farmorsresa

Jag reste till den lilla ön La Gomera strax bortom Teneriffa. Det tog lång tid att ta sig dit eftersom man måste åka buss genom halva Teneriffa innan man kommer till hamnen därifrån båten till ön går. Jag kom till Teneriffa mitt på dagen och båten till La Gomera gick på kvällen så det var bara att tuffa runt bland turisterna och slå ihjäl dagen efter att ha låst in bagaget i en bagagevagn vid hamnen. 

 

Dagen blev seg och när informationen kom på kvällen att båten till ön var försenad så blev det inte så kul. Omkring ett på natten var vi framme vid hotellet efter en slingrig resa med buss (i mörkret syntes det inte men på hemresan hisnade jag av höjderna på den serpentinliknande vägen). Restaurangen på hotellet var stängd och vi var döhungriga så personalen plockade snabbt fram lite förning så att magarna slutade knorra.

 

Mitt rum var outstanding, helt klart. Från balkongen hade jag fri utsikt över havet och det fanns inget motstånd alls - bara himmel och hav med en skarp linje mellan dessa.

 

Det var varmt hela tiden jag var där och jag gjorde kortvandringar av säkerhetsskäl. En dag kom jag förbi ett hus där ett par konstnärer huserade. En av dem gjorde smycken som jag var intresserad av men den konstnären var upptagen i telefonen när jag kom så jag började prata med den andre konstnären i stället och han skapade målningar. Vi kom att prata om allt möjligt och han sa att han aldrig brukade prata på det viset med kunder. Den andre killen som pratade i telefonen hade sedan länge lagt på och var i full gång med sina smycken när vi andra slutade prata. Samtalet med konstnären bara flöt på och det var som om vi hade känt varandra i evigheter. 

 

Han kom från Israel och träffade sin fru där. Hon hade sina rötter på La Gomera och när de skaffade barn beslutade de att sätta ner sina bopålar på ön och hade levt där sedan dess. Han berättade roliga anekdoter och vi skrattade så tårarna rann. Han var helt enkelt så himla trevlig. 

 

Jag köpte inga smycken. Jag köpte en målning... Ibland när jag ser på den tänker jag på vårt samtal. Så sällan jag möter människor som är här och nu och kan stanna i samtalet, kunna hålla ett samtal levande och vara nyfiken på den man samtalar med. 

 

En dag gick jag på en grusväg. Gruset, stenarna var bleka som grädde. I en backe låg en svart sten, den stack ut bland de andra gräddvita. När jag kom tillbaka och gick nerför backen låg stenen kvar. Jag plockade upp den och tog med mig den hem. Den får följa med mig till Cruz de Ferro nästa gång.