Stadsbesök i Sigtuna 2024
Stadsbesök i Sigtuna
Onsdag 7 februari 2024
Tänk vad roligt det är att inspirera andra med stadsbesöken och så pass att jag idag fick sällskap till Sigtuna. Jätteroligt.
Det var tänkt att besöket skulle gjorts för två veckor sedan men vädret kom emellan och inget som lockade till en resa just då.
Dagen bjöd på snö på marken, ungefär -4 ner till -6 i luften men med en blåst som gjorde att det kändes som -9. Täckbyxor på.
Eftersom vi bor på skilda ställen om Stockholm strålade vi samman på Stockholm Odenplan som pendeltågsstationen heter sedan den blev klar för några år sedan. Här tog vi pendeltåget till Märsta för att sedan byta till buss.
För den som reser med enkelbiljett exempelvis via SL-appen gäller det att se upp med tiden för biljetten. Giltighetstiden är 70 minuter för en biljett och när vi klev på bussen i Märsta för att åka sista etappen till Sigtuna hade våra respektive SL-biljetter löpt ut så det blev till att köpa (aktivera) nya.
Stationshuset i Märsta nutid
Stationshuset i Märsta dåtid
I Sigtuna när vi klev av bussen möttes vi av en råkall kyla som fått stöd och hjälp av Mälaren. Fram på dagen blev det något mindre kallt.
Sigtuna sägs vara Sveriges första stad. Staden Birka på Björkö i Mälaren i all ära och som anlades redan på 700-talet får därför stå åt sidan något eftersom Sigtuna fick en kung till sin stad. Kung Erik Segersäll anlade Sigtuna i slutet av 900-talet och staden skulle bli både ett politiskt och ett religiöst maktcentrum. Landet skulle bli ett kungarike och kristendomen var på intåg på allvar. Sigtuna blev ett slags centra för handel dessutom med inspiration från andra kända länder på den tiden.
Omkring hundra år senare hade Sigtuna över tusen invånare. Hantverkare och handel över gränserna där både kunskap och språk delades mellan varandra. Eriks son Olof Skötkonung beslutade också att Sveriges första mynt skulle präglas i Sigtuna. Därmed var all konkurrens mellan Birka och Sigtuna som första stad bortsopad skulle en kunna säga.
I Sigtuna museum hittar vi den här "spelevinken" som är en flöjt gjord i ben. Den är från tiden när Sigtuna hade sina tusen invånare eller kanske fler än så. Någon har spelat en truddlilutt eller fler på den för tusen år sedan för att glädja andra och den finns fortfarande kvar. Undrar om det kommer att finnas någon blockflöjt kvar om tusen år. Och vad framtida människor kommer att säga om en sådan.
Den här armringen i guld var en riktigt stor statushöjare i slutet av Järnåldern (sena Vikingatiden). Det går verkligen att tro på. Guld har i många tider varit åtråvärt för människor. Armringen tillhör Historiska museet.
Sigtuna är en av de runstenstätaste i landet med både hela stenar och fragment av stenar som hittats under de tusen år som gått sedan de skrevs. Det är bra ordnat med en runstensvandring för den som vill. Ett tips att börja vandringen på är utanför museet.
Det sägs att från slutet av 900-talet till i början av 1100-talet så restes många tusen stenar från Småland till Jämtland. Av alla de tusentals kända runstenar så finns ungefär hälften av dem i Uppland av den anledningen att folk reste dem där under längre tid än i övriga landet. Flest stenar finns mellan Stockholm och Uppsala. Många av runskrifterna på stenarna slutar med bönen "Gud, hjälp hans ande".
Det kan tilläggas att var åttonde sten som restes, restes av en ensam kvinna. Var tionde av en kvinna tillsammans med flera män (söner, bröder) men också med systrar.
Det fanns flera duktiga runristare på den här tiden som skrev flitigt och säkert hade fullt upp. Några av dem är namnade som Åsmund, Visäte, Balle, Öpir och Fot.
Kristendomen vacklade in och emellanåt tryckte sig in i Sverige men kring Mälardalen var det hårdnackat. Här höll man länge på sin gamla tro, asatron. Så beslutades det att Sverige skulle kristnas och folk döptes i Jesu namn. Men så var det ju det här med de gamla gudarna. Inte gick väl de att släppa vind för våg. Nej, de höll man i, i smyg och när det passade bättre att tillbe dem än den nye.
Det finns fynd hittat någonstans i Mälardalen för länge sedan på runskrift från tiden långt in på 1800-talet, så nog fanns det folk som höll hårt i det gamla, och 1800-talet känns ju som nyss....
Ruinen här ovan är St Lars kyrkoruin, en av tre som ståtligt visar upp sig i Sigtuna och som alla är byggda under 1100-talet. Här möter vi också något intressant. Kanske inte Sveriges första narcissist men en som verkar vilja spegla sig i sin egen glans.
Utanför kyrkoruinens område har Anund rest en sten. Efter sig själv. Medan han levde. Ja så står det på stenen: Anund lät resa denna sten efter sig själv, medan han levde.
Det kanske inte var helt vanligt att resa en sten åt sig själv medan man fortfarande levde men heller inte helt ovanligt. Den store Jarlabanke i Täby gjorde det också. Oftast restes stenar efter någon som dött och det var ungefär 90% av alla resta och kända stenar. Många stenar handlade också om resor till fjärran länder. Varför Anund reste sin sten vet vi inte. Kanske han trånade efter en tumme upp?
Det här är St Olofs kyrkoruin. Under den här ruinen ruvar kanske en ännu äldre kyrkoruin då murrester under kyrkan visar på att det stått en annan kyrka här tidigare.
St Olofs kyrkoruin går att besöka. Lite dragigt, inga mattor på golvet och lite snålt möblerat men ändå ett trevligt ställe.
Det hade kunnat vara annorlunda för under Gustav Vasas tid lades dessa gråstenskyrkor som St Olof, St Lars och St Per på is så att säga. Anledningen var att kung Gustav ville riva ett kloster tillhörande Mariakyrkan mittemot St Olofs kyrka och att Mariakyrkan därmed skulle vara Sigtunas församlingskyrka, alltså den enda kyrkan. Så fick det bli ruiner i stället och här står de nu närmare tusen år senare. De kanske var de som gav uttrycket "skam den som ger sig" ett ansikte.
Garvarna, de som garvade skinn, hade hög status. De var folk att lita på och de som gifte om sig gifte sig inom sitt skrå, det vill säga en kvinna som blivit änka efter en garvare gifte om sig med en annan garvare.
Lungsot var en vanlig sjukdom i detta yrke, det var bistra tider med fuktiga arbetsplatser, tungt och svårjobbat utomhus i kyla, öppna kar med lut. Fukten kom sig av rengöringen från de torkade och saltade hudarna. All smuts, blod och salt skulle bort och den rengöringen tog en vecka och innan skinnet var färdigbehandlat hade ett barn hunnit bli till och födas, med andra ord ett slitsamt garvarejobb på nio månader.
Johanna kallad Garvarjohanna levde i slutet av 1700-talet till i mitten av 1800-talet. Hon var gift fem gånger fick tio barn men endast två överlevde till vuxen ålder. Eftersom hon var gift var hon också omyndig, underställd trots delägare i garveriet. De tre gånger hon blev änka fick hon arbeta i garveriet för då var hon myndig. Johanna levde tills hon blev närmare 80 år, vilket var en hög ålder för en person vid den tiden när medellivslängden låg på dryga fyrtio år. Det finns misstankar om att hennes höga levnadsålder berodde på att hon behöll hälsan då det var hennes makar och gesäller som tog hand om arbetet.
Mynthuset var kungens och här präglades inte bara mynt utan hantverkarna arbetade i guld, valrosständer, med vävnad och glas.
Mynthuset uppifrån där vi ser glasblåseriet längst ner till höger, en vävstol på motsatt sida och en guldsmeds arbetsplats på andra sidan av rummet.
Mariakyrkan är Sigtunas äldsta byggnad i och med att de andra kyrkorna lagts i ruiner. Dominikanermunkarna började bygga ett kloster på området redan på 1230-talet och med det även den del som tillhör Mariakyrkans kor.
Vid den här tiden revolutionerade detta bygge i Sverige då det användes en ny teknik för att forma och bränna tegel. I slutet av 1200-talet betalade den dåvarande kungen Magnus Ladulås bland annat ett koppartak till kyrkan som i stort har samma utseende fortfarande.
Mariakyrkans ljusbärare.
Här vilar Christer Gabrielsson Oxenstierna med familj. Den här Oxenstierna var bland annat riksråd och jobbade med Gustav Vasas söner på lite olika sätt skulle en kunna säga. Han och Johan III verkade inte ha varit alltför såta vänner men med Erik XIV verkade det ha gått bättre.
Christer Gabriellsson Oxenstiernas vapensköld från tidigt 1600-tal.
Låt mig få presentera Elisabeth, en av alla de kvinnor som satt spår i historien genom att bli fotograferad och namnad. Hon levde under 1700-talet och var det som kallades för backstugusittare.
En backstugusittare ägde sitt hus men inte sin mark, marken gick inte att odla på och huset stod oftast på det som man kallade för "bar backe". Ett uttryck som används än idag "ja inte vill man bli satt på bar backe" som i princip menas att man inte vill bli utan pengar.
Elisabeth och hennes man Anders var fattiga och äldre. Det var oftast äldre som bodde i backstugorna då det inte längre fanns plats för dem i de gamla hemmet men också soldater och hantverkare som inte längre arbetade kunde bo i en backstuga. Stugorna låg oftast utanför byarna, var billiga men trånga.
Eftersom markägaren och inte backstugusittaren ägde marken kunde markägaren om det var en snäll sådan låta backstugusittarna få odla lite potatis på ägarens mark. Backstugusittaren behövde inte betala skatt eller göra dagsverken (arbeta för brödfödan) som torparna måste så fanns det ändå en slags lättnad i systemet i och med skattebefriandet.
Det här är Nanna Lindgren. Hon levde i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och var amatörfotograf. Det var inte så ovanligt att kvinnor var fotografer vid den här tiden och som man kanske tror. Nanna fotograferade mycket under åren 1905-1911 där många av bilderna var personliga. Hennes son hittade glasnegativen på vinden efter hennes död och överlämnade dem till Sigtuna museum.
Det här är tant Brun ytterligare en kvinna som satt sin prägel hos många som växt upp med berättelserna Elsa Beskow skrev om tanterna Grön, Brun och Gredelin och så farbror Blå. Varför Sigtuna har blivit synonymt med tanterna är en film om tanterna som spelades in här på 1940-talet.
Tant Brun i Sigtuna är ett anrikt konditori med eget bageri som gör ljuvliga smörgåsar och fantastiska bakverk. Väl värt ett besök för den som inte varit där tidigare. Deras biskvier är som bakelser vill jag tillägga.
Inredningen är i gammaldags stil och mycket behaglig.
Skira gardiner och kaffekvarn pryder väggarna.
Varmt och gott med brasan.
Det är mysigt i kaffestugan.
Ytterligare en kvinna har präglat många med sina goda, namnade och avlånga kokosbollar eller skumraketer (det man själv väljer att säga). I egen hög person Augusta Jansson. Augusta levde mellan mitten av 1800-talet och i början av 1900-talet och var känd för sina karameller som hon lärt sig att koka.
I Stockholm låg deras butik på Östermalm men Sigtunas butik är sedan länge den enda som är kvar. Tack och lov att den finns kvar. Det är otroligt fascinerande att gå in i butiken och bara titta på allt det söta. Chokladbollarna är lika stora här som om du smäller ihop två, tre stycken fabriksgjorda och förpackade i affären. Som bandybollar eller så.
Det här är Sveriges minsta rådhus och som byggdes på 1700-talet. Trots sin litenhet fanns det också plats för ett häkte. Inte så många brottslingar här på den tiden kan man ju tänka. Idag infinner sig inga brottslingar i något häkte i Rådhuset men däremot verkar många vilja gifta sig här och det är ju inget brottsligt som tur är.
Sigtuna museum. Inträde 60 kronor (februari 2024), trevlig och pigg personal. Museet är inte så stort men det finns mycket att titta på. Historia om Sigtuna, arkeologiska fynd, hattar att prova i olika utföranden, alla slotten i Sigtunatrakten, berättelser om platser och om folk som Anna Gyllenborg för att ta ett exempel. Anna var grevinna och levde på 1700-talet. Hon gifte sig med Albrekt som var adelsman men som var med i kriget i Poltava där han på sluttampen blev tillfångatagen och krigsfånge.
I och med krigen som kung Karl XII involverade Sverige i blev många män dödade. Det betydde att det fanns rätt så många kvinnor i Sverige vid den här tiden som inte kunde gifta sig. Det fanns ingen att gifta sig med. Men Anna mötte Albrekt och de kunde föra släktet vidare. Två av deras döttrar gifte sig inte. Och skälet? Ja, vi vet svaret. Inga män så långt ögat nådde.
Lite smått och gott under dagen:
På gården till inredningsbutiken Bahrmans nytt och nött.
Draken till Drakegården från 1700-talet där nu för tiden Sigtunas turistbyrå ligger.
Någon hade knackat ihop pinnarna i mitten men med en fyrtioårig fingerkänsla droppade jag ner dem i ett nafs så de kom på plats. Takterna sitter i.
Det är en Facit, en bra maskin vill jag minnas. Jag gillade Halda också även om den var lite klumpigare men det var innan IBM med kula kom. Den var ju rena drömmen.
Så snabbt det har gått från telefonkiosk till mobiltelefon. Svårt att stoppa tioöringar i en mobil...
Trevliga skyltar på Stora gatan i Sigtuna.
Utsikt mot Mälaren. Här känns historiens vingslag som man brukar säga. Tre meter under gatan ligger den gata som människor gick på för tusen år sedan. Sträckningen av Stora gatan är densamma nu som då.
Tack fina Sigtuna för den här gången och tack till dig som hängde med till Sveriges första stad.
Håll utkik efter nästa åktur...
Kommentarer
Trackback
