farmorsresa

Lägger upp bilder när jag är på väg. 

 

28/5

"You don´t choose a life. You live one" citat från filmen The Way.

 

"Man gör det man gör när man gör det" citat Mikael Rickfors.

 

Om du vill veta mer om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela och El Camino kan du antingen se filmen "The Way" med Martin Sheen eller läsa en guidebok om leden. Filmen är autentisk från leden även om man lagt till och dragit ifrån....

 

Det finns oerhört mycket på nätet men också en uppsjö böcker skrivna av dem som gjort vandringen. Leden är tusenårig och är ingen led i den bemärkelsen men fantastiskt uppmärkt. Skyltarna finns på lagom avstånd och man kan inte gå vilse. Om man inte vill behöver man ingen guidebok med sig men om man vill ha lite kontroll vad man har framför sig, t ex kartor och härbärgen är en guidbok ovärderlig. När munkarna började göra vandringen för tusen år sedan kunde det vara mycket svårt för dem att just ta sig fram. Idag är det samma sträcka men på vissa stället lättare och andra svårare, och utmed en trafikerad väg. 

 

11/6 strejk

 Återstår att se om jag kommer iväg. SAS strejkar och Air France-piloter räknar med att strejka mellan 11-14 juni...

 

13/6 ingen avgång 

 Så då bestämde sig några bortskämda piloter att jag inte skulle få åka på min pilgrimsresa. Nu kavlar jag upp ärmarna, torkar tårarna och ser om jag kan komma till startplatsen på annat sätt, en annan dag. 

 

13/6 nytt försök

Har tömt plånboken och knåpat ihop en ny resa. Åker på söndag. Håll tummarna!

 

19/6 flygdag från Skavsta med RyanAir (never again…)

 Kusin Mia skjutsar mig till Skavsta. Klockan är fyra och det är söndag morgon. 

 

Dag 0 mot Saint-Jean-Pied-de-Port

 Flyg till Biarritz, buss till Bayonne och tåg till Sjpdp. Jag nyper mig i armen och tänker: Jag är faktiskt här! Och träffat trevliga människor på vägen, Viktoria som jag spelade teater med för något år sedan 😊 samt Johan och Jörgen. 

 

Vilka vyer från Bayonne till Sjpdp. Helt fantastiskt!  Saint-Jean är för övrigt en fin liten stad. Här bjuds det på en vacker kyrka, flera små turistbutiker och god mat. Skulle kunna tänka mig att stanna här ett tag men fötterna vill gå så det är väl bara att hänga med så gott det går i morgon bitti.

 

Dag 1 mot Roncevalles

 Det tuffaste i vandringsväg jag någonsin gjort. I en ändlös vacker bergskedja med snöklädda berg, hästar, kor, får och en och annan åsna vandrade jag i tio timmar 1400 meter uppåt i ca 2 mil och därefter brant nedåt i ca 5 km. Enligt min stegräknare "drygt 48000 steg, 137 våningar och nästan 3 mil". 

 

Jag gör som Kicki sagt: Ta den ena foten framför den andra. Ett steg i taget...

 

Min hjälte för dagen: Meghan från London

 

Upptäckt: Är inte det minsta glutenkänslig.... 

 

Dag 2 mot Zubiri

 Benen är sega och "den spanska flugan" envis. Eftermiddagen var het så in i den att det var tungt att gå de sista km. Tur som en tok fick jag sällskap och det underlättade betydligt. Vacker natur och bara skogsstigar i princip. Den här delen från Saint-Jean är säkert den vackraste delen men vad vet jag? 😜

Stegränaren: 45511 steg, 33 våningar och 2,7 mil.

 

Min hjälte för dagen: Katharina! Utan tvekan 😊👍 Vi gick lika sakta och fick så bra kontakt... Du fick mig att tänka till.

 

 Lärdom: Aldrig mer tvättlina, bara säkerhetsnålar! 

 

Dag 3 mot Pamplona

Snäll väg och inte så mycket uppför vilket mina ben tackade för. Andra dagen med 35 graders värme vilket tar en del energi förstås. Fick säkerhetsnålar av Jen från USA. Jag mötte henne och hennes dotter Chaterina i Larrosana på morgonen. Flera timmar senare räddade Jen livet på en man som kollapsat i värmen vid en rastplats jag stannade på. Därefter när jag knappt orkade gå gick hon och hennes dotter vid min sida ända till mitt rum på hotellet. Den vänlighet och omtanke som de gav mig kommer jag aldrig att glömma 💖

 

Stegräknaren: 2,4 mil ca 39000 steg och 49 våningar. Återigen 10 timmars vandring.

 

Ryckt bort skinn på foten när jag tog bort compeedplåstret, vilket man inte ska göra. Det var ju dumt gjort...

 

Kuriosa: Vi gick fel och hamnade på en skolgård. Tre trötta pilgrimer lotsades därmed genom skolan i svala korridorer av roande personal 🤓

 

Lärdom: Aldrig mer compeedplåster, bara vanliga plåster med förstärkning av kirurgtejp.

 

Mina hjältar för dagen: Jen som räddade livet på en man i Zabaldika. Chaterina som gick med ett fruktansvärt sår och med värk i flera mil.

 

Beställde mat till rummet eftersom mina fötter hade blivit osams med mig om jag tagit två steg till... Observera att jag sällan eller aldrig äter den här sortens mat (hamburgare med pommes) men idag glufsade jag i mig detta på 10 sekunder och jag tror till och med att jag lät när jag tuggade 😂😂😂 I vilket fall var tallriken fortfarande varm när jag hade ätit klart....  

Vilodag i Pamplona. Träffade Jen och Chaterina utanför apoteket på morgonen. De gav mig sin guidebok vilket fick mig att börja gråta. Är så tacksam för att jag har fått möjligheten att träffa dem. Hoppas och önskar att jag kan återgälda allt de gjort för mig någon gång.

 

Läser Johans peppande sms flera gånger om 💖

 

Stegräknaren: 3567 steg, 2 km och 0 våningar 😜

 

Lärdom: Tag med en liten nagelsax, bra att ha till många saker som t ex öppna en hermetiskt tillsluten förpackning där tänderna går bet.

 

Det är 33 grader i staden och jag unnar mig lyx som air condition = modern pilgrim? Fötterna är glada, värmeutslagen på benen har börjat lägga sig och blåsorna är väl omhändertagna liksom vätskebalansen i kroppen. Bra dag m a o. 

 

Systerskap världen över <3

 

Dag 5 mot Uterga

 På'at igen som en av mina gamla vänner skulle uttryck sig. Kom iväg från Pamplona med stel kropp. Frågan är om det var så bra att stanna upp en dag. Nåja, det är bara att ta tjuren i hornen....

 

Vilken härlig dag! Det har fläktat skönt och inte varit varmare än 25 grader. Kom i väg tidigt med hopp om att nå Puente la Reina men det sprack. Stannar i byn Urtega under natten då högerknät inte är kompis med mig.. 

 

Vyerna är fantastiska och den här etappen idag gick förbi det stora pilgrimsmonumentet på Alto de Perdon. Här uppe kan man se Pamplona utan bekymmer. Vill man köpa lite läsk och snacks på 800 meters höjd så går det också bra.

 

Stigningen upp gick i sköldpaddshasande liksom att ta sig igenom rullåsen ner. Ca 1 kilometer lösgrus och sten var en utmaning med kvidande knä men det gick med hjälp av dagens hjälte 👍

 

Dagen hjälte: Allan från Irland drog upp supergel ur sin ryggsäck och som jag kunde smeta på mitt stackars knä. Lite längre ner på rullåsen ropade han upp till mig och frågade om det gick bra. Jag sa att allt var bra och att han var en hjälte. Han skrattade och ropade tillbaka: Nej, jag är ingen hjälte. Jag är irländare.

 

Dagens förvåning: Det stod ingen Jost och mätte midjan när jag kom upp på Alto de Perdon. Kanske det berodde på att jag var sen med sisådär en sex år eller så.

Dagens citat från filmen The Way: What!? You can do this on a bike!?

 

Stegräknaren säger: 32035 steg, 17,8 km och 19 våningar.  

 

Dagens lärdom: Lyssna på kroppen så slipper du åskan. Så kom åskan med buller och bång och jag hann inomhus.

 

Dag 6 mot Puente la Reina

Så då sa högerknät upp sig men... det finns inget ont som inte har något gott med sig. Idag har det nämligen kryllat av hjältar.

 

Vaknar i Urtega. Väntar på frukost kl 8.30 men det är stängt, släckt och ingen där. Tar en banan ur ryggan börjar packa och upptäcker att jag har förlorat ett par sockor. Funderar på alla de stopp jag gjorde igår och går bet. Kanske singlar sockorna runt på Alto de Perdon som ett udda fågelpar i vinden. 

 

Frukost får jag så småningom. Linkar ut och möter en ung tjej och kille utanför härbärget och vips har jag fått Ibuprofen av tjejen. Killen däremot smiter upp på övervåningen och kommer ner i ett nafs med en halv tub Voltaren misstänkt lik Allans tub från igår. Folk har lämnat kvar olika slags "mediciner" och jag smetar in knät och stoppar tuben i ryggan eftersom vi är sist ut. 

 

Det är 7 kilometer till Puente la Reina och det tar mig två och en halv timme att linka ner. Börjar jag äntligen förstå varför jag går El Camino? Är det verkligen så att jag måste få ont för att börja fatta? Jag vet inte men vägen är underbart vacker, jag stannar ideligen, jag går dessutom mycket mycket sakta. Tittar på blommor som vilken Ferdinand som helst. Bara berörs av naturen och dess fullkomlighet. Så plötsligt infinner sig ett stilla lugn. 

 

Köper knäskydd med skenor och Ibuprofen på apoteket. Jag får prova knäskydden innan jag köper dem. Imponerande. När jag går säger jag "adios" till kassörskan varpå halva kön svarar "adios" tillbaka. 

 

Möter Beno från Italien som går med mig en stund inne i staden. Han tipsar om ett härbärge men där är det tomt på personsl så jag går vidare till Albergue Puente.

 

Mest imponerande idag är nog den 12-13 årige killen som önskade mig Buen Camino och fortsatte sin vandring själv utmed leden.

 

Vädret: Som en svensk midsommardag 😜 blåsigt, mycket moln, lite sol och ungefär 20 grader. Bra promenadväder.

Gick ut och åt på kvällen. Fick sällskap av Katie-Jo och Jo-Ann från USA. Vi hade så trevligt att jag glömde bort tiden och härbärget skulle stänga... Jag hade koden men visste inte var reservdörren var. Mötte Ursula från Irland. Hon visste vart vi skulle men hade inte koden. Så... allting löste sig med hjälp av lite samarbete så där på kvällskvisten 😊

 

Dag 7 mot Villatuerta

 Kom i väg tidigt. Lite kylslaget så där på morgonkulan men skönt tycker jag. Efter någon kilometer bar det uppåt och då gjorde sig knät tillkänna. Gick i snigeltakt och mötte Ursula på väg uppåt. Knät kändes bättre efter ett tag och jag började gå i normaltakt. Tog rygg på Ursula och vi fick många intressanta diskussioner genom byarna tills knät inte ville längre.

 

Kom till Lorca, vilket betydde: Orka till Lorca. Tog lunch och väntade in tjejerna från igår. Vi beslöt att stanna i byn Villatuerta under natten. Det betydde bra många timmar för knät att vila på men också för tvätten att torka på. 

 

Det här albergue har en plats att yoga på så gissa vem som stått på mattan i kväll 😄

 

Utanför en av byarna såg vi en enorm och vacker världskarta "gjord i jord". Jag tror t o m att jag kunde skönja lilla Sverige. 

 

 Dag 8 mot Villamayor de Monjardin

Jag lämnade mina Caminovänner och sökte mig vidare på vägarna tidigt på morgonen. Staden Estella visade först upp sig i 1800-talsstil. I den ena änden av en gränd kom jag och i den andra änden av gränden stod Clint Eastwood med en tuggad cigarrstump i ena mungipan. Hans ena hand vilade på hölstret. Hans hesa stämma studsade genom gränden då han mötte mig med orden: This town is too small for both of us.

 

Jag klev ut i vimlet, korsade den trafikerade gatan förbi bensinmacken. Där mötte jag pratglada Maria från Schweiz och vi slog följe resten av dagen på både gott och ont. 

 

Vi gick förbi Irache och Maria fyllde en flaska med rödvin från den berömda kranen där det är fritt fram att tanka om man så vill. Jag gjorde det inte för att jag helt enkelt inte hade lust.

 

Dagen var varm och Maria som är 78 år gick sakta. Jag vågade inte gå vidare. Tänk om något skulle hända henne... Vi kom så småningom fram till Villamayor. Där övernattade vi i ett kristet härbärge som den här sommaren tas om hand av holländska volontärer. Ingen wi-fi men en gemytlig gemenskap. 

 

Jag var rejält slut när vi kom fram. När jag upptäcker att jag glömt min tvål på härbärget i Villatuerta är gråten inte långt borta. Maria tar lätt på saken och jag blir irriterad. Kan inte tvätta mig själv och inte mina kläder dessutom delar vi rum och jag ville inte att en åldrad dam ska sova dåligt så jag drog det kortaste strået när det gällde säng. 

 

Nåväl, allting löste sig och jag lärde mig ytterligare saker. Vi var många på härbärget denna dag och vid middagen satt vi samlade från många olika länder. Maten var superb och jag matade in nya krafter i min kropp.

 

På kvällen fick den som ville vara med på en meditation. Jag ville och mådde gott efteråt. Satt även en stund i kyrkan för att komma till ro med alla känslor som flaxade runt i sinnet. Omgivningen är som vilken by som helst men berget Monjardin bakom härberget är mäktigt med sitt fort på toppen.  Ett gäng pilgrimer tog sig upp dit på kvällskvisten, vilket jag imponerades av. 

 

Dag 9 mot Torres del Rio

 "Torres del Rio then." Citat från filmen The Way

 

Med massor av kraft i kroppen efter gårdagens middag och meditation samt morgonens frukost som liknade den jag äter hemma tog jag nya tag. Andra dagen i sandaler och kängorna hängandes på ryggan. Vägen var otroligt lätt, plan grusväg hela vägen samt med ett knä som höll tyst tog jag mig fram med en hastighet jag verkligen längtat efter. 

 

Vädret var perfekt och jag nådde Los Arcos efter bara två timmar. Jag hade siktet inställt på Torres del Rio så jag tog bara en kort paus. Efter Los Arcos tog en lång väg sin början där ingen skugga fanns att hämta och solen gassade obarmhärtigt.

 

Landskapet är öppet och jag kunde skönja det jag trodde var Torres del Rio vilket triggade mina steg. Även om det är långt så gillar jag att se målet i fjärran. Byn visade sig vara Sansol men Torres låg precis bakom så det var inga bekymmer. 

 

I Sansol mötte jag en ung kille som också bott på härbärget vi lämnat på morgonen. Han blev förvånad över att se mig där så tidigt, vilket gladde mig trots att det inte är någon tävling men någonstans där inom mig finns det en tävlingsmänniska som gör sig påmind lite då och då. Han gick vidare och jag tog mig till ett härbärge med förfrågan om privat rum. Jag fick t o m balkong där mina tvättade kläder torkade i rekordfart då eftermiddagssolen värmde rejält. 

 

Vilade och gjorde inte mycket väsen av mig den dagen.

 

Dag 10 mot Logrono

 Vi var några tappra själar som drog iväg när mörkret gav vika. Jag valde kängorna eftersom det var höjder idag som jag inte gärna ville traska med sandaler. Såret på foten efter den eländiga compeedhistorien kändes hyfsat bra och blev omlindad och tejpad. Svedan kände jag av men tänkte att såret är väl inlindat så det är ingen fara. 

 

Vägen bjöd på många olika scenarier allt från toppar på ca 600 meter till nedförslut med slingrande stigar ner i en ravin. Idag har jag som alla andra vandrare även fått gå utmed trafikerad väg.

 

"Do what you want to do until you don't want to do anything more" citat på en papperslapp från en pilgrim bland många andra i "stenskogen" utmed leden. 

 

Idag lämnade jag Navarra och tog mig in i Riojadistriktet. Det slog mig även om jag inte klarar hela vandringen så har jag i alla fall gått igenom en del av Baskien samt genom Navarra vilket jag känner en stolthet i.

 

Staden jag kommit till heter Logrono och är ganska stor i jämförelse med de byar jag vandrat igenom hitintills förutom staden Pamplona då. Strax innan Villamayor låg reklam från ett härbärge i Logrono. I det härbärget befinner jag mig nu fast i ett otroligt billigt eget rum med Tv dessutom. Lyhört så det förslår men vad gör det? Inte ett smack i mina öron just nu. 

 

Sandaler får det bli oavsett väg från nu och ett par dagar framåt eftersom såret gick upp efter vandringen med kängorna idag. Vädret har varit super, lite molnigt ca 20-21 grader och en del fläktande vindar. Nu på eftermiddagen har det stigit till omkring 28 grader. 

 

Ps. Mina strumpor jag trodde gått förlorade på Alto de Perdon är hittade och är nu åter tillsammans med de andra sockorna. Paret hade kilat in sig på en plats i ryggsäcken som jag vanligtvis inte öppnar men valde att göra idag. Så kan det gå 😂

 

Dag 11 mot Najera

 Det finns nästan bara en sak att säga om den här dagen: Jösses.

 

Sov dåligt och vaknade först vid ett. Somnade omkring två och vaknade igen vid fyra hyfsat pigg. Gick upp och började packa. Kvart i sex var jag klar för att gå.

 

Staden Logrono låg fortfarande i mörker och tystnaden i en storstad som denna var förvånande. Träffade ett par vandrare i en korsning som saknade sin kompis. Jag hade inte sett någon än.

 

Knatade på genom stan men en stressad figur framför mig fick min uppmärksamhet. En kvinna med ryggsäck = pilgrim behövde en veckas nerstressande semester tänkte jag innan det visade sig att hon var parets kompis.

 

Kroppen var seg och jag gick mycket sakta. Hade knappt styrfart om jag säger så. Paret som nu hade blivit tre gick om mig strax före Navarette. Det var för tidigt att stanna för dagen så jag fortsatte efter fikat där de tre även suttit. De gick om mig igen. Vid nästa stopp tyckte jag fortfarande att det var för tidigt att stanna så jag gick in på en rastplats och vilka sitter där om inte de tre. 

 

Det visade sig att de var australiensare. En av dem tyckte att jag gick alldeles för sakta men de var rörande överens om att jag alltid hann upp dem. Fick associationer till "Haren och sköldpaddan" även om den berättelsen inte stämmer med min. 

 

De sista fem kilometerna ner till Najera var mycket tuffa. Jag gick hela sträckan med mina mjuka sandaler och kröp i princip in i staden på alla fyra. Fula värmeutslag på vaderna, vader och fötter som värkte men... jag hade tagit mig ända hit.

 

Stegräknaren säger: 49500 steg, 3 mil och 8 våningar. Tur att den sista halvan av vägsträckan var snäll.  Solen gassade på efter tolv och jag famnade rummet kl 15 ungefär. 

 

Ps. Riojas röda jord är framträdande överallt på den här sträckan. Torr går den an med fuktig? Näe.  

 

Ps ps. Stapplar in på härbärget och vilka sitter där om inte mina amerikanska vänner som jag lämnade i Villatuerta 😊

 

Dag 12 mot Burgos

 Tro nu inte att jag idag har gått från Najera till Burgos. Jag har åkt buss. Mitt sår på foten efter compeedhistorien, mina värmeutslag på benen och svullna fötter gjorde att jag beslöt mig för att ta ett par dagars vila i denna stora stad.

 

Mina amerikanska vänner gjorde detsamma men vi har nu splittrats. En åker till Leon i morgon och den andra fortsätter att gå härifrån och vidare på caminon. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i fortsättningen. Dagarna i Burgos lär visa det tänker jag. 

 

Caminon har hitintills visat sig från sin bästa sida. Jag har gått 20 miI och det har varit både tufft och fantastiskt. Tacksam för att ha gjort det så här långt värmer mitt inre. Baskien och Navarra var fantastiskt med berg, skogar och vattendrag Jag njöt verkligen av allt det sköna. Mot och i Rioja har det sällan funnits skugga och man är som vandrare mer utsatt av solen. Mellan Burgos och Leon är den stora platån Mesetas. Det är höga höjder, hett i juli och ingen skugga vilket har gjort mig osäker på denna sträcka ganska länge. Jag har nu bestämt mig för att inte att gå den. Om mitt sår på foten läker och jag känner mig fysiskt starkare kommer jag att fortsätta i Gallicien. Nu är fokus på att jag ska bli bättre. Vila några dagar kan göra susen.

 

Idag har jag ätit hamburgare. Igen... Och just nu dricker jag Fanta! Kall dessutom. Jag slutar aldrig förvåna mig själv 😊

 

Ps. Igår kväll var det festivas i Najera. Mitt rum låg vid genomfartsgatan och på gatuplanet, fönstret gick inte att stänga och en blåsorkester ockuperade en plats utanför mitt fönster. Orkestern fick dessutom folk på restaurangerna omkring att sjunga med. Det var rätt intressant att ligga som i ett skyltfönster och inte ens bli irriterad av all biltrafik och trumpetande. Jag somnade dessutom utan öronproppar vilket säger en hel del. Kanske var jag utpumpad men caminon har nog gjort en hel del efter bara 11 dagar verkar det som 🙏 Tack!

 

Dag 13 i Burgos

 En dag i vila där det inte hänt några revolutionerande saker. Det är lätt att hitta i staden som delas av rio Arlanzon. Det är lördag och det pågår en festival i staden. Det är helt enkelt fest.

 

Det märks att engelska språket inte är framträdande. Besökte stadens största bokhandel där engelsk litteratur var enligt min mening lite styvmoderligt behandlad. Några böcker skramlade runt på en hylla längst in i bokhandeln. Så kan det vara ibland. Spanskan är ju som bekant själv ett av världens största språk så varför bry sig? Egentligen. Jag har i alla fall fått träna min knapphändiga spanska idag och det har hitintills gått bra. Jag har blivit mätt, har hittat det jag frågat efter och kunnat köpa det jag behövde så jag är mer än nöjd 😊👍

 

Dag 14 mot Leon

 "My treat" citat från filmen The Way.

 

Spenderade dagen i Burgos. Satt på restaurang Alvaro i flera timmar. De jobbade för sju de fyra som höll i tåtarna och hann inte ens fylla på toalettpapper så jag lämnade min rulle där och fick mindre barlast. Restaurangen ligger mittemot "Cafeteria" från filmen The Way.

 

Tog sedan en sen eftermiddagsbuss till Leon. Färden varade i ca 2 timmar och utanför de solskyddade fönstren kunde jag i den airconditionsvala bussen följa Mesetan utanför. Som jag tidigare skrivit så är det nästan bara plattmark, få eller inga träd. Bergskedjan kan skönjas i fjärran. Ju närmare Leon desto grönare utanför fönstret.

 

Jag tänker på alla de vandrare därute som kämpar i värmen för att inte säga hettan. De gör ett oerhört jobb därute. Heder åt alla som orkar. Jag gjorde det inte.

 

Idag firar jag en tidig födelsedag. Det är inte billigt men heller inte svindyrt kan jag säga. Jag har aldrig gjort det någon gång förut, kommer säkert inte att göra om det men nu är jag i alla fall här på hotell Parador i Leon. Vad ska jag säga... som en katt bland hermelinerna är nog det närmaste jag kan komma 😜😂🤑

 

Katedralen i Leon, en imponerande byggnad.

 

Dag 15 mot Astorga

 Lämnade prinsessdrömmen och tog mig upp till katedralen. Det är nog det mäktigaste jag sett. Jag kände mig verkligen liten, katedralen var enorm. Fick min stämpel i mitt compostelapass inne på museet och är nu inne på sidan två 😊

 

Åt lunch på den gata som har mest turister vilket kanske inte var det smartaste men tiden kändes knapp. Jag skulle med ett eftermiddagståg till Astorga. Personalen i biljettluckan kanske kunde tjäna på att gå en charmkurs eller två men resten var supertrevliga och villiga att hjälpa till, även resenärerna. En kvinna och en man som inte kände varandra och reste med tåget tog min ryggsäck och helt resolut lyfte upp den på hyllan ovanför sätena. När tåget närmade sig Astorga och jag skulle kliva av var de snabba som tusingen att lyfta ner den. Fantastiskt måste jag säga. Vem hade bett dem? Ingen. 

 

Träffade två fransyskor på stationen i Leon. De var sjuksköterskor båda två och jag fick ett slags skydd för mitt sår av den ena som jag ska prova i morgon. Själva var de på väg hem efter att ha gått Camino del norte som går utmed atlantkusten. 

 

Och nu är jag på härbärget San Javier. I kväll är vi några som går ut och äter tillsammans om det inte spöregnar förstås. Åskan både dundrar och mullrar, än har inte regnet kommit igång vad jag vet. Det är ändå skön svalka inomhus till skillnad mot Leon där det var 30 grader och kvalmigt.  

Om jag hade varit van att sova med elva andra kanske sömnen kommit men jag är fortfarande inte där trots många försök på härbärgen. Det och värmen är det jag verkligen har tampats med under de här veckorna förutom det attans såret på foten. Kanske varit bra om jag hade legat i lumpen men nu har jag inte det. Två timmars sömn fick det bli innan jag satte mig på förmiddagsbussen till Lugo.

 

Det var en skön resa med ett för mig måleriskt landskap utanför bussfönstret. Jag gillar berg och jag fick verkligen mitt lystmäte mättat. Höga berg och djupa dalar/raviner kantat med mängder av ginst. Skog så långt ögat når och ju närmare Lugo desto mer kändes det som hemma med en mix av löv- och barrskog. 

 

Lugo är en stor stad och känns välmående. I Lugo blev det sen lunch och ny bussbiljett till Sarria. Sarria är sista anhalten att gå ifrån om jag vill ha composteladiplomet i Santiago. Såret har äntligen börjat krympa och vätskar inte längre. Det har till och med börjat bildas en skorpa så kanske kanske kan det bli ett diplom. Om inte...tja då får jag väl åka hit en annan gång. Det är inte värre än så. 

 

Innan jag lämnade Astorga passade jag på att besöka katedralen som är gigantisk i mina ögon. Dock kändes katedralen i Leon ett strå vassare om jag måste jämföra. 

 

Nu har jag installerat mig. Det är 30 grader i stan strax efter kl 18. Nu återstår det att se om, hur och när. Framtiden är fortfarande science fiction. 

Dag 17 i Sarria

 Varit kvar i Sarria idag. Lärt känna staden kan man säga. Varit på marknad där allt från trosor till hundvalpar varit till försäljning. Vi är olika, vi tänker olika och vi bör inte döma eftersom vi inte har historien klart för oss men det jg såg gjorde mig illa berörd. Burarna som användes till djuren var inte större än de burar folk hemna köper till sina hamstrar. I dessa burar trängdes bl a två stora hönor i en, två ganska stora hundvalpar i en annan etc etc. De hade inte plats att röra sig. Nu hoppas jag att burarna ebdast var till för marknaden och att djuren har det bättre när de är på hemmaplan men säker kan jag förstås inte vara. 

 

Nere på stan ville en ung kvinna sälja något som såg ut som en bukett kvistar till mig. Har sett dessa kvistbuketter tidigare och kanske är det ginst, jag vet inte eller så betyder de något som jag inte känner till. I vilket fall avböjde jag och hon blev arg och för att visa det fräste hon efter mig. Jag skulle kunna tolka det som en förbannelse om jag vill men väljer att inte göra det Jag tror att en del har det förskräckligt svårt och svårare blir det när en "välmående turist" struntar i en... 

 

I Pamplona har San Fermin startat vilket betyder till åminne av just denne. Hemma känner en del igen denna fest som tjurrusningen genom några av stadens gator, där också en del människor försöker springa före tjurarna om de hinner det vill säga. Det är en fest av dignitet och historia där tusentals människor deltar. Själv tänker jag på den förvirring och rädsla jag tror tjurarna får under rusningen men det är en annan historia.

 

Jag har också klurat ut via spansk tv att Ericsson köper upp ett spanskt bolag vilket verkar ses med glada och lättade miner, att fotbollsspelaren Messi och hans pappa ligger risigt till och att Messi riskerar fängelse. I övrigt är det mycket fokus på flygbolaget Vueling som verkar lämna passagerarna åt sitt öde och har gjort i flera dagar.

 

Svalorna har flugit extremt lågt under eftermiddagen och nu kom åskan över bergen och med det även regnet. Det har flaggats för det kan jag säga under större delen av dagen i form av viss kvalmighet och moln som tornat upp sig likt Musse Pigg på himlen.

 

Det har inte varit mer än ca 23-25 grader under dagen. Nu vid halv sex på kvällen är det 27 grader, åska och regn. De två stora poolerna som ligger rakt över gatan och som tidigare under dagen varit fullsmockade av badglada ungar gapar nu tomma med bara krusningar på ytan orsakade av regnet.

 

I övrigt är de supertrevliga här på hotellet. De är väldigt hjälpsamma och i morse fick jag frågan om jag ville byta rum för att fönstret var för litet. Jag får dricka kaffe gratis hur mycket jag vill och jämför det med hotellet i Burgos där jag endast fick en kopp till frukost och inget mer. Så kan det vara. En del behöver "turisterna" medan andra vet att de kommer ändå. 

 

Dag 18 mot Marcadoiro

 " You'll never walk alone."

 

Idag har jag nog gjort alla fel man kan göra när man är på vandring. Dags att lära sig kanske?

 

Lämnar Sarria i mina kängor. Det uttjatade såret var väl omhändertaget bakom allsköns blandning av material. Det var väldigt lugnt trots att klockan börjde närma sig nio. Planen var att ta mig max 10 kn från Sarria.

 

Med frukost i magen gav jag mig iväg. Hög luftfuktighet är bara förnamnet som det så vackert brukar heta. Efter en kilometer var det som att stå i duschen. Dyngsur om jag säger så. Vädret var ändå skönt ljummet och jag knallade på genom det vackra landskapet och var snart framme vid det första härbärget. Stanna? Nej, inte jag. Här ska gås vidare. 

 

Kaffet från morgonen började göra sig påmint och det var ett tag till nästa stopp = fel nummer 1. Vid ett par km längre fram fanns ett fik med en rätt sunkig toalett men nöden har ingel lag. Jessie från USA provade också "bajamajan".

 

Vi slog följe och i en by stod en åldrad man. Han gav mig blommor och önskade Buen Camino. Jessie satte fast den på min rygga. En tysk tjej fick också en blomma men ville inte ha den. Jessie försökte förklara varför hon skulle ta den men den unga tjejen ville inte ha den så hon gav den till Jessie och jag satte fast den på Jessies rygga. 

 

Nästa stopp stannade Jessie, och jag frågade om rum. Stället var fullt med folk och jag kände mig obekväm. Sa till Jessie att jag går till nästa by. I nästa by var det fullt på härbärget och jag åt en fräsch salld och drack massor av vatten. Träffde Sheri och hennes dotter Majumi som jag har haft följe med tidigare men inte skrivit om. 

 

Vi tog farväl och jag vandrade vidare. Nästa ställe var ruffigt och jag gick vidare. Salladen och vattnet började göra sig påmint. Fel nummer 475! Nästa ställe var stängt och jag började nästan förbanna mig själv för att jag inte skvalat av mig efter lunchen. Värmen på eftermiddagarna är i mitt tycke väldigt hett. 

 

Det var rätt långt till nästa ställe men nu är jag här i den lilla byn Mecadoira. Det blev 31000 steg och ganska så precis 2 mil.  

 

Dag 19 mot Portomarin

 "Är det inte det ena så är det det andra", sa flickan, gumman eller vem det än må ha varit.

 

Sheri påtalade igår vid lunchen när vi träffades att mina fötter och en bit upp på vaden var alldeles röda. Jo jag hade uppmärksammat det och även tidigare dagar på vandringen. Det är värmeutslag, sa jag. Det visade sig att jag hade gruvligt fel. 

 

Någon tyckte att jag borde kolla upp det, vilket jag gjort. Det visade sig att jag har fått en allergisk reaktion. Av sockorna.... Nu har jag fått allergimedicin att smeta på men.... jag får inte utsätta områdena jag smetat in för sol. Så, det har blivit ett slags moment 22 kan jag väl torrt konstatera. 

 

Jag är allergisk mot sockorna, vilket betyder att jag inte kan ha dem på mig. Jag får inte låta fötter och en bit av vaderna exponeras för solen när jag har allergikrämen på (ska smetas in 2-3 gånger/dag) vilket betyder att jag inte kan gå i sandalerna. Jag får fundera på vad jag ska göra. 

 

Gick en kort vandring idag, endast 5 km. Portomarin som jag kommit till är en fin liten stad som ligger vattennära. Stannat på ett pensionat som har en trevlig värdinna (eller vad de kallas för). 

 

Om man är uppmärksam på skylten som visar två alternativ till staden kan man undvika den svåra vägen genom ravinen. Visst uppmärksamnade jag skylten men såg bara att den ena vägen var kortare vilket kändes som de bästa alternativet. Jag kan väl säga att jag blev överraskad och att det tog mig säkert 10 minuter att ta mig ner.

 

Dag 20 mot Ventas de Naron

 Jag smörjde fötter och vader, drog på mig (de tjocka ull-) sockorna och lämnade Portomarin.

 

Det var inte lika hög luftfuktighet i dag som de andra dagarna då det låg på mellan 75-80%. Idag var det endast omkring 65%. Förmiddagen var disig och till en början gick det knappt att skönja dem som gick 50-100 meter framför. Sval morgon och jag gladde mig för varje steg som solen höll sig borta. 

 

Gick några kilometer med Simona från Tyskland. Sheila från USA slöt upp med oss en bit efter att ha skrattat med oss om att "män i min ålder köper motorcykel medan kvinnor går El Camino". Nu vet jag såväl som alla andra att mitt uttalande är en grov generalisering men... vi skrattade gott åt det i alla fall. 

 

Nu har jag stannat för dagen eftersom jag inte viill äventyra mina ben och fötter. Solen gassar, himlen är klarblå och det är runt 26 grader just nu. Mot sena eftermiddagen kommer det att stiga ungefär 2 grader till. 

 

I Galicien på den här sträckan finns det många gårdar och det ligger en air av "bondgårdsdoft" genom landskapet. Ibland är "doften" riktigt sur. Häromdagen gick jag igenom en by som hade en hönsfarm och fick flash back till barndomens Änghaga i Småland där mormor bodde. 

 

I en annan by med fjäderfän gick en tupp och försökte gala vilket han misslyckades med totalt kan jag säga. Det lät mer som om han var i målbrottet. Luften var dessutom fuktig så jag erbjöd honom en läkerol mot det skrälliga galandet. Han avböjde och sprätte iväg mot hönsen som omringade honom mot hotet där utanför stängslet... 😉

 

Nu på sena eftermiddagen satte sig en grupp unga och märkbart trötta killar på trappan vid huset där jag övernattar. Ytterligare en stapplade in. De vid trappan berättade för sin kompis att de ännu inte var framme. Han som stapplade in undrade slitet om de skojade med honom. De gjorde inte det utan berättade uppgivet att de hade 4 km till att vandra. Det är nästan 30 grader varmt nu på eftermiddagen och jag vet inte varför de inte stannade här men tänker att var och en har sin egen El Camino att ta sig igenom oavsett hur vi tar oss fram.

 

Eftersom det är helg hade jag tänkt bjuda på film från de Galiciska skogarna men tyvärr är nätet lite långsamt så det får bli en bild från morgonen i stället.

 

Dag 21 mot Melide

 Ibland överraskar jag mig själv. Hade planer på att nå Palas de Rei men kände redan från start att det skulle bli en lång vandringsdag. Köpte med mig en smörgås på morgonen, stannade många gånger, fyllde på energi/mat, bytte strumpor flera gånger och vilade. 

 

Vid Palas de Rei var benen fortfarande starka liksom sinnet så jag fortsatte. Har gått själv i princip hela dagen innan Juanma från Madrid med sällskap dök upp. Samtalet med honom gav nya infallsvinklar på flera intressanta saker. Han hade jobbigt med skavsåren och kunde inte gå så snabbt och eftersom jag inte går så fort så hade vi sällskap en bit. 

 

Jag har nu stannat i staden Melide. Den känns tuff och bullrig men det är bara första intrycket. Enligt stegräknaren blev det 3,2 mil, 16 våningar och drygt 47000 steg, vilket som sagt överraskade mig. Jag tror att det är den längsta vandringsdagen i km räknat under de tre veckorna som jag varit på resande fot...

 

Dagen har varit helt perfekt. Jag har mestadels gått i skogar så det har varit mycket svalka. Jag tror att temperaturen legat någonstans mellan 23-25 grader och under förmiddagen var det mestadels molnigt. Under eftermiddagen trängde solen fram men det var aldrig någon besvärlig värme eftersom det dessutom fläktat skönt.  

 

Köpte hallon av en gumma i en by. Åt några stycken, de var så smakrika och goda men valde att ge bort dem till ett äldre amerikanskt par jag mötte på vägen. I var och varannan vandringskänga finns det en amerikan, sanna mina ord 😄

 

Dag 22 mot Arzua

  Ibland blir det inte som man har tänkt sig 😊 Hade planerat att vandra max 10-15 km idag. Det blev 2,1 mil, ca 35000 steg och 22 våningar i stället.

 

Dagen har varit riktigt skön och temperaturen har pendlat mellan 18-20 grader men... kroppen var seg i morse p g a gårdagens vandring och "ett glas vin" på kvällen. Jag stannade i princip vid varje vattenhål och fyllde på med vätska och energi. Omkring klockslaget ett hade kroppen börjat återhämta sig 👍

 

En tunn liten kvinna i en by vandrade med sina 7-8 kossor mot dagens bete. Storstadsbon i mig associerade inte kossornas vandring på grusvägen i den lilla byn med tjurusningen på gatorna i Pamplona men nog stod jag och tryckte darrandes i diket 😉 när dessa hornförsedda sakta släntrade förbi med en mankhöjd i min längd eller mer helt bekymmerslösa om den skräckslagna i buskarna 😂 Nu kanske någon tänker att en mankhöjd i min längd inte är så hög men för en som är van vid pudlar så...  😳

 

Förklaringen kan säkert hämtas i detta: Skillnaden mellan svensk och spansk tv är att spansk tv visar "allt" medan svensk tv ofta skyddar oss från verkligheten. Jag ska inte uttala mig om vad som är bäst men jag lyckades inte värja mig igår när de visade hur en tjur i i södra Spanien stångade ihjäl en matador. Den bilden fick mig att inta en säker position idag när kossorna sakta vandrade till betet tillsammans med den späda gumman. Och jag hade inte ens ett skynke....

 

Vid Ribadiso träffade jag George, en pensionerad polisman från Irland som numer satsar på musiken i form av irländsk säckpipa och flöjt. Pipan hade han av förklarliga skäl inte med sig men flöjten hade han och spelade skön irländsk musik när vi inte satt och pratade. Hans musik kunde jag höra länge genom byn när jag senare  gick vidare. 

 

Jag har stannat för dagen i staden Arzua. Det börjar dra ihop sig till Santiago de Compostela som är målet för vandringen. En tanke har börjat gro i mig och jag vet inte om jag är riktigt riktigt färdig med Spanien än....

 

Utanför mitt fönster hör jag män i en bar nedanför sjunga olika sånger och de sjunger riktigt fint tycker jag. Rummet på pensionatet som jag tagit in på är det bästa hitintills. Åtminstone så här långt. Inbyggd balkong med klädstreck så att mina tvättade kläder med all säkerhet hinner torka till i morgon även om det regnar vilket det faktiskt gjorde en liten stund när jag kom hit. 

 

 Så.. Lika seg i morse trots att jag varken hade 3,2 mil eller "ett glas vin" i kroppen. Det gick sakta med andra ord och jag var dödstrött. 

 

Efter några kilometer kom jag till första vattenhålet, drack kaffe och juice med några spanska caminovänner jag träffat på några gånger tidigare men alltid glömmer namnen på men som är så himla trevliga. George från igår sökte upp mig och satte sig vid vårt bord. Vännerna gick iväg och George valde att gå med mig nästintill resten av dagen.

 

Nu har jag kommit till O´Pedrouzo som ligger endast 2 mil från Santiago. Enligt stegräknaren blev det 2,3 mil drygt 36000 steg och 15 våningar. Sinnet ville gå vidare men kroppen sa nej. Är ändå inte lika trött som jag har varit när värmen har legat runt 30. I morse när jag stegade iväg var det bara 11 grader 😊 Morgonens trötthet är som bortblåst. Det känns på något sätt att jag börjar närma mig målet. När jag kommer fram har jag vandrat mer än 30 mil. Återstår att se vad som händer därefter 😎

 

Dag 24 mot Santiago de Compostela

 Kom iväg tidigt såväl som många andra denna kylslagna morgon med säkerligen inte fler grader än 8. Vi var nog ett 20-tal som tysta tassade iväg in i den gryningsmörka skogen med siktet inställt 19,3 km framåt. 

 

Fick i mig ett par brödsmulor som fanns i ryggsäcken och rejäl frukost blev det inte förrän efter ca 3,5 km. Gick i rask takt den första milen men den andra och sista tog jag det lugnt. Eller rättare sagt kroppen ville inte gå snabbt längre. Andra dagen på resan som fötterna varit utan plåster, kirurgtejp eller annat skydd. Skönt!

 

Några kilometer från Santiago vek jag av från leden mot Monte del Gozo och upp mot pilgrimsmonumentet. Bakom den och ett par hundra meter längre bort till de två bronsstatyerna som visar vägen mot Santiago skulle jag. I min ryggsäck har jag burit med mig en sten som jag egentligen skulle lagt på Cruz de Ferro. Stenen som jag tog från Seskarö utanför Haparanda förra sommaren lade jag vid fötterna på den främste pilgrimen.

 

Två stopp, en slurk vatten, två koppar kaffe, en ost- och skinksmörgås samt en kaka senare vandrade jag in i Santiago de Compostela. Santiago är en stor stad och det tog mig en lång stund att komma till själva kärnan. Träffade Jessie på vägen vilket blev ett kärt möte. Hon är en person som fått en plats i mitt hjärta.

 

Har fått mitt compostelladiplom på pilgrimskontoret men har inte tagit upp den ur tuben för att inte förstöra den eller dem rättare sagt eftersom jag "fick" ett personligt också. De får ligga i tuben tills jag kommer hem. 

 

Katedralen är under renovering och i morgon ska jag gå till den stora mässan kl 12. Det ska bli intressant. Stannar här i två dagar för att vila sedan återstår att se vad livet har att bjuda på 😎

 

Dag 25 i Santiago de Compostela

 Någon frågade hur jag upplever staden. Mycket kommersiell av förklarliga skäl skulle jag säga. Mycket mat och mycket folk men en stad att tycka om förstås. När jag var ung skojade vi ibland om amerika - allt var stort i amerika men.... portionerna i Spanien kan mycket väl tävlas med landet over there. En trerätterslunch/middag är riktigt rejäl. Bara förrätten är som en lunch hemma. Tillbehör kan vara 1/4 franskbröd och en halv burk oliver 😳 här i Santiago.

 

Jag har bestämt mig för att stanna en dag extra i staden. Anledningarna är flera men en av de främsta är den stora mässan på fredag kväll när de svingar rökelsekaret i katedralen. Det vill jag inte missa! De andra anledningarna är att flera caminovänner beräknas komma till stan i morgon eller på lördag, vilket jag heller inte vill missa. 

 

Staden badar i solsken, det är 25 grader varmt. Har botaniserat i en bokhandel förstås och blivit ägare till två nya böcker🙄 vad annars. Gick till pilgrimsmässan kl 12 men var inte med på hela....

 

Dag 26 i Santiago de Compostela

 Jag är inte speciellt "känd" som shoppaholic när det gäller kläder precis men en runda på stan för lite "normala" kläder har det blivit. Har snart i en månads tid haft samma, samma, samma om man säger så. Det blir lite uttjatat och nu när jag har knallat klart ska jag packa ner mina kängor i ryggan och ta tåget till Madrid i morgon bitti för ett par dagar. Det ska bli kul att komma tillbaka dit igen 💖 Därefter blir det Barcelona...

 

Var på den stora mässan i katedralen. Det var både vackert och annorlunda. Vackert med kören och allt som hör till. Annorlunda då ett föräldrapar lät sin 12-årige (?) son stå med en (leksaks-)pistol riktad mot sin haka inne i katedralen. Pistolen såg riktig ut. Jag reagerade och en tysk äldre man bredvid mig reagerade vilket blev till en diskussion mellan pappan till pojken och den tyske mannen. En tredje man lade sig i så pappan fick ge sig till slut om man säger så. Mamman till pojken lade leendes ner pistolen i sin ryggsäck medan pappan blängde surt på den tyske mannen länge. Alla har väl sitt kors att bära som man brukar säga och frågan var vad den familjen bar på....

 

Bota fumeiro var spektakulärt. Efter mässan tändes karet med rökelse och svingades fram och tillbaka ända upp i taket. Rökelsens doft kändes lite stickig och eftersom den skulle lindra lukten från pilgrimerna efter vandringen kan jag förstå den lite stickiga doften. Vi var några som avslutade kvällen på en trevlig italiensk restaurang. I morgon är en annan dag och ett annat liv.

 

Här avslutas El Camino och jag ska ha en annan slags semester 👗👡🍹😎 Fortsätta att skriva kommer jag med all säkerhet att göra här 😄. Tack för alla sms, mail och kommentarer här i dagboken 😍 (observera att texten är skriven i den numer nerlagda Resedagbok.se och flyttad hit och kommentarerna har inte kommit med). 

Smått-och-gott-bilder från vandringen

Jag reste till den lilla ön La Gomera strax bortom Teneriffa. Det tog lång tid att ta sig dit eftersom man måste åka buss genom halva Teneriffa innan man kommer till hamnen därifrån båten till ön går. Jag kom till Teneriffa mitt på dagen och båten till La Gomera gick på kvällen så det var bara att tuffa runt bland turisterna och slå ihjäl dagen efter att ha låst in bagaget i en bagagevagn vid hamnen. 

 

Dagen blev seg och när informationen kom på kvällen att båten till ön var försenad så blev det inte så kul. Omkring ett på natten var vi framme vid hotellet efter en slingrig resa med buss (i mörkret syntes det inte men på hemresan hisnade jag av höjderna på den serpentinliknande vägen). Restaurangen på hotellet var stängd och vi var döhungriga så personalen plockade snabbt fram lite förning så att magarna slutade knorra.

 

Mitt rum var outstanding, helt klart. Från balkongen hade jag fri utsikt över havet och det fanns inget motstånd alls - bara himmel och hav med en skarp linje mellan dessa.

 

Det var varmt hela tiden jag var där och jag gjorde kortvandringar av säkerhetsskäl. En dag kom jag förbi ett hus där ett par konstnärer huserade. En av dem gjorde smycken som jag var intresserad av men den konstnären var upptagen i telefonen när jag kom så jag började prata med den andre konstnären i stället och han skapade målningar. Vi kom att prata om allt möjligt och han sa att han aldrig brukade prata på det viset med kunder. Den andre killen som pratade i telefonen hade sedan länge lagt på och var i full gång med sina smycken när vi andra slutade prata. Samtalet med konstnären bara flöt på och det var som om vi hade känt varandra i evigheter. 

 

Han kom från Israel och träffade sin fru där. Hon hade sina rötter på La Gomera och när de skaffade barn beslutade de att sätta ner sina bopålar på ön och hade levt där sedan dess. Han berättade roliga anekdoter och vi skrattade så tårarna rann. Han var helt enkelt så himla trevlig. 

 

Jag köpte inga smycken. Jag köpte en målning... Ibland när jag ser på den tänker jag på vårt samtal. Så sällan jag möter människor som är här och nu och kan stanna i samtalet, kunna hålla ett samtal levande och vara nyfiken på den man samtalar med. 

 

En dag gick jag på en grusväg. Gruset, stenarna var bleka som grädde. I en backe låg en svart sten, den stack ut bland de andra gräddvita. När jag kom tillbaka och gick nerför backen låg stenen kvar. Jag plockade upp den och tog med mig den hem. Den får följa med mig till Cruz de Ferro nästa gång.

Jag började åka till Masesgården 2011 och har varit där många gånger sedan dess. Det är en plats jag varmt rekommenderar om man behöver vila upp sig eller bara landa i sig själv.

Första gången jag åkte dit behövde jag både vila upp mig och bara vara. Jag sov mig igenom sju dagar och ändå var jag med på massor av roliga saker som ordnades på plats.

Varje gång som jag åkt dit har jag upplevt att jag "åkt hem". Tågresan är början och redan på Centralen släpper jag stressen för att sedan bara njuta av resan. Det är som att allting bara rinner av ju längre ifrån Stockholm jag åker.

Jag blir både hämtad och lämnad vid tåget och resan upp till gården tar inte lång stund. Masesgården har bara vegetarisk mat och för den som tänker att det "bara är ett salladsblad" kan jag berätta att: Nej, det är det inte. Förstås.

Maten är ekologisk, mycket är lokalodlat och på gården odlar man egna örter. Vill man ha info om maten på Masesgården får man det på plats av kunnig personal.

Tystnaden är skön när man är stressad, stilla lugn vid Siljans strand ger behaglig värme och en känsla av att alltid vara kvar där man står i sanden (eller i snön).

På gården kan man låna cyklar eller skidor beroende på årstid. Poolen är öppen dygnet runt om man vill ta sig ett dopp och all annan motion finns bara man vill och orkar.

Kurserna är bra och jag har varit på yoga flera gånger vilket ger ytterligare dimension till lugnet. Mobiltelefonerna stannar på rummet. Det finns en liten shop i receptionen om chokladsuget blir alltför stort eller om man glömt träningskläderna hemma.

Jag har varit på Masesgården samtliga årstider och gården är lika fantastisk oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter.

En del tycker att det är dyrt att åka till Masesgården, jag försvarar det eftersom allt ingår - helpension, träning, kurser, föreläsningar och lån av utrustning i fall man vill bege sig iväg själv på äventyr. Det som inte ingår av förklarliga skäl är behandlingarna - massage etc.

För mig är Masesgården "mitt fritidshus" och jag kan bara säga: Jag älskar att vara där.