan den fick namnet Den nya köpingen eller NVCOPIE på latin och som skrevs på ett mynt under Knut den långes regeringstid i början av 1200-talet.
Till vänster om Stadshuset ligger det anrika Kumlins konditori som är det äldsta konditoriet i Nyköping. För övrigt så verkar det finnas rätt många konditorier i stan. Det går även här att knyta ihop säcken så att säga.
Kumlins konditori har fått sitt namn efter Arvid Kumlin som började arbeta här på 1880-talet. När han tog över konditoriet skrevs det 1902 i almanackorna och sedan 2022 är Hellmanska gården ägare till kondiset. Se där.
Nyköpingsån rinner hyfsat stilla här uppe men snart ändrar den stil och uppförande...
... och brusar upp, skvätter och dundrar, virvlar och far. Vattnet forsar fram i rejäl hastighet.
Här runt Nyköpingsån började staden gro på 1100-talet, men det finns spår av mänskliga händer redan från 600-talet i form av ett byggt båthus. Land och vatten möttes och mer gynnsamt än så kan det väl inte bli för bosättning.
Arkeologer som grävde ut här för dryga 10 år sedan har hittat det största kända båthuset från 1100-talet i östra Skandinavien. Man tror att det någonstans i närheten har funnits en stormansgård från yngre järnåldern och att skeppen till de två hittade båthusen har ingått i en krigsorganisation.
Båthusen rasade eller revs innan stadsbyggnationen startade hundra år senare. Ingen vet i nuläget vem eller vilka som startade bebyggelsen som så småningom skulle bli Nyköping men att arkeologerna ser ett samband med båthusen är helt klart.
Stadshustomterna här var långsmala upp till 12 meter breda och ca 30 meter långa när de mättes upp på 1100-talet. Husen var av trä och taken kunde vara täckta med torv. Vi har asfalt, de hade sand och lera.
Traditioner är intressant och det kommer vi se mer av här i texten men att de forna nyköpingsborna höll sig med fiske var inget konstigt. Tre åar och havet där ute i ett Östersjön som då troligen hade en annan vattenkvalitet än idag borde ha varit full med fisk.
Precis som i Sigtuna och många andra städer som växte fram under den här tiden så var handeln och kontakter med långväga gäster viktig. Hantverk och olika slags beredning och bearbetningar förekom också förstås. Ett av de mest spännande fynden som gjorts här är en keramikskärva från Syrien.
På 1200-talet fick Nyköping stadsprivilegier och kunde därmed idka handel på ett annat sätt än tidigare. Staden växte på bredden och husen stångades med varandra åt alla håll och kanter. Vid ån byggdes också en kastal, troligen i trä, ett försvars- och bevakningstorn för att skydda staden.
Längre ner vid Nyköpingsån finns en kastal i sten på kanske samma plats som den tidigare och som sedan växte till Nyköpingshus. Här har det varit dramatiska händelser bland annat det som kom att kallas Håtunaleken och Nyköpings gästabud.
Den första som tillträdde borgen var troligen Magnus Ladulås och på 1300-talet fick sonen Birger Magnusson ta över nyckeln. Birger hade två yngre bröder och man kan säga att det blev lite ansträngt mellan dem när Birger blev kung milt uttryckt.
För att göra en lång historia kort som man brukar säga så fängslade de yngre bröderna Erik och Valdemar sin storebror Birger. Läget blev inte mindre ansträngt när Birger fördes till Nyköpingshus men lovade det som bröderna krävde.
Hämnden är ljuv brukar man säga och för Birgers del så blev den kanske det, vem vet. Han lurade i vilket fall sina bröder att komma och gästa honom flera år senare. Birger bjöd sina bröder på mängder av mat och vin och lät sedan fängsla dem.
Det sägs att Birger var tvungen att fly Nyköpingshus i och med denna händelse då det fanns folk som inte höll med honom om de fängslade bröderna. Det sägs också att Birger låste fängelset där bröderna satt och kastade sedan nyckeln i den brusande och vilda Nyköpingsån. Uttrycket att kasta bort nyckeln känns säkert igen och har troligen sitt ursprung i Nyköpings gästabud.
Nyckeln är synonymt med Nyköping och en pojke som levde på 1800-talet hittade en järnnyckel vid vattnet utanför Nyköpingshus. Nyckeln kom så småningom till Sörmlands museum men ingen vet om det är just den nyckeln som Birger kastade iväg eftersom den ännu inte har gått att åldersbestämma.
Nyköpingshus (fängelse-) nyckel?
Ingång till Nyköpingshus som från början var en försvarsborg och militär anläggning.
På 1500-talet tog Gustav Vasa över Nyköpingshus. Han byggde till och det fortsatte även hans son hertig Karl med. Nyköpingshus kom att bli en anläggning värd 1500-talets krigsföring. När sedan hertig Karl avled som kung Karl IX var Nyköpingshus ett renässansslott med utländska förebilder.
På 1700-talet kom ryssarna och brände ner stan och även slottet. Porthuset blev fängelse och tornet byggdes om till sädesmagasin. På 1800-talet var Nyköpingshus ett annat än det som kung Karl IX hade lämnat, då bodde här de fattiga, de som var på uppfostringsanstalt och de behövande till en så kallad nödbostad.
På 1900-talet kom arkeologerna och platsen grävdes ut, historien började kartläggas och vallarna, murarna men även byggnaderna förstärktes.
Idag finns det både restaurang och guidade turer i huset. Området i sig går att besöka när som helst.
Vi lämnar Nyköpinshus för den här gången och går över gatan till Sörmlands museum.
Utanför Sörmlands museum står dessa gigantiska statyer skapade av konstnären Peter Johansson med tanken om folkdräkter i färg och form. Ovanför entrén ses texter som är stycken ur dagböcker och brev från 1700-tal till nutid.
Sörmlands museum har gått från att installera sig i SAAB-Anas gamla industrilokaler 2018 till att bli nominerad till European Museum of the Year Award som är ett prestigfullt pris utdelat av Europarådet. Det ges till det europeiska museet "som på ett framstående och innovativt sätt erbjuder besökare en unik museiupplevelse och kreativt arbetar med kunskapsförmedling". Håll med om att ett besök på Sörmlands museum inte bör missas.
Här finns i entrén inspirerande och otroligt serviceinriktad personal som är hur hjälpsamma som helst. I restaurangen några meter bort serveras tre lunchrätter och det var knökfullt av gäster den här dagen. Även här visar personalen på en otrolig förmåga att ge gästerna vad de behöver i form av service och tålamod. Ett besök som rekommenderas varmt och hjärtligt.
Den första utställningen och en stor sådan handlar om NKs (Nordiska kompaniet) möbler. Den är mycket sevärd och presenterar även människorna bakom möblerna på ett fint sätt.
NKs möbeltillverkning låg här i Nyköping i närheten av museet och startade tillverkningen tidigt 1900-tal och avslutade sin verksamhet i början av 1970-talet. Anledningen till att möbeltillverkningen kom att hamna i Nyköping är av flera skäl.
En av grundarna till NK en man vid namn Karl Ludvig Lundberg föddes här. Det fanns redan en annan affärsverksamhet i familjen sedan 1843 och som senare flyttade till Stockholm där den blev ledande i staden. Ytterligare skäl handlar om det geografiska läget, om järnvägen, elkraften, hamnarna och de sörmländska skogarna som var fulla av träslag som björk och tall, klart användbara för möbler.
En av överraskningarna var att NK var först med de så kallade platta paketen. IKEA som blivit mest kända för dem kom långt senare med den tanken.
Det här är polererskan Ester Larsson, en kraftkvinna att räkna med. Som ensamstående mor började hon arbeta i verkstaden när hon var omkring 20 år. Hon skulle ytbehandla möblerna med allsköns blandning av lacker och lösningsmedel. På den tiden fanns inga ansiktsmasker som skydd men arbetsledningen var "snäll" mot polererskorna så de fick en flaska mjölk per dag för att lindra besvären de drabbades av, som svimningar till exempel.
Lönen för en som bonade och polerade möblerna på NKs verkstad var då 42 öre i timmen för män som fyllt 21 år. För kvinnorna med samma ålder och kvalifikationer som männen var det 30 öre i timmen.
Ester Larsson kom att bli den fackliga representanten som förhoppningsvis slog näven i bordet och kunde därmed vara med och förhandla om kvinnornas timpenning så att den höjdes till svindlande 32 öre i timmen. Ester stretade på och slutade i fabriken i början av 40-talet och det skulle dröja ända fram till i mitten av 1960-talet innan minimilönen var densamma för kvinnor och män på denna arbetsplats.
Den ökända stämpelklockan såg ut så här på NKs verkstad i Nyköping i början av 1900-talet. Det var en modern sak på sin tid och en av de första stämpelklockorna i Sverige. För den som kom försent till arbetet fick böta 25 öre och den risken var överhängande om det var kö till stämpelklockan.
Det här skapade förstås både oro och frustration vilket resulterade i strejk och demonstrationer på vallarna vid Nyköpingshus. Företagsledningen gick med på en kompromiss och böterna sänktes till 10 öre.
NKs verkstad gjorde inte bara flotta och funktionella möbler de skapade även leksaker och barnmöbler som den här gulliga elefantungen. Den här tillverkades för Eastmansinstitutet i Stockholm 1936 av möbelsnickaren Gustav Åberg.
Det här är inredningsarkitekten och konstnärliga ledaren Lena Larsson som var utbildad möbelsnickare på Carl Malmstens skola. Hon var innovativ och blev banbrytande genom sin stora undersökning av folks bostadsvanor för det framtida bostadsbyggandet i efterrkrigstiden.
Det här är möbelformgivare Kerstin Hörlin-Holmqvist en av få kvinnliga möbelformgivare genom tiderna. Hon utbildades på Konstfack och hade utställning i Göteborg innan hon började arbeta på NK. Hennes största framgång på NK var möbelserien Paradiset. Karin var för den mjuka formen och lär ha sagt "Det är mest karlar som ritar möbler och så blir det kantigt också".
Det här är sliperskan Ida Josefina Hagman. Hennes arbetsmiljö var allt annat än hälsosam. I metallverkstaden skulle delar till exempelvis lampor och beslag förzinkas och förnicklas men före det skulle de slipas och Ida var en av dem som slipade dessa metaller. Dammet från metallerna kom in i näsan och på kvällarna kunde det rinna blod från arbetarnas näsor.
Det här är kontoristen Lilly Berglund som arbetade på samtliga avdelningars kontor innan NK lade ner verksamheten 1973. Lilly fick en son som i sin tur fick vara hos sin mormor fram tills han var tre år för då öppnade NK en lekskola i det som heter NK-villan. Lekskolan vände sig främst till de anställdas barn men om det fanns plats var andra barn förstås också välkomna. Det resulterade i att den blev så populär att det skapades en väntelista 1949.
Det här är arkitekten och möbelformgivaren Florence Knoll som var delägare i möbelföretaget Knoll Associates som hennes man Hans Knoll grundat i New York i början av 1940-talet. Hon tog över ledningen av företaget efter att ha blivit änka och startade ett samarbete med NK som i sin tur fick ensamrätt på Knoll-möblerna i Sverige. Florence Knoll fortsatte att leda företaget fram till 1960 men var verksam som ansvarig i designavdelningen ytterligare fem år.
Det här är chaufför Johan Arvid Hellkvist som sägs ha kört som en klocka det vill säga att han alltid kom i tid hur vägarna än var. Han körde en stor och madrasserad lastbil mellan verkstäderna i Nyköping och varuhuset i Stockholm från 1928 och fram till pensioneringen. Det blev ungefär 7000 mil per år och det hände väl att han blev lite trött på den välkända vägen men fram kom han alltid. Och punktligt.
Den 2 oktober 1942 på tidiga eftermiddagen var det väldigt mycket folk på Slottsgatan. Anledningen var att Tempo, varuhuset skulle invigas och öppnas. Annonseringen har lockat mängder av människor denna dag och varuhuset stoltserar med att sälja eleganta damstrumpor och slitstarka herrunderkläder men folk har också fått veta att på livsmedelsavdelningen "kan husmödrarna göra synnerligen fördelaktiga inköp". Varuhuset kom att sälja bland annat sybehör, modevaror, glas och porslin men även cykellyktor och denna dag även en vacker prickmönstrad karottsats i hela sex delar.
Det finns så otroligt många intressanta berättelser på museet och det skulle säkert bli flera böcker för att kunna återge allt. Här ovan är en bild från ett av berättarrummen där guidad visning finns på vissa tider.
Här är ett axplock av bilder och händelser från dagen i Nyköping:
Nyköpingsån virvlar förbi NK-villan som hade plats för lekskola med början på 1940-talet.
Tovastugan är den äldsta i sitt slag i Sverige och byggdes i slutet av 1630-talet har man konstaterat genom årsringsdatering.
Mellan 1965 och 1972 kunde den som fyllt 18 år köpa 4.5 procentig alkoholhaltig öl kallad mellanöl i livsmedelsbutiker. Det var en öl som blivit kultförklarad och när den "gick i graven" kunde folk bära T-shirt med texter om detta. I Sörmland har det bryggts öl som tradition i långa tider och det har funnits många bryggerier i länet.
Det här var säkert en spännande dag i familjen Indebetou i deras hus på Västra Storgatan. I eftermiddag ska det ske och lampan står på bordet så allt är i sin ordning. Nu följer en väntan...
Det är måndag och det är den 1 augusti 1898. Nyköping ska få elektriska lampor inomhus, för dem som har lampor det vill säga. Förberedelser har gjorts, ledningarna har dragits och strömmen ska snart släppas på. Familjen Indebetou ska få "avprova den nya belysningen" idag och tidningarna har redan skrivit om den stora händelsen att nyköpingsborna ska få elektricitet i sina hem.
För några år sedan var dessa gubbar arga gubbar, nu när fotografen kommer och tar bild utanför arbetsplatsen omkring 1900 är de säkert nöjda. Fyra år tidigare den 21 september 1896 utbryter en strejk på arbetsplatsen Svalins mekaniska verkstad som bland annat tillverkade jordbruksmaskiner och där dessa gubbar arbetade.
Svalins hade inga planer på att tillåta att arbetarna gick med i facket. På inga villkor. Gubbarna skrev brev om att ingen skulle lägga sig i vilka slags föreningar de var med i. Där med basta. Men de fick inget gensvar så det var bara att ta till andra metoder. Strejk. Svalins ger med sig till slut, arbetarna kan bli fackligt anslutna och gubbarna återgår därmed till arbetet.
Sörmland och definitivt Nyköping äger en fascinerande och intressant historia. Det har varit en ynnest att få vandra omkring i museets alla rum och få ta del av människors historia i stort och smått. Sörmlands museum har fått hela min uppmärksamhet och jag har läst och satt mig in i det mesta, det har inte gått på annat sätt för jag har inte velat missa någonting.
Ett helt fantastiskt museum och en helt fantastisk personal.
Tack!
Och tack till dig som följde med på en dag i Nyköping. Det blev ett långt inlägg men det är bara ett "uns av Nyköping" precis som dagen i Stockholm. Det finns så mycket mer att jag med all säkerhet åker hit igen.
Stadsbesök i Stockholm 2024
Stadsbeök i Stockholm
Tisdag 20 februari 2024
Klicka på bilden för att se hela
Så kom stadsbesöket i Stockholm. Platsen som är min hembygd. Det här besöket kommer att handla om de små pärlorna, kända och okända. Inget slott, inget Globen, inget Skansen och inget Gröna Lund. Det blir ett uns av Stockholm för det finns så mycket mer för var och en att se och uppleva och som inte ryms i en blogg som denna.
Stockholm är hembygden och även om det står Skeppsholmen som födelseort och Södersjukhuset som födelseplats så räknades jag förr inte som "äkta" stockholmare. Mina föräldrar var nämligen invandrare. Invandrare från Sörmland...
Jag tror det sades då att en "äkta" stockholmare hade sju generationer stockholmare i sig. Den som skulle ha det idag är nog unik. Vem som är eller känner sig som stockholmare är nog upp till var och en att bestämma. Nuförtiden går nog folk mer på den känslan. För en del är hemmet "where ever I lay my hat that´s my home" och för andra så är släktplatsen fortfarande viktig.
Stockholm har en historia som alla andra städer och en av de mest ruskiga platser åtminstone förr var nog Galgbacken. Hit drogs de på vagn de dödsdömda, bespottade och hånade av folk som radade upp sig under vägen genom Götgatan, ut från stan och upp på Galgbacken där de sista andetagen togs.
En av dem var Jacob Johan Anckarström, en adelsman och militär från Vallentuna. En av de besuttna som fick se sina medel dras åt av kungen själv, Gustav III i form av minskat värde på belånade pengar. Man kan väl säga att det gillade inte den unge och lite hetlevrade Anckarström. Sagt och gjort kungen eliminerades på Operan och Anckarström åkte fast.
Efter flera dagars spöstraff blev han satt i detta utrymme, idag med mjuka kuddar att sitta på då det inte längre är ett häkte utan en restaurang. Restaurang Sten Sture ligger alldeles intill Stortorget i Gamla stan och byggnaden är från 1300-talet.
När avrättningsplatsen på Stigberget på Södermalm flyttades hit till Galgbacken så andades Stockholm 1600-talets senare hälft. På 1800-talet slutade man med att hänga folk och tog till vad man då tyckte var humanare nämligen att hugga huvudet av brottslingarna i stället.
För den som känner till Stockholm och Södermalm kanske har varit på Göta Lejon och sett någon musikal eller teater kanske får upp en minnesbild av den platsen som är Götgatan 55. Där låg krogen Hamburg förr i tiden och där var också brottslingens sista stopp innan Galgbacken. På Hamburg fick den dömde sig en sista sup innan vagnen rullade vidare.
Bilden här ovan visar Galgbacken som den ser ut idag med bostadshus runtomkring. På den tiden när folk blev hängda och halshuggna var platsen ödesmättad skulle man kunna säga.
Den här platsen var också Jacob Johan Anckarströms sista plats i livet.
Prästgatan i Gamla stan är ett andningshål för den som vill undgå den mer folkrika Västerlånggatan. Här kan verkligen historiens vingslag märkas när man går själv. Nästan så att det går att höra skramlet av vagnshjul på gatstenarna.
I slutet av Prästgatan kallades platsen fram till slutet av 1800-talet för Helvetetsgränd efter de medeltida bödlarna som då bodde där. De var fruktade och platsen var allt annat än trygg och hade ett ruskigt rykte.
Inte långt från Galgbacken ligger Kolerakyrkogården. Platsen är idag inte längre en kyrkogård utan en park för vila och lediga promenader eller gång till och från arbetsplatser i Hammarby. Området ligger strax intill tunnelbanestationen Gullmarsplan.
Kolerakyrkogården kom till i början av 1800-talet då befolkningen växte och sjukdomar florerade. Krigen med Ryssland och Danmark skördade många offer och kungen beslutade om en begravningsplats utanför staden. Den var ganska speciell då de som till en början blev begravda här var arresterade avlidna och upphittade lik. När koleran härjade som värst dog ungefär tusen personer bara på Södermalm under två månader. Det är hisnande siffror även för idag.
Skansbron eller gamla Skanstullsbron invigdes 1925 och är en klaffbro som orsakade mycket trafikkaos på sin tid. Här finns en sluss som precis i stunden låter vatten forsa in i Mälaren.
Planer påbörjades för en ny och bättre bro för trafiken. Skanstullsbron som byggdes intill hade till en början spårvagnsspår innan tunnelbanespåren kom till.
Ytterligare en bro har kommit till i modern tid, Johanneshovsbron som byggdes och ligger alldeles intill de två andra. En del intresserade promenerade på den bron innan den öppnade för biltrafik för inte alls så länge sedan.
Jag tyckte det var jättespännande att "åka in i Åhlens" när jag var barn, då tunnelbanan åkte under jord just under Åhlén & Holm som de hette då.
Ibland kan det slå an en sträng i samklang med något samstämmigt. Tongångarna var däremot inte sådana idag, så det var bara att ta det piano och lunka på.
Årsta holmar är tre öar i Årstavikens vatten. Här bodde "gubben med båten" som vi kallade Sverre Bernsen för när den tiden begav sig. Hade vi tur så kunde han ses roende sin båt till eller från fastlandet. Här har många matpaket kastats ned från den gamla järnvägsbron vintertid. Bron invigdes 1929 av kung Gustav V och är den vänstra av de två broarna.
Stockholms eget "Påskön"?
Dåvarande kommunhuset i Liljeholmen invigdes i början av 1900-talet. Under en period fanns i detta municipalhus både apotek, postkontor, pastorsexpedition, barnmorska, tandläkare, polisstation, bankkontor samt bostäder. Det är lätt att tänka att det skulle vara trevligt med fler sådana hus även i nutid.
Liljeholmsbadet är för närvarande stängt då det planeras att byggas nytt på plats med likvärdigt utseende. Inget är beslutat och pappersarbetet fortgår. Badet öppnades på 1930-talet och är en pontonbyggnad. Under 2010-talet upptäcktes slitage och badet skulle inte gå att räddas, det var alldeles för slitet. Sedan 2016 har badet varit stängt och när ett nytt kommer på plats vet ingen i nuläget.
Bio Rio vid Hornstulls strand i närheten av Bergsundsgatan. Liljeholmsbron syns i bakgrunden. En pärla av pärlor i biosammanhang. Det finns flera, Victoria på Götgatan och Grand på Sveavägen som exempel. Bio Rio kvartersbion från 40-talet står tacksamt kvar trots alla streamingtjänster.
En bit bort ligger Horngatan och på Bysistorget ligger den här mysiga bokhandeln. Ibland kan man tänka sig att saker alltid har funnits, ungefär som Bysis bok och papper men så är det inte. Det var på 80-talet som den startade och låg då en bit ifrån Bysistorget.
Supertrevlig personal och ägare som möter upp och berättar. Heder åt alla som handlar med böcker i tider där vi lever med ögonblicksbilder på skärmen. Det finns väl inget mysigare än att få något berättat för sig. Tack för att ni finns alla bokhandlare där ute som kämpar för att vi ska få njuta av allt det läsbara.
Närmare Hornspuckeln ligger Folckers - Södermalms snörmakeri. Den har funnits sedan 1890 och här inne finns allt som handlar om snören och band, det bara kryllar av det i den lilla butiken.
S:ta Maria Magdalena kyrka eller Maria kyrka i folkmun byggdes under mitten av 1300-talet först som kapell och sedan som kyrka. Gustav Vasa i sin iver att riva kyrkor eller låta dem bli ruiner beslutade att även denna kyrka skulle gå hädan. Femtio år efter bestämde hans son Johan III att kyrkan skulle återuppbyggas. Detta tog lite tid men den kunde invigas 1634. Sedan som en del kyrkor har gjorts under tidens gång så brann även denna och byggdes upp igen.
På kyrkogården ligger flera gravar med kända personer som Lasse Lucidor, Ulla Winblad, Erik Johan Stagnelius samt Astri och Evert Taube.
Gatan i nederkant är Hornsgatan och bilden är tagen på Hornspuckeln.
Det här är Pustegränd på väg ner från Hornspuckeln och om du tar dig ner för trapporna kan du gå över till Gamla stan via järnvägsbron.
Det här är en bit av Stockholms stadsmuseum. Byggnaden är den äldsta offentliga i Stockholm och hette tidigare Södra stadshuset och stod färdig 1680. Under den tiden fanns både häkte och krog på platsen. Bellman var tydligen frekvent besökare på krogen som hette Södra stadshuskällaren senare Malmens källare. Modell finns i museet.
I källaren såldes bland annat vin såsom rhenskt muskatellvin för 5 daler silvermynt, malörtsvin för 3 daler och citronvin för 4,16 daler. En daler var ungefär som 30 kronor idag mellan tummen och pekfingret så att säga.
Anrika konditorier är ett stående inslag i ett stadsbesök så även detta. Sundbergs konditori som stått sig i urminnes tider serverar goda smörgåsar och fina bakverk.
Kaffebordet inne i konditoriet som ligger på Järntorget i Gamla stan.
Den Gyldene Freden eller som man ofta säger Den gyllene freden eller bara Freden är Stockholms äldsta och bevarade stadskrog. Här på Österlånggatan i Gamla stan har den funnits sedan 1722 och ägs i dag av Svenska Akademien.
För den som levde i mitten av 1800-talet och kände sig lite sugen på mat och dryck kunde här på Freden köpa sig Brännvin med smör för 25 öre men också Lybsk medvurst för 30 öre. Räckte inte pengarna till tog man kanske Ansjovis för 8 öre i stället. Ville man ha något sött efteråt fick man betala ack så mycket som 25 öre för en bakelse om man nu inte valde russin och mandel för samma pris.
Hotell Sven Vintappare ligger på samma gata som namnet på hotellet. Namnet tror man kommer sig av en man vid namn Sven Staffansson som var husägare till fastigheter i stan under 1500-talet. Huset är från 1700-talet och hotellrummen har (förstås) synliga takbjälkar. Allt för mysfaktorn. Här äter man frukost i en medeltida vinkällare och fiket är pyttelitet och trevligt.
Ingången till Sten Stures restaurang.
Gränd ner till Brantingtorget.
Brantingtorget som inte är ett officiellt namn på torget är uppkallat efter Hjalmar Branting och byggnaden kom till på 1940-talet. Det förekommer diskussioner kring torgets namn och att det i vissa kretsar inte är populärt att uppkalla ett torg i anslutning till de politiska rummen efter en Socialdemokratisk statsminister. Återstår att se om torget får ett officiellt namn. Förvaltningshuset rymmer i vilket fall partikanslilokaler och arbetsrum för ledamöter.
Bronsstatyn av Ivar Johnsson heter Morgon och restes 1962.
Karamellaffären på Drottninggatan är ett måste för den som gillar sött. Här säljs Augusta Janssons goda skumraketer och chokladbollar så det står härligt till. Butiken har legat här sedan 1980-tal och känns även den som den har legat här jämt.
Massor med mums.
För den som efter en promenad på Drottninggatan känner sig lite stel kan boka tid för massage, fotvård eller annat som finns på Axelsons institut på Brunkebergsgatan.
Här studerar elever som behöver träna praktiskt under sin utbildning och under handledarens erfarna blick. Eftersom det är elever som utför arbetet så kostar det inte lika mycket som hos den redan utbildade och auktoriserade. Rekommenderas varmt.
Ett av de minsta torgen i Stockholm borde vara Nils Ferlins torg. Här står han framför S:ta Clara kyrka och tänder sitt rökverk. Värmlänningen, poeten och författaren som var stammis på krogarna intill. Innan dess gick han på teaterskola tillsammans med en del av dåtidens kändisar som Elof Ahrle och John Elfström.
Det sägs att han var duktig på fotboll och hade ett häftigt humör. Sedan i början av 1960-talet finns Nils Ferlin-sällskapet och som delar ut pris till hans minne. Många är de som har tonsatt hans dikter. Nils Ferlin ligger begravd på Bromma kyrkogård och på hans gravsten finns dikten "Inte ens en grå liten fågel".
En annan dikt:
"Man dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv."
Nils Ferlin 1933
S:ta Clara kyrka ett stenkast från Åhléns varuhus i City grundades av kung Magnus Ladulås.
Clarissaorden var den kvinnliga delen av Franciskanerorden och kom till på 1200-talet. Ett kloster byggdes då till den orden och var aktivt fram till 1400-talet när det började förfalla av flera orsaker. Det stängdes av Gustav Vasa som vi vet både stängde, rev och lät kyrkor och kloster förfalla men då var det här klostret redan en ruin.
I slutet av 1500-talet byggdes kyrkan upp igen (återigen är Johan III framme och räddar), brann och byggdes upp igen.
Vid mitt besök i kyrkan var det full aktivitet av olika slag och därför är fotografiet inte riktat rakt in mot altaret av hänsyn till besökarna.
Dörr in till kyrkan. Vackert som bara den.
Så blev det dags att avsluta stadsbesöket i Stockholm eller "ett uns av Stockholm" som jag nämnde i början.
Bilden här ovan visar ett fotocollage av glas och reliefglas av Peter Svedberg 2017 och finns på nedre delen av Stockholm City vid pendeltågsstationen södergående.
Det fantastiska i det här konstverket är reliefglaset som får bilden att se ut som en målning ju närmare man kommer den. Det här konstverket heter Stad och för den som är intresserad finns två konstverk till vid spår 1 och 2 pendeltågsperrongen norrgående som heter Träd och Äng.
Tack för att du följde med till Stockholm och fick uppleva en liten del av staden. Kanske det väcker inspiration att leta efter fler pärlor i den? Även om en del av dem har handlat om ond bråd död så finns pärlorna där, bara vi är villiga och nyfikna på att se dem.
Kristinaloppet 2024
Kristinaloppet
Norberg
Lördag 10 februari
Vädret: Något snöfall, -6 till -9, behagligt vinterväder.
Vilken resa!
Det började med förra årets Tjejvättern och vännerna som sa att det där med skidor det fixar ni också. Så nu kom helgen när vi skulle skida 3 mil.
Jag var 12 år när jag stod på ett par skidor senast, det var miniskidor i plast som var superpoppis då. Nu har vi tränat behjälpligt i Stockholms olika skidspår under december och januari så gott det har funkat. Det finns några bra spår för oss som är ovana skidåkare både på konstsnö och på riktig snö. Vi har helt enkelt testat oss fram.
Min absoluta favorit var definitivt Tullinge Rikstens spårområde med böljande landskap men när snön försvann, försvann även förutsättningarna för att skida där eftersom de inte har konstsnö. Vi har mest varit ute i Saltsjöbaden, andra ställen bara någon enstaka gång som Rudan och Ågesta.
Det blev fredag 9 februari och vi stack iväg på eftermiddagen och styrde kosan mot Eskilstuna och fiskade upp chauffören som skulle köra på tillbakavägen. Så vi landade på hotellet som hade supertrevlig personal, sköna sängar och rejält frukostpaket som vi beställt eftersom vi gav oss av i ottan.
En fredagkväll i Eskilstuna. Vi åt gott och laddade inför morgondagen på en restaurang i närheten av den här.
Eskilstuna som industristad. Här kanske det kan läggas ett stadsbesök i framtiden. Vem vet?
Så kom vi till Norberg tidigt på morgonen. Norberg med sina ca 6000 invånare och där flera stora lopp genomförs varje år i februari. Det är bland annat vårt Kristinalopp på 3 mil där bara kvinnor ingår och Engelbrektsloppens 3 respektive 6 mil som är mixade med både kvinnor och män. Engelbrekt 3 mil gick samtidigt med vårt och Engelbrekt 6 mil på söndagen men lopp har det i princip varit hela veckan i Norberg.
Loppen i Norberg går också att genomföra för den som inte kör Vasaloppens Klassiker i Dalarna. Engelbrekts- och Kristinaloppen är något tuffare vad vi har förstått och Norberg är dessutom närmare Stockholm så det valet var inte så svårt för oss.
Engelbrekt Engelbrektsson som levde på 1400-talet och som är Norbergs hjälte kan man säga. Han har fått ge namn till loppen här uppe.
Jag skidade de tre milen på 4 timmar och 49 minuter med bulle och blåbärssoppa i magen. Det fanns två avsnitt när jag tog av mig skidorna och gick. En halv backe uppåt där det var tvärbrant och skidorna bara gled hur mycket jag än saxade. En backe nedåt som inte var spårad och som gick stupa rätt ner genom en kurva. Den hade jag inte våga åka eftersom skidorna vobblar för mycket när det inte är spårat. Däremot har jag susat nedför några backar i rejäl fart som haft bra glid på sina ställen och det har varit hur kul som helst.
Spåren var dock lite tröga på vissa ställen och i skogarna på höjderna låg en del barr och så i spåren och nöp till men inget som störde direkt. Det blev med andra ord rätt mycket diagonalt och stakande även i svaga nedförslut. Det första av de fyra delloppen är nu avklarat och jag är superglad att ha fixat de här milen på skidorna.
Speakertornet i Norberg.
Kristinaloppets sträckning och ett chip på fotleden som spårat mig under vägen.
Lite anekdoter under skidandets gång:
En av två arrangörer som stod vid en kurva i början av loppet sa att nu kommer en liten backe nedåt. Jag svarade: Läskigt. Och skidade vidare. Jag hör dem skratta och säga: Det kommer bli värre.
En av två arrangörer som stod på en raksträcka när jag kom själv sa: Har du skidat ifrån eller jagar du?
Jag kommer i rejäl fart nedför en brant backe och ser folk på spåret längre ner. Skönt att ha stark stämma vid ett sådant här ställe så jag ropade uuupppp uuuuppp uuupppp hela tiden nedför backen. En hade lagt sina skidor över mitt spår och hann precis ta undan dem när jag kom susande. Det var läskigt kan jag säga och vågar inte tänka på vad som hade kunnat hänt om de inte flyttat sig.
Det fanns några tillfällen när jag var på väg att ramla men klarade av att parera, dels de gånger när jag bytte spår och dels när jag tittade på utsikten som på några ställen var jättefin.
Tack för att du hängde med till Norberg och Kristinaloppet, en resa som kanske inspirerar till framtida skidåkning för den som inte varit där än.
Stadsbesök i Sigtuna 2024
Stadsbesök i Sigtuna
Onsdag 7 februari 2024
Tänk vad roligt det är att inspirera andra med stadsbesöken och så pass att jag idag fick sällskap till Sigtuna. Jätteroligt.
Det var tänkt att besöket skulle gjorts för två veckor sedan men vädret kom emellan och inget som lockade till en resa just då.
Dagen bjöd på snö på marken, ungefär -4 ner till -6 i luften men med en blåst som gjorde att det kändes som -9. Täckbyxor på.
Eftersom vi bor på skilda ställen om Stockholm strålade vi samman på Stockholm Odenplan som pendeltågsstationen heter sedan den blev klar för några år sedan. Här tog vi pendeltåget till Märsta för att sedan byta till buss.
För den som reser med enkelbiljett exempelvis via SL-appen gäller det att se upp med tiden för biljetten. Giltighetstiden är 70 minuter för en biljett och när vi klev på bussen i Märsta för att åka sista etappen till Sigtuna hade våra respektive SL-biljetter löpt ut så det blev till att köpa (aktivera) nya.
Stationshuset i Märsta nutid
Stationshuset i Märsta dåtid
I Sigtuna när vi klev av bussen möttes vi av en råkall kyla som fått stöd och hjälp av Mälaren. Fram på dagen blev det något mindre kallt.
Sigtuna sägs vara Sveriges första stad. Staden Birka på Björkö i Mälaren i all ära och som anlades redan på 700-talet får därför stå åt sidan något eftersom Sigtuna fick en kung till sin stad. Kung Erik Segersäll anlade Sigtuna i slutet av 900-talet och staden skulle bli både ett politiskt och ett religiöst maktcentrum. Landet skulle bli ett kungarike och kristendomen var på intåg på allvar. Sigtuna blev ett slags centra för handel dessutom med inspiration från andra kända länder på den tiden.
Omkring hundra år senare hade Sigtuna över tusen invånare. Hantverkare och handel över gränserna där både kunskap och språk delades mellan varandra. Eriks son Olof Skötkonung beslutade också att Sveriges första mynt skulle präglas i Sigtuna. Därmed var all konkurrens mellan Birka och Sigtuna som första stad bortsopad skulle en kunna säga.
I Sigtuna museum hittar vi den här "spelevinken" som är en flöjt gjord i ben. Den är från tiden när Sigtuna hade sina tusen invånare eller kanske fler än så. Någon har spelat en truddlilutt eller fler på den för tusen år sedan för att glädja andra och den finns fortfarande kvar. Undrar om det kommer att finnas någon blockflöjt kvar om tusen år. Och vad framtida människor kommer att säga om en sådan.
Den här armringen i guld var en riktigt stor statushöjare i slutet av Järnåldern (sena Vikingatiden). Det går verkligen att tro på. Guld har i många tider varit åtråvärt för människor. Armringen tillhör Historiska museet.
Sigtuna är en av de runstenstätaste i landet med både hela stenar och fragment av stenar som hittats under de tusen år som gått sedan de skrevs. Det är bra ordnat med en runstensvandring för den som vill. Ett tips att börja vandringen på är utanför museet.
Det sägs att från slutet av 900-talet till i början av 1100-talet så restes många tusen stenar från Småland till Jämtland. Av alla de tusentals kända runstenar så finns ungefär hälften av dem i Uppland av den anledningen att folk reste dem där under längre tid än i övriga landet. Flest stenar finns mellan Stockholm och Uppsala. Många av runskrifterna på stenarna slutar med bönen "Gud, hjälp hans ande".
Det kan tilläggas att var åttonde sten som restes, restes av en ensam kvinna. Var tionde av en kvinna tillsammans med flera män (söner, bröder) men också med systrar.
Det fanns flera duktiga runristare på den här tiden som skrev flitigt och säkert hade fullt upp. Några av dem är namnade som Åsmund, Visäte, Balle, Öpir och Fot.
Kristendomen vacklade in och emellanåt tryckte sig in i Sverige men kring Mälardalen var det hårdnackat. Här höll man länge på sin gamla tro, asatron. Så beslutades det att Sverige skulle kristnas och folk döptes i Jesu namn. Men så var det ju det här med de gamla gudarna. Inte gick väl de att släppa vind för våg. Nej, de höll man i, i smyg och när det passade bättre att tillbe dem än den nye.
Det finns fynd hittat någonstans i Mälardalen för länge sedan på runskrift från tiden långt in på 1800-talet, så nog fanns det folk som höll hårt i det gamla, och 1800-talet känns ju som nyss....
Ruinen här ovan är St Lars kyrkoruin, en av tre som ståtligt visar upp sig i Sigtuna och som alla är byggda under 1100-talet. Här möter vi också något intressant. Kanske inte Sveriges första narcissist men en som verkar vilja spegla sig i sin egen glans.
Utanför kyrkoruinens område har Anund rest en sten. Efter sig själv. Medan han levde. Ja så står det på stenen: Anund lät resa denna sten efter sig själv, medan han levde.
Det kanske inte var helt vanligt att resa en sten åt sig själv medan man fortfarande levde men heller inte helt ovanligt. Den store Jarlabanke i Täby gjorde det också. Oftast restes stenar efter någon som dött och det var ungefär 90% av alla resta och kända stenar. Många stenar handlade också om resor till fjärran länder. Varför Anund reste sin sten vet vi inte. Kanske han trånade efter en tumme upp?
Det här är St Olofs kyrkoruin. Under den här ruinen ruvar kanske en ännu äldre kyrkoruin då murrester under kyrkan visar på att det stått en annan kyrka här tidigare.
St Olofs kyrkoruin går att besöka. Lite dragigt, inga mattor på golvet och lite snålt möblerat men ändå ett trevligt ställe.
Det hade kunnat vara annorlunda för under Gustav Vasas tid lades dessa gråstenskyrkor som St Olof, St Lars och St Per på is så att säga. Anledningen var att kung Gustav ville riva ett kloster tillhörande Mariakyrkan mittemot St Olofs kyrka och att Mariakyrkan därmed skulle vara Sigtunas församlingskyrka, alltså den enda kyrkan. Så fick det bli ruiner i stället och här står de nu närmare tusen år senare. De kanske var de som gav uttrycket "skam den som ger sig" ett ansikte.
Garvarna, de som garvade skinn, hade hög status. De var folk att lita på och de som gifte om sig gifte sig inom sitt skrå, det vill säga en kvinna som blivit änka efter en garvare gifte om sig med en annan garvare.
Lungsot var en vanlig sjukdom i detta yrke, det var bistra tider med fuktiga arbetsplatser, tungt och svårjobbat utomhus i kyla, öppna kar med lut. Fukten kom sig av rengöringen från de torkade och saltade hudarna. All smuts, blod och salt skulle bort och den rengöringen tog en vecka och innan skinnet var färdigbehandlat hade ett barn hunnit bli till och födas, med andra ord ett slitsamt garvarejobb på nio månader.
Johanna kallad Garvarjohanna levde i slutet av 1700-talet till i mitten av 1800-talet. Hon var gift fem gånger fick tio barn men endast två överlevde till vuxen ålder. Eftersom hon var gift var hon också omyndig, underställd trots delägare i garveriet. De tre gånger hon blev änka fick hon arbeta i garveriet för då var hon myndig. Johanna levde tills hon blev närmare 80 år, vilket var en hög ålder för en person vid den tiden när medellivslängden låg på dryga fyrtio år. Det finns misstankar om att hennes höga levnadsålder berodde på att hon behöll hälsan då det var hennes makar och gesäller som tog hand om arbetet.
Mynthuset var kungens och här präglades inte bara mynt utan hantverkarna arbetade i guld, valrosständer, med vävnad och glas.
Mynthuset uppifrån där vi ser glasblåseriet längst ner till höger, en vävstol på motsatt sida och en guldsmeds arbetsplats på andra sidan av rummet.
Mariakyrkan är Sigtunas äldsta byggnad i och med att de andra kyrkorna lagts i ruiner. Dominikanermunkarna började bygga ett kloster på området redan på 1230-talet och med det även den del som tillhör Mariakyrkans kor.
Vid den här tiden revolutionerade detta bygge i Sverige då det användes en ny teknik för att forma och bränna tegel. I slutet av 1200-talet betalade den dåvarande kungen Magnus Ladulås bland annat ett koppartak till kyrkan som i stort har samma utseende fortfarande.
Mariakyrkans ljusbärare.
Här vilar Christer Gabrielsson Oxenstierna med familj. Den här Oxenstierna var bland annat riksråd och jobbade med Gustav Vasas söner på lite olika sätt skulle en kunna säga. Han och Johan III verkade inte ha varit alltför såta vänner men med Erik XIV verkade det ha gått bättre.
Christer Gabriellsson Oxenstiernas vapensköld från tidigt 1600-tal.
Låt mig få presentera Elisabeth, en av alla de kvinnor som satt spår i historien genom att bli fotograferad och namnad. Hon levde under 1700-talet och var det som kallades för backstugusittare.
En backstugusittare ägde sitt hus men inte sin mark, marken gick inte att odla på och huset stod oftast på det som man kallade för "bar backe". Ett uttryck som används än idag "ja inte vill man bli satt på bar backe" som i princip menas att man inte vill bli utan pengar.
Elisabeth och hennes man Anders var fattiga och äldre. Det var oftast äldre som bodde i backstugorna då det inte längre fanns plats för dem i de gamla hemmet men också soldater och hantverkare som inte längre arbetade kunde bo i en backstuga. Stugorna låg oftast utanför byarna, var billiga men trånga.
Eftersom markägaren och inte backstugusittaren ägde marken kunde markägaren om det var en snäll sådan låta backstugusittarna få odla lite potatis på ägarens mark. Backstugusittaren behövde inte betala skatt eller göra dagsverken (arbeta för brödfödan) som torparna måste så fanns det ändå en slags lättnad i systemet i och med skattebefriandet.
Det här är Nanna Lindgren. Hon levde i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och var amatörfotograf. Det var inte så ovanligt att kvinnor var fotografer vid den här tiden och som man kanske tror. Nanna fotograferade mycket under åren 1905-1911 där många av bilderna var personliga. Hennes son hittade glasnegativen på vinden efter hennes död och överlämnade dem till Sigtuna museum.
Det här är tant Brun ytterligare en kvinna som satt sin prägel hos många som växt upp med berättelserna Elsa Beskow skrev om tanterna Grön, Brun och Gredelin och så farbror Blå. Varför Sigtuna har blivit synonymt med tanterna är en film om tanterna som spelades in här på 1940-talet.
Tant Brun i Sigtuna är ett anrikt konditori med eget bageri som gör ljuvliga smörgåsar och fantastiska bakverk. Väl värt ett besök för den som inte varit där tidigare. Deras biskvier är som bakelser vill jag tillägga.
Inredningen är i gammaldags stil och mycket behaglig.
Skira gardiner och kaffekvarn pryder väggarna.
Varmt och gott med brasan.
Det är mysigt i kaffestugan.
Ytterligare en kvinna har präglat många med sina goda, namnade och avlånga kokosbollar eller skumraketer (det man själv väljer att säga). I egen hög person Augusta Jansson. Augusta levde mellan mitten av 1800-talet och i början av 1900-talet och var känd för sina karameller som hon lärt sig att koka.
I Stockholm låg deras butik på Östermalm men Sigtunas butik är sedan länge den enda som är kvar. Tack och lov att den finns kvar. Det är otroligt fascinerande att gå in i butiken och bara titta på allt det söta. Chokladbollarna är lika stora här som om du smäller ihop två, tre stycken fabriksgjorda och förpackade i affären. Som bandybollar eller så.
Det här är Sveriges minsta rådhus och som byggdes på 1700-talet. Trots sin litenhet fanns det också plats för ett häkte. Inte så många brottslingar här på den tiden kan man ju tänka. Idag infinner sig inga brottslingar i något häkte i Rådhuset men däremot verkar många vilja gifta sig här och det är ju inget brottsligt som tur är.
Sigtuna museum. Inträde 60 kronor (februari 2024), trevlig och pigg personal. Museet är inte så stort men det finns mycket att titta på. Historia om Sigtuna, arkeologiska fynd, hattar att prova i olika utföranden, alla slotten i Sigtunatrakten, berättelser om platser och om folk som Anna Gyllenborg för att ta ett exempel. Anna var grevinna och levde på 1700-talet. Hon gifte sig med Albrekt som var adelsman men som var med i kriget i Poltava där han på sluttampen blev tillfångatagen och krigsfånge.
I och med krigen som kung Karl XII involverade Sverige i blev många män dödade. Det betydde att det fanns rätt så många kvinnor i Sverige vid den här tiden som inte kunde gifta sig. Det fanns ingen att gifta sig med. Men Anna mötte Albrekt och de kunde föra släktet vidare. Två av deras döttrar gifte sig inte. Och skälet? Ja, vi vet svaret. Inga män så långt ögat nådde.
Lite smått och gott under dagen:
På gården till inredningsbutiken Bahrmans nytt och nött.
Draken till Drakegården från 1700-talet där nu för tiden Sigtunas turistbyrå ligger.
Någon hade knackat ihop pinnarna i mitten men med en fyrtioårig fingerkänsla droppade jag ner dem i ett nafs så de kom på plats. Takterna sitter i.
Det är en Facit, en bra maskin vill jag minnas. Jag gillade Halda också även om den var lite klumpigare men det var innan IBM med kula kom. Den var ju rena drömmen.
Så snabbt det har gått från telefonkiosk till mobiltelefon. Svårt att stoppa tioöringar i en mobil...
Trevliga skyltar på Stora gatan i Sigtuna.
Utsikt mot Mälaren. Här känns historiens vingslag som man brukar säga. Tre meter under gatan ligger den gata som människor gick på för tusen år sedan. Sträckningen av Stora gatan är densamma nu som då.
Tack fina Sigtuna för den här gången och tack till dig som hängde med till Sveriges första stad.
Håll utkik efter nästa åktur...
