Pilgrimsvandring från Saint-Jean-Pied-de-Port till Santiago de Compostela 2018
På vänster sida här i bloggen finns en länk som kort och gott heter Karta med bilder. Om du vill se vart jag befinner mig så kan du bara klicka på länken och zooma in platsen.
Se gärna filmen The Way med Martin Sheen som handlar om pilgrimsvandringen. Karaktärerna förändras under hand i mötet med sig själva, med andra och på leden.
Publicering av text och bild kan ske i omgångar då nätet emellanåt svajar och det kan ta lång tid att ladda upp bilder.
20/5
Nu är det inte långt kvar och jag längtar trots att jag känner mig osäker på om de är vettigt att ge mig iväg när det bara är dryga halvåret sedan jag ryggopererades. Jag får vara realist och åka hem om det krisar. Så!
21/5
Jag har haft sporadisk kontakt med Magnus Fyrfalk i några år och rekommenderar hans blogg och läsa om de strapatser han varit med om på väg till Santiago de Compostela. Om en ska ge sig iväg på en 80 mil lång fotvandring kan det vara bra att också ha med sig andras erfarenheter och det var på så sätt som jag kom i kontakt med honom och hans blogg. Läsvärd blogg och länken "Magnus Fyrfalk" hittar du på vänster sida här i bloggen.
Jag ska provpacka och ryggan den ska inte väga mer än 5 kg har jag bestämt. Anledningen är att jag inte vill äventyra ryggen men hur jag ska lyckas att dra ner vikten så pass blir intressant att se.
22/5
Provpackning gjord och första testet blev 5,04 kg. Inte illa men... allt var inte med i säcken så det är bara att skala.
6/6
Full mundering och på med ryggsäcken som vägde 7,8 kg inkl vatten. Kroppen var tung, jag har lagt ut (igen) och fick knappt på mig vandrarbyxorna.
Det gnatades i huvudet och gnatet slutade skvala någon gång efter Brandbergen. Därefter kom jag in i en rytm som ett lokomotiv, krämporna försvann dessutom för varje kilometer jag gick och helt plötsligt var jag i Trollbäcken efter ett par tre korta vatten- och brödstopp. I Trollbäcken smet jag in på Hemköp och köpte kyckling till knytiset ikväll.
Tog bussen hemåt men steg av ett x antal stationer innan hemma för att få upp stegen till 1 mil. Det lyckades jag med. Jag lyckades också radera alla uppgifter i min stegräknare som jag har i telefonen. Och då menar jag alla. Telefonen har också lyckats ringa upp en av mina systerdöttrar medan jag har försökt lägga ner den i fickan.
Jag är van vid att ha ett lock på telefonen så nu för tiden måste jag komma ihåg att jag ska släcka ner telefonen innan jag lägger den i fickan eller väskan eftersom jag inte har locket längre.
Nu vet jag i alla fall att jag klarar av att gå 1 mil med fullpackad ryggsäck även om det var slätmark idag, vilket det inte kommer att vara så mycket av på vandringen.
Ett par förändringar i resplanen har det också bliviti eftersom jag kommer till Biarritz på eftermiddagen och tåget till Sjpdp inte går förrän på sena kvällen från Bayonne. Jag kommer därför att övernatta i Bayonne och ta ett tidigt tåg till Sjpdp morgonen därefter i stället. I Sjpdp behöver jag köpa mitt pilgrimspass och ett par gå-pinnar eftersom jag reser med ryggsäcken som handbagage och gå-pinnarna är vassa, vilket inte gills på Air France.
Det betyder också att jag står i valet och kvalet om jag ska boka en natt i Sjpdp eller om jag ska börja knalla direkt efter att jag gjort min shoppingrunda i Sjpdp på förmiddagen. Det är lite att äventyra det hela eftersom det kan vara varmt och gå fram på dagen och det är ingen hit om jag säger så. Jag får fundera på hur jag ska göra och än så länge finns det både rum och salar att sova i. Jag får hålla koll på både väder och rum i veckan som kommer helt enkelt och planera efter det.
Den andra förändringen är att jag troligen inte kommer att gå den svårare (och vackrare) vägen över Pyreneerna som jag gjorde för två år sedan utan gå i en av ”ravinerna” där bil- och busstrafiken tar sig fram i stället. Trist och tråkig väg kanske men nödvändig för mig i denna första etapp då det inte är samma höjder som uppe i bergen. Jag ska visserligen upp på 900 meters höjd innan Roncevales men då har jag förhoppningsvis fått en natts sömn efter Sjpdp, vilket jag inte skulle få om jag väljer att gå uppe i bergen.
Jag har också flera val på övernattning efter 1 mil ifall jag inte fixar att gå längre än så om jag går i ”ravinen”. Om jag skulle gå i bergen så har jag bara ett alternativ till övernattning och sedan inget mer. Det alternativet ligger alldeles för nära Sjpdp och är dessutom ett populärt övernattningsboende och brukar vara fullbokat.
Väl hemma idag så kändes gnisslet av skavsår av på den ena foten. Samma fot och samma ställe som jag hade med den där eländiga compeedhistorien för två år sedan. Hmm, det här behöver jag nog se upp med lite grann
11/6
Ett par dagars vandring efter staden Astorga finns en stor stensamling där vandrare i alla tider lagt en sten de haft med sig hemifrån som en symbol för att väga upp de ansträngningar som gjorts under (livs-) vägen. Oavsett om en är troende eller inte kan en sten läggas där som en symbol av ens handlingar eller bara för att en vill lägga stenen där. Det finns en vers som en del också läser vid platsen och som jag har kopierat in här nedan.
Platsen heter Cruz de Ferro
För två år sedan tog jag med mig en sten som jag året innan tagit med mig från Seskarö utanför Haparanda men eftersom jag inte gick sträckan förbi Cruz de Ferro lade jag i stället stenen vid fötterna på en av bronsstatyerna som visar vägen in till Santiago de Compostela.
Igår försökte jag leta fram en sten jag tog på en grusväg på La Gomera för många år sedan. Den var tänkt att följa med i ryggsäcken till Cruz de Ferro i år. Det var omöjligt att hitta den trots att jag i princip vände upp och ner på hemmet. I stället hittade jag en sten (nej, jag är ingen samlare av sten) som jag tog på Gotland för kanske tio år sedan och som låg bortglömd i en låda. Den stenen får åka med till Spanien i stället.
Här är versen som kan läsas vid Cruz de Ferro för den som vill:
”Lord, may this stone, a symbol of my efforts on the pilgrimage that I lay at the foot of the Cross of the Savior, one day be the balance in favor of my good deeds when the deeds of my life are judged. Let it be so. Amen”
Om knappt en vecka ska jag ”resa mig ur soffan” och ta mig ut på vandring. Vädret i norra Spanien är än så länge humant och jag håller tummarna för att temperaturen inte ska stiga alltför mycket. Just nu i dag är det ca 19 grader i Pamplona och 22 i Stockholm.
12/6
Nu är det frågan… ska jag vara äventyrlig eller köra ”svångrem och hängslen?” Det börjar bli knapert med rum på första sträckan. Vill helst inte boka så långt i förväg eftersom jag inte vet när jag kommer fram samtidigt kanske det inte finns någonstans att sova när jag väl är där. Det kan betyda att jag behöver ta med mig liggunderlaget, vilket i sin tur betyder mer vikt att bära på.
Äh, det ordnar sig alltid på något sätt.
Nu har det gått några timmar och jag har bokat och betalat de första fyra nätterna. Det blev m a o ”svångrem och hängslen” och kommer bli en mycket lugn start på vandringen. Det kändes nödvändigt med tanke på att jag är ganska otränad efter operationen. Nu är jag jätteglad för att ha gjort det och kan slappna av och tänka på packningen i stället.
En putsad och en oputsad (från vandringen 2016)
Så fina arbetskamrater jag har som gav mig ett par ultralätta yogabyxor idag och som jag kan använda som ”civila kläder” när jag kommer fram till Santiago. Det blev ett lyft för min garderob måste jag säga. Nu har jag ett par byxor jag kan använda när som oavsett om jag yogar eller inte. Superglad!
Det här är verkligen något jag längtar efter trots att jag vet att vandringen kommer vara tuff men den kommer med all säkerhet också vara rolig om jag jämför med förra gången. Det finns så många fantastiska människor som går El Camino de Santiago och det är så himla roligt att träffa människor från när och fjärran. Det berikar mitt liv (på riktigt).
14/6
Lite roligt när jag kom hem och gick genom Centrum idag. Först kom en kvinna med en tröja som det stod ”Do nothing” på sedan kom en annan kvinna med en tröja som det stod ”Bon voyage” på. Jag tar till mig dessa ”signs” som jag fick till mig idag.
16/6
Lite drygt fem kilo väger säcken och jag har verkligen skalat och rannsakat mig själv. Den här packningen är minimal om jag jämför med förra vandringen. Jag har bara tagit med mig det absolut nödvändigaste och en del saker har jag under dagen rensat bort även om de kanske kommer att behövas. Jag kan köpa det jag behöver under vägen, om jag inte behöver det så går jag med en ryggsäcksvikt jag troligen kommer att klara av med tanke på ryggen.
Nästa steg blir att få till ryggsäcken enligt Air France mått och restriktioner på det och det ser ut att fixa sig det med.
Resklar!
17/6 Mot Bayonne
Landat i Frankrike!
Dagen börjar redan kl 01.30. Taxi till Arlanda och var där lite för tidigt. Tänkte att det skulle ta längre tid från Haninge än vad det gjorde. Vankade, satt, vankade och satt igen tills de första shoppingbutikerna öppnade.
I boardingen gick det snabbt. Ingen frågade om vätskepåsen som jag glömt ta upp för att visa. Ingen ville se passet så det var som att kliva på buss 810 till Gullmarsplan, någon som nickar och så är det klart.
Fick redan tidigt på planet återigen vänja mig vid de sydeuropeiska frukostarna. Jag åker med Air France så det blev kaffe och bulle med vaniljkräm inuti, ungefär som en gofika hemma på eftermiddagen. Jag har ”sweet tooth” så det gick alldeles utmärkt att äta bulle med vaniljkräm så tidigt på morgonen.
Landade på Charles de Gaulle efter tre timmar i luften där ögonen inte kunde hålla sig öppna men som munnen i stället bidrog med.
Ut i vimlet och leta efter shuttlebus till flygplatsen Orly. Vi åker inte genom Paris utan strax utanför från norr och söderut. Det jag ser utanför bussfönstret under timmen vi åker får mig att känna att jag aldrig någonsin mer ska klaga på landet jag bor i.
På flygplatsen i Orly känns det nervöst och då menar jag inte hos mig. Utrop i högtalarna flera gånger att det är risk för terrorism och att folk därför kunde bli visiterade. Polis och militär patrullerade med sina vapen (vad de nu heter, k-pistar kanske?) fram på magen i ständig beredskap.
I boardingen piper det när jag ska gå in. Det är andra gången som mina kängor blir utsatta för kontroll. Förra gången var i Skavsta inför första vandringen. Jag ska banne mig kontrollera kängorna när jag kommer hem. Kängfabriken kanske har lagt en guldpeng i sulan. Själv blev jag irriterad av situationen. Kanske var det för att ”springa” omkring strumpfota och hålla koll på bagagelådan medan mina stackars kängor fick åka rullband. Fick associationer till småbarnsföräldrar.
Träffar Margie från Californien och hon har varit på resande fot i två dygn så mina timmar känns ganska bleka i jämförelse.
Jag ska bara åka inrikes men passet vill de ändå se här i Orly ett par gånger. Som sagt det känns lite nervöst här och de kanske har sina orsaker så jag ska nog inte säga mer än så.
Vi landade i Biarritz den fjärde flygplatsen för mig den här dagen. Här träffar jag på Heidi även hon från Usa och hon pratar flytande svenska. Hennes mormor kom från Värmland, lärde Heidi svenska och själv hade Heidi pluggat i Lund. Amazing skulle en kunna säga.
Väl framme efter bussturen till Bayonne tänkte jag köpa tågbiljetten till Sjpdp till i morgon. Det visade sig att tågpersonalen gått ut i strejk och strejkar både i dag och i morgon. Finemang....
Bron till tågstationen och hotellet jag övernattar i. Tågstationens torn kan du se långt borta sticka upp med berget i bakgrunden.
Gick till hotellet jag ska övernatta på (Hotel Cote Basque) och där receptionisten försökte leta reda på alternativa färdmedel. Efter en halvtimme var vi tillbaka till ruta ett.
Lämnade in ryggsäcken på rummet och tog mig snabbt ut på stan för att leta efter buss till Sjpdp i morgon samt få någonting i magen eftersom det började bli sena eftermiddagen.
Det är söndag. Jag är i Frankrike. I Bayonne. Vilket betyder: Allt är stängt. Turistbyrån är stängd. Mataffärerna är stängda. Restaurangerna säljer bara drickbart vid den här tiden som jag sprang omkring och letade mat. Hittade ett litet fik (Eklat) och svepte en smörgås, en flaska vatten och en pyttekopp till starkt kaffe.
I morgon bitti gör jag ett nytt försök att ta mig till Sjpdp. Har ju bokat och betalat så jag behöver hinna i kapp de rum och sängar jag hade tänkt hemifrån att jag skulle sova i på min lilla promenad de första dagarna.
Stegräknaren: 13 402 steg och 8,3 km
18/6 I Bayonne och mot Saint-Jean-Pied-de-Port
Bra frukost och sedan snabbt iväg till La Gare - stationen. Fick hjälp med att köpa biljett till bussen till kvällen. Bara en buss denna dag.
Till höger är hotel Cote Basque och rakt fram är tåg- och busstationen La Gare Bayonne.
Tillbaks till hotellet och tigga ett par extra timmar till på rummet vilket gick jättebra fram till kl 13.
Fikade och gjorde en del av Bayonne på förmiddagen. Efter ett checkade jag ut från hotellet. Gick sedan med ryggsäcken på och köpte gå-pinnar. Åt superlunch på Janine där ett gäng unga höll i allt. De var så himla trevliga och tillmötesgående.
I Bayonne finns en liten buss som går på el. Den kör ringlinje inne i stan och är gratis. Jag åkte en sväng, dels för att se mer av staden och dels för att det fortfarande var ett par timmar kvar innan bussen till Sjpdp skulle gå.
På stationen var det tråkigt och jag höll på att göra slut på batteriet i telefonen.
På bussen. Äntligen! En hel dag i Bayonne tog äntligen slut. Jag satte mig längst fram för att få tillgång till de fantastiska vyerna mellan Bayonne och Sjpdp.
En stressad ung pappa kom ombord med sina två flickor, den ena i 3-årsåldern och den andra omkring 4. Han satte 3-åringen bredvid mig och fyraåringen bredvid sig på andra sidan.
Pappan höll stenkoll på barnen men barn är som barn är och charmtrollet bredvid mig hann både att sjunga, skrika, gnälla, gråta, sura, skratta och dessutom försöka prata med ”den leende tanten” bredvid medan pappan förmanade, skällde och pratade i olika tonlägen under resan som varade i en timme. Det var en gullig familj, tyckte jag.
Äntligen framme i Sjpdp!
Från bron i Sjpdp där en går över för att komma till Pyreneerna.
Nu är jag i bäddläge på ett alberque i Sjpdp. Det är ett fyrarum och vi är tre än så länge. Paret hade sett mig i Bayonne. De kommer från området Champagne och kan inte ett ord engelska så google translate har använts flitigt.
Dramatiskt väder över bergen. Regnoväder och moln som fullkomligt rullar över bergskammen. Snabbt gick det också.
Stegräknaren: 13 712 steg, 8,1 km, 24 våningar
19/6 I Sjpdp och mot Valcarlos
Sovit illa men ändå sovit. Delat rum med tre andra varav den tredje sov någon annanstans, frågan är bara var. Mystiken tätnade vid frukost då kvinnan inte syntes till någonstans. En del av hennes tillhörigheter låg kvar i rumnet när jag gick.
Glömde bort att få stämpel i mitt Compostellapass och det var ju lite trist. Paret som har detta albergue (Azkorria) är glada men svarar först på engelska och går sedan direkt över på franska. Jag tänker att jag skulle behövt hjälp från antingen min kompis A-C som talar flytande franska eller min äldsta syster som också kan språket. Men ingen av dem är här.
På väg från Sjpdp där gatan först går brant nedåt för att sedan sticka iväg uppåt. Första markeringen på rue de Citadella som är huvudgatan där många albergue (härbärgen) finns och kontoret där passen köps.
Har sedan länge bestämt mig för att gå den ”trista” vägen så jag satte fart. Efter en kilometer kom känslan av begynnande skavsår så på med plåster genast.
Hade ställt in gå-pinnarna men tyckte inte att jag behövde dem. Det är teleskopspinnar och under tiden jag gick så försökte jag få ihop dem men det var lögn i ..... så jag var helt fokuserad på det tills jag hörde några ropa bakom mig.
”This way, this way”
Ett äldre par som gått bakom mig hade sett en skylt att leden vek av från väg D933 som vi gick på och vad gör jag då? Jo, jamsar med och säger okej.
När vi gått en bit och förbi en bondgård känner jag att det här är inte rätt väg för mig. Det bär i väg och framför mig ser jag höga berg men inte så höga som bakom mig där ”Route de Napoleon” i Pyreneerna tornar upp sig. Tar upp mobilen och kollar vart vi är och ser att vi är på en väg, längre och slingrigare än vad stora vägen har att erbjuda.
Jag vänder för att ta mig ut på stora vägen igen. Irriterad för att jag inte lyssnar på mig själv och skyndar på stegen förbi bondgården men se det skulle jag inte ha gjort.
I en backe som jag ska nerför ligger gräs/hö på den slippriga asfalten och kletat till sig i den 92% luftfuktigheten och när jag i min iver att komma ut på stora vägen igen och med ögon långt framåt kliver i geggan av hö så halkar jag förstås.
Jag stoppar ner vänsterknät i asfalten och lägger för säkerhets skull även min kroppstyngd och ryggsäck på för att förstärka eländet. Efter att ha legat och ojat mig ett tag kan jag resa mig.
Det första jag kollar är om brallorna gått sönder. Check, de var hela. Det andra jag kollar är mobilen som ligger i benfickan. Check, den var hel. Det tredje jag gör är att säga till mig själv: ja men nu förstår jag varför jag inte kunde fälla ihop gå-pinnarna (i meningen att jag nu kommer att behöva dem).
Kollade jag knät? Ja, men efter ett tag. Det var lite skrubbigt men inte mer än att jag kunde linka vidare. Jag hade ju gå-pinnarna nu gu’ bevars...
Det var som ett omen. Det är min andra dag på resan och jag minns att min andra dag på förra vandringen också hade otur med sig. (Dessutom har jag sedan två dagar ögoninflammation på högerögat så jag badar (inte baddar) det tre gånger om dagen med något som påminner om Gahns ögonbad som jag fick som barn när ögoninflammationerna satte fart.)
Jag linkade vidare och knät stramade men jag tänkte att så är det väl ett tag tills det lägger sig. När jag är framme i Valcarlos så kan jag plåstra om det lite grann så är det bra sen...
Gränsen till Spanien närmade sig. Två km kvar. Utreja! Vamos...
Biltrafiken var extrem. Den här vägen är absolut ingenting jag rekommenderar. Den är uppriktigt sagt farlig på vissa ställen eftersom det inte finns mycket marginal när bilarna kör i 70-80. Ibland kunde det vara en halvmeter emellan mig och de som inte höll undan. Jag går den bara för att den är vänlig för ryggen.
På den här sträckan går gränsen mellan Frankrike och Spanien längs med vägen och en fors som dånar bredvid. Det skulle kunna vara svårt att veta vilket land en befinner sig i om en går den vägen som det äldre paret gjorde. För mig var det inga konstigheter eftersom jag gick hela bilvägen och skyltarna talade om hur läget låg till.
Ravinerna är djupa och ett felsteg kan få förödande konsekvenser om jag säger så. Landskapet är därför dramatiskt med bergen och ravinerna med forsen där vattnet vispas runt bland stenar och grus.
Känslan av att komma in i Spanien visste inga gränser (!). Här finns markeringarna redan en bit in i landet. Det finns utrymme att gå längs med vägen så att det inte blir så tight mellan bilarna och den som går.
I Spanien börjar markeringarna redan efter gränsen.
Jag passerade en bilmack på andra sidan gränsen och fick veta att jag bara hade tre km kvar till Valcarlos. Det kändes superskönt att kunna komma tidigt och innan lunch dessutom. Visserligen var incheckningen inte förrän kl 15 men jag har ju varit i Bayonne och slagit ihjäl många timmar så det skulle väl funka här också, tänkte jag.
Kommer fram och blir extremt vänligt bemött. Jag hade bokat sista boendet på nätet och det var en lägenhet för ett bra pris. Den lägenheten var inte städad och klar så jag fick en annan i stället. På direkten. Eget kök, vardagsrum och sovrum. Utsikt mot bergen och en värdinna som känns bra.
Jag går iväg och handlar i byn eftersom det är självhushåll. Tänker kaffe i morgonbitti och hittar en förpackning med tio påsar Nescafe. Mjölk måste jag ju ha till kaffet och hade ingen lust att köpa en liter för att hälla ur nio deciliter. Men då är det så finurligt här att det finns kondenserad (eller var det konserverad?) mjölk på tub. Sött? Ja men hellre det än att dricka kaffe utan mjölk.
Väl tillbaka från affären är det dusch och klädtvätt som gäller. Den höga luftfuktigheten har gjort att jag i princip är helt dyngsur och det är nu det händer....
Jag drar av mig långbyxorna sittandes för knät gör för ont att kunna stå och dra av sig. Stirrar ner på ett knä som växt till det dubbla. Det gör ont en bit upp på låret och jag blir smått oroad och skrattar ändå till när jag ser hur mitt stackars knä ser ut.
Mitt stackars knä...
Jag tänker: Vila resten av dagen. Gå inte ett steg till. Ta en ibuprofen och bara sitt still tills det är dags att lägga sig. Ligg sedan tills det blir dager och se därefter hur knät mår.
Ryggen däremot mår hur bra som helst!
Ps. Det kom ett mail från Magnus F som säger att det går ett program om vandringen på svt play.
Det var inte rätt. Jag kanske inte ska ha så bråttom när jag läser. Det var på svt.se och flera artiklar skrivna om pilgrimsleder och då bl a den jag går.
Stegräknaren: 18 482 steg, 10,4 km, 3 våningar
Vädret: 16-17 grader och mulet, luftfuktighet 92%.
20/6 Mot Roncevalles
Obs! Nätet är supertrögt och det kan ta upp till fem min att ladda upp en bild. Om det någon dag är få bilder fattar du varför, då har tålamodet på mig lagt ner.
Tog det lugnt på morgonen och kläderna fick åka ut en stund på altanen för att torka klart eftersom det redan var 17 grader, molnfritt och torrt i luften.
Efter frukost tog jag den ena foten framför den andra och knatade ut från Valcarlos. Klockan var tjugo i nio. Efter någon kilometer var jag trött och kom dessutom på att jag återigen glömt att få stämpel i passet.
Utmed trafikerad väg igen där det var lite läskigt.
Igår presenterade värdinnan min granne för mig som en trevlig gest antar jag. Mannen var i min ålder och hade sina bopålar i Österrike.
Vi kom under dagen att gå om varandra och pratade lite grann då och då när vi passerade den andre.
Österrikaren ser ut som en prick bland de mastodonta bergen.
Jag såg ett par bakom mig men de försvann och jag såg aldrig till dem mer den här dagen. Trodde jag.
Jag är ganska glad att österrikaren fanns där, ibland 100 meter framför ibland 30 meter bakom. Jag såg nämligen ingen annan själ under hela dagen förutom paret (de som försvann).
Jag gick i skogen med forsen dånande bredvid ett tag. Tyckte jag såg en hög ”björnfis” på stigen och fick ”björnfrossa”. Jag vet att de finns i Pyreneerna så en kan aldrig så noga veta. Österrikarens rygg såg jag mellan stammarna så det fanns alltid någon att ropa på om det skulle vara något.
Efter några kilometer i skogen började stigningen. En kilometer högt är berget men en går flera kilometer eftersom stigen slingrar sig och det var riktigt riktigt tufft eftersom det var brant så in i den hela vägen. Mina vader stretchades utan några som helst bekymmer under vandringen uppåt.
Det var slitsamt och jag stannade ungefär vart 20:e steg. Värmen steg och hatten åkte på. Ibland dånade forsen på sin väg ner mot ravinen och då var det riktigt svalt och skönt.
Ibland kom jag ut från skogen och gick ett tag i solgasset. Det var ingen hit kan jag säga med facit i hand. Jag kröp fram i princip. Det är det näst jobbigaste i vandringsväg jag någonsin har gjort.
Under den branta stigningen frågade jag mig högt gång efter annan: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här?
Som så många andra gånger: Svaret finns inom mig och vandringen ska få mig att ta reda på det.
Det ytliga svaret är: Friheten. Hälsan.
Så såg jag vargspår. Men efter en stund kom jag på att det troligast var hundspår eftersom jag några hundra meter längre ner hade passerat en hundgård.
Vid ett tillfälle i solgasset låg en stock vid sidan om stigen som jag dråsade ner på. Krängde av mig ryggsäcken och drack återigen vatten.
”Vart är vägen?” pustade jag högt och ville komma ut på stora vägen i hopp om att den skulle vara plan. Tji fick jag. Det var bara att fortsätta och masa på på stigen som kändes brantare och brantare för varje steg. Tjugo steg i taget krympte till tio.
Jag började bli yr och satte mig en stund. De tuggor på en squash och den ”bebisyoghurt” som jag köpte i byn igår, en sådan med tjockt plastlock på och som rymmer 1 dl eller så, var inte längre kvar i magen, ändå var jag inte hungrig.
Började må illa och tänkte att det hade med vätskebrist att göra så jag tog några klunkar.
När jag vilade stående pekade tårna rätt nedåt och hälarna uppåt (eller tvärtom beroende på hur jag stod på stigen) så brant var det. Det gick inte att stanna och stå så. Och ändå var jag tvungen. Flåset då? Haha.... ja, det är som det är med den saken. Jag är ändå glad för de tillfällen på gymmet jag har gjort under våren även om inte de timmarna gav flås direkt.
En ung, pigg, frisk och rask person skulle med all säkerhet orka men jag, den 60-åriga tanten med övervikt? Nä.
Jag andades värre än den bästa vasaloppsåkaren som skidar in i Mora, den saken är säker.
För varje gång jag trodde att nu är det nära så gick det ännu brantare uppåt i stället. Jag höll nästan på att ge upp så trött var jag. Kollade Google maps var och varannan minut i hopp om att nu är det bara ”5 meter kvar att gå på stigen”.
Tjugo meter kvar till Alto Ibaneta satte jag mig på ett pilgrimsmärke som är en låg betongpelare. Jag tänkte att jag sitter här tills någon hämtar mig.
Så blev det förstås inte. Efter fem-tio minuter var jag på fötterna och då var det trappor uppåt. Jag orkar inte gå uppåt längre, skrek mitt inre. Så....
Äntligen!
Jag är inte framme än men jag är på toppen av berget Alto Ibaneta 1055 m ö h. Nu ska jag bara ner också... men inte lika långt som jag har vandrat uppåt.
Det är inte lätt att ta sig ner heller. Ibland är det brant och lösgrus så det gäller att ha koll på var en sätter fötterna. Ibland är det en ”tarm” från forsen som rinner över vägen och med gårdagen färskt i minnet tog jag det riktigt lugnt när jag plaskade över på de blöta stenarna.
När jag kom ut ur skogen kunde jag så äntligen skönja Roncevalles. Dagens mål.
Äntligen kan jag se Roncevalles! Nu är det bara raka spåret - varken uppåt eller nedåt.
Gick till Posada där jag bodde en natt för två år sedan. Satt i kö och väntade på min tur för att få veta att jag är på fel ställe.
Det var bara att slänga på sig ryggsäcken igen, gå ut i värmen och leta reda på vart jag skulle sova i natt.
Hittade hotellet och fick rummet på en gång. Klockan var kvart i tre när jag svettig krängde av mig kängorna och kastade mig i princip på sängens fotända.
Det blev en kort stund, en minut eller så, det fanns saker som måste göras innan vilan kan få ro.... om en säger så.
Duscha och tvätta kläder och köpa med en macka (bocadillo) med kyckling och majo upp till rummet. Jag tror att jag kommer sova tungt i natt efter dagen och mackan.
Ryggen har jag känt av under stigningarna men inte nu längre sedan jag kom fram. Knät har känts jättebra även om det fortfarande är svullet och börja bli fult pga blåmärken.
Upptäckte idag att vaden också fick sig en smäll igår för där är det svullet med blåmärken. Håhå jaja. Det positiva är att jag kan börja se knäskålen. Högerögat kunde öppna sig själv i morse, viket är positivt det också för då är inflammationen förhoppningsvis snart över.
Paret då? De som försvann. Jo, de kom in på hotellet helt slutkörda när jag satt och väntade på min macka runt kvart i fyra. De hade varsin liten ryggsäck och en stor resväska. Resväskan skjutsas i bil mellan resmålen så de behöver inte ha sin packning på ryggen. Bara vatten och något att äta i dagsryggsäcken. Så kan en också göra. Om en vill.
Stegräknaren: 22 986 steg, 12,3 km, 34 våningar.
Vädret: 26 grader, något fläktande emellanåt och inte ett moln på himlen.
21/6 mot Zubiri
Det blev en sen utcheckning från Hotell Roncevalles och jag kom iväg strax före nio. Efter den berömda skylten kom stigen som går in i skogen. Tog det lugnt eftersom kroppen inte kommit igång. 76% luftfuktighet.
Utanför Posada (härbärget) i Roncevalles står den berömda skylten som med all säkerhet har fotograferats tusen och åter tusen gånger.
Tänkte att jag skulle stanna efter en mil och göra dagen med det. Den milen skulle i så fall räcka till byn Viskarett. Samtidigt närde jag en önskan att få gå längre. Kroppen har visat att det är okej att klara av så jag tänkte att det skulle vara kul att komma till Zubiri.
I byn Roncevalles stod en kille och sålde kartor för 1€. Vi kom att prata en stund, han frågade om jag behövde något och visade Supermarcado på andra sidan gatan. Nej, sa jag. Jag har allt. Så traskade jag vidare.
Efter ett par hundra meter kom jag på - just det Ibuprofen för knät. Gick tillbaka och mötte paret från igår (de som försvann och dök upp igen). De blev lite oroliga att de var i fel riktning men nej, det var bara jag som skulle gå tillbaka för att ta reda på vart apoteket fanns.
Kom tillbaka till killen och frågade var apoteket låg och han berättade. På apoteket visade jag knät och apotekaren sa: Det är peregrinons lott. Jag sa: Om två dagar med Ibuprofen kanske det är bra. Hon nickade och saken var klar. Det vankades Zubiri...
Dagen har varit varm men vägen har varit växlande. Ibland uppåt kraftigt så att både kropp, sinne och själ protesterade - nej inte i dag igen!
Har en kommit upp ska en också ner... Vilket betyder lösgrus, skiffer och annat smått och gott som kan få en vandrare att säga högt: Försiktigt. Försiktigt. Ungefär som jag har gjort rätt många gånger idag.
Lösgrus och låång backe nedåt.
När det varken har gått upp eller ned så har det varit plattmark och jag har kunnat öka takten en del vilket är en befrielse. Benen och ryggen har varit urstarka idag till skillnad mot flåset.
I gassande solsken utan skugga så har det alltid gått uppåt av någon underlig anledning och jag har stannat många gånger och haft ett par längre stopp under dagen. Bytt strumpor och plåstrat om ett par tår. Ätit äpple tillsammans med en tjej från Hongkong och en från Sydkorea. Druckit iskallt kolsyrat vatten tillsammans med två tjejer från Californien.
Viftat bort en hund som blev lite för närgången men den verkade så snäll och jag blev aldrig rädd när jag hade den framför näsan och knöt kängorna.
Åt en ganska tung lunch - tortilla med en brödbit eftersom jag minns för två år sedan hur den här etappen är. Energi är namnet.
Ravinen är svår och det gäller att stanna om en ska titta på något. Det går liksom inte att gå och titta samtidigt.
Kom till Zubiri! Jätteglad men med ett par blåsor. Kläderna var totalt dyngsura av svett men det löste sig genom att de fick snurra ett par gånger i en tvättmaskin.
I Viskarett där jag först hade tänkt stanna bokade jag ett rum på ett pensionat i Zubiri. Det var det nästsista boendet i Zubiri. Fortsättningsvis kommer jag nog förboka. Det verkar som att det är många som går nu och jag vill inte bli utan säng.
När jag kom fram till pensionatet och knackade på dörren kom en medelålders man och öppnade. Han visste ingenting och pekade på en skylt där det stod ett telefonnummer. Han stängde dörren framför näsan på mig och jag tänkte - vilket välkomnande.
Ringde och fick fatt på en man som sa: Jag kommer om fem minuter. Han släppte in mig och det var som vilket hem som helst.
I ett stort rum satt tre gubbar (i min ålder...) runt ett bord och det kändes lite suspekt tills jag fick veta att de också var på vandring.
Värden var trevlig och tillmötesgående och där kom tvätten in också. Jag som tvättade för hand under hela förra vandringen och påbörjat samma visa tills idag blev glatt överraskad. Nu hänger mina kläder och flaxar i blåsten och solen så de kanske hinner torka innan solen går ner.
Här är lite bilder från dagen.
Här gäller det att hålla tungan rätt i mun för att komma över den här passagen. Minns förra gången jag passerade här då en person hade plumsat i. Inte kul. Som tur var skadade hen sig inte.
Ett svart ben.... där blåmärkena når fotknölarna och rundar av vid knävecket. En av ”gubbarna” (det var han som först öppnade dörren) här på pensionatet är läkare. Han förordade is förutom Ibuprofen. Jag frågade honom vart jag kan hitta det någonstans här....
Stegräknaren: 37 059 steg, 25,4 km, 12 våningar
Guideboken: 21,9 km
Vädret: 18 grader kl 9, 26 grader kl 15. Små skira molntussar på himlen under dagen och gassande sol. Fläktande vindar lite här och var.
22/6 mot Pamplona
Glad midsommar i Sverige 🇸🇪😃
Sovit illa i natt, typ i 2-timmarsskift om jag säger så. Lämnade pensionatet 6.15 med ett litet runt kex, en ibuprofen och en tuggtablett Magnesium i magen.
Smet in på ett morgonöppet cafe i Zubiri och köpte kaffe och en muslibar.
Det började uppåt och det var lite tungt bitvis. Luftfuktigheten låg på 90% det var 17 grader i luften, en del blåst och molnigt.
Så här kan det se ut....
... om det inte ser ut så här.
Cool häst. Hela hagen kryllade av pippi-hästar.
Dagen har mestadels varit i skog vilket förvånade mig. Jag kom inte ihåg att det var så mycket skog på den här vandringsdelen idag som det egentligen var. Jag kom bara ihåg det kämpiga efter Zabaldika från förra vandringsresan.
I vilket fall så var det mixad väg. Några tuffa uppförsbackar men också en hel del nedåt, vilket slet på knäna idag. Det mesta har ändå varit plattmark så summa summarum för dagen är att det varit en skön vandringsdag.
Vid 10-snåret kikade solen in för att öka värmen något. Hatten åkte på och av.
”You are in Basque country. In Navarra” citat från The Way (kunde inte låta bli...😁) En nedlagd “svinfabrik” har blivit sminkad.
Har känt igen en hel del avsnitt idag men nästan i halvlek (10 km) kom jag till ett cafe (innan Zabaldika) som jag inbillade mig låg någon annanstans. Så kan minnet lura en ibland. Köpte frukost, viftade på tårna, bytte strumpor och svarade på sms.
Gick förbi rastplatsen där en caminovän förra gången räddade livet på en man. Det är ingen lek att gå leden.
Det finns en del minnesmärken utmed leden över dem som inte klarat sig. Så om du går El Camino de Santiago - var rädd om dig. Vila när kroppen vill, drick vätska varje timme. Framför allt: Lyssna in vad din kropp behöver.
Du går för din egen skull och inte för någon annans.
Tillbaks till idag.
Efter Zabaldika går det uppåt och idag när solen visade sig blev det ganska varmt för efter Zabaldika är det inte längre skog. Några skogsdungar men inte mer.
Fem km efter Zabaldika stod en man och sålde frukt och vatten. För pengarna han fick in hjälpte han barn. Jag köpte en banan och frågade vad den kostade. Han ryckte mer eller mindre på axlarna och sa: 50 cent men det är donativo (donation). Jag stoppade ner 2€ i burken för bananen. Det var ett litet bidrag och jag hoppas förstås att det ska ge något till det barnen behöver.
Mannen hade ett fotografi uppsatt på en stolpe där han stod och sålde sina varor. Jag såg med ens att fotot var på honom och Martin Sheen. Jag frågade honom om fotografiet och han berättade att han hade varit kameraassistent i filmen The Way när den gjordes 2009. Eftersom jag är förtjust i filmen så blev det ett fotografi på oss också, taget av en ung kille som var där och handlade frukt helt apropå.
Om jag tänker Dominobrickor så kan jag säga att så här nära Martin Sheen har jag aldrig varit...
Det sista kilometerna till Pamplonas kärna hade jag sällskap av en man från Bilbao.
Det var trevligt att sakta ner på stegen eftersom benen och fötterna började tackla av och bara samtala om allt möjligt. Om Baskien, ETA, Skandinavien, språk, Ryssland etc etc. Strax innan kärnan sa vi hej då. Han skulle till ett härbärge och jag in i stan.
Den gamla delen av Pamplona missade jag förra gången men inte idag. Med murarna och den äldre delen kändes det som ett gigantiskt Visby.
På väg in i Pamplona.
”Portal de Francia”.
Började söka efter någonstans att sova. Frågade mig framåt till en början kollade sedan på nätet och hittade ett pensionat som hade bra pris.
Fick hjälp av en man som förklarade vägen till pensionatet men lät Google maps hjälpa till resterande delen av vägen.
Tyckte efter ett tag att jag började komma utanför innerstan i Pamplona. Det kändes inte bra och jag fick för mig att pensionatet skulle ligga långt bort från själva centrum. Nu var det inte så. Pensionatet låg bara ett kvarter från där jag var förra gången.
Behövde fylla på med kallt vatten och ratade mitt fisljumma vatten i flaskorna i ryggsäcken. I en cafeteria fick jag betala 2€ och tjugo cent för en liten flaska som jag tror inte ens hade 20 cl vätska. Hmm....
Jag börjar se ett mönster i mina dagar. Precis som förra gången. Jag kliver upp, går iväg, äter, dricker, kommer fram till ett boende, duschar, tvättar kläder, skriver i bloggen, sover.
Spännande dagar.
Nu är jag på Pensionat Leyre i Pamplona sedan två-snåret. Kanske jag ska lyssna på rådet jag fick idag - dags för en vilodag kanske? Jag får se i morgon.
Blåsorna på trampdynorna har blivit större under dagen trots att de har varit inbäddade bakom plåster och kirurgtejp. Har sett efter dem med fet salva (Idomin) så att de inte spricker, det skulle vara snudd på katastrof.
Knät som jag slog i har gnällt sedan jag kom fram och visat sig från den onda sidan. Nu har värken börjat lägga sig och det känns mer normalt.
Det är vila som gäller idag och jag tar inte ett steg till.
Och nu har jag bestämt mig. Det blir en vilodag i Pamplona i morgon
Stegräknaren: 37 719, 24,8 km och 12 våningar.
Guideboken: 20,9 km
Vädret: Som en hederlig svensk midsommarafton. Gråkallt, mulet med en del uppklarnande. Just nu i Pamplona är det 24 grader och halvklart.
23/6 i Pamplona
Vilodag i staden. Precis som förra gången. Rätt skönt att stanna upp och ta hand om kroppen en dag.
Var väldigt stel i vaderna i morse och stapplade upp. Blåsorna börjar ”mjukna” efter den feta salvan igår så de fick en dos till idag.
Åt frukost på en Panderia (brödbutik och cafeteria) och fascinerades av att så många var uppe och kom och åt frukost där. Panderian var liten och vi var säkert tio personer där när det var som flest.
Tillbaks på pensionatet packade jag ihop. I natt är det fullt här och jag har fått ett billigt rum på Hotell Yoldi som jag bodde en natt på förra gången. Det var ett stenkast mellan de två ställena så inga långa promenader idag inte.
”Kommer du ihåg hur du kommer till hissen”, säger receptionisten. Jag säger nej och tänker: aha, det står i deras register att jag har bott här en natt förut. Sådant tänker inte jag på annars. Undrar hur många register en finns i egentligen....?
Här är det lyxigt i jämförelse och jag slappnar av direkt när jag kommer in på rummet. Kanske för att jag känner igen mig och vet hur väl omhändertagen jag blev förra gången.
Mitt rum på Hotel Yoldi i Pamplona.
Tar mig ut. Det är 26 grader och gassande sol och jag går modigt utan solkräm för att jag vet att det bara blir korta sträckor idag.
Den här delen av staden känner jag till lite grann nu efter två gånger. Det är buslätt att hitta med rondellen Plaza Principe de Viana som riktmärke och vägarna som sträcker ut sig som solstrålar därifrån.
Först till apoteket och köper plåsterkuddar till blåsorna och sedan till El Corte Ingles och deras supermarcado för att köpa lunch till idag och frukost till i morgon.
På väg till El Corte ser jag en sushibar. Yes! Jag går dit och köper middagen efter att jag har handlat, tänker jag. Perfekt!
Snurrar runt i affären (som jag varit i förut och hittar i) och där finns bland annat wasa-knäcke i hyllorna. Hittar både frukost, lunch, frukt och lite ”ryggsäckssnacks” för ca 100kr.
In på sushibaren och där var det bara förpackat som såldes. Bitarna var ca 1/3 av dem vi har hemma och den billigaste förpackningen kostade runt 80 kronor. Så det fick vara.
Jag roddade om i tänket om måltiderna och till lunch blev det i stället potatis, stekt ägg och skinka Iberico. Så himla gott. Och salt. Precis det jag behöver efter att ha känt mig urlakad. Salladen jag köpte på El Corte får i stället bli middag.
Nu är det ryggläge och ”rtve 24h” skvalar i bakgrunden. Det är fortfarande eftermiddag och jag ska bara vara lat idag och endast planera morgondagen.
Högst upp till höger på kartan är muren. Bläckringen (mittemot mitt finger) är där jag bor i natt och mitt finger pekar på vägen Avenida de Pio XII som jag ska gå i morgon bitti på när jag fortsätter min vandring.
Stegräknaren: 3 312 steg, 1,7 km och 3 våningar.
Vädret: 26 grader och ”inte ett moln så långt ögat kan nå” som en känd musiker sjöng.
24/6 mot Puente de la Reina
Klockan ringde fem. Det skulle bli en het dag på upp mot 30 grader och en lång etapp därför ville jag komma iväg tidigt.
Igår var jag orolig och i morse likaså, för värmen och för den långa vägen efter Alto de Perdon (Förlåtelsens berg) på 800 m ö h utan skugga.
För två år sedan var den här sträckan jättetuff och jag avverkade många steg eftersom jag gick så sakta dessutom var det hett så in i den. Det satt som berget både igår och i morse därav oron.
Jag åt ändå en brödbit och drack industriellt ihopsatt kaffe som säljs i kyldisken hemma som Caffe Latte, så även här. Smetade in mig med 50+ solkräm och blåsorna på fotsulorna var väl omhändertagna.
Checkade ut strax före sju, vilket inte var min plan och det skulle visa sig att så skulle det vara.
Överallt i stan var det ungdomar antingen i par eller i grupp. För en del hade nog natten varit lång och stolpade hemåt troligen. De var glada och kära upplevde jag det som.
Vid ett tillfälle spelade jag in en snutt video som jag skulle skicka hem. Jag gick själv genom en park och morgonen var skön.
En kvinna med hund börjar prata högt och jag ser att hon är på väg mot mitt håll. Hon pratar hela tiden och jag börjar fatta att det är till mig hon pratar och jag stannar upp så hon kommer i kapp.
Det visar sig att jag är långt bort från El Camino. Var så fokuserad på filmen jag hade spelat in och som var för lång dessutom att skicka visade det sig senare att jag helt missade när jag skulle vika av från parken.
Tack för att det finns bra människor!
Framför mig gick de två från USA som jag drack vatten med häromdagen. De var inte så långt före mig och jag saktade sv stegen. Ville gå själv idag.
Efter Cizur Menor träffar jag på en kvinna från Tyskland. Vi presenterar oss och pratar lite sen drar hon iväg. Vi möts igen efter någon km och har sedan sällskap tills vi nästan når Uterga. Min känsla att vilja gå själv avtog för varje minut vi samtalade.
Vi kom att prata om många intressanta saker men mest om yoga, meditation, mindfulness och att vara här och nu.
Helt plötsligt var vi uppe på Alto de Perdon. Hur det gick till vet inte jag men jag minns hur jag med stor möda tog mig upp här för två år sedan och var helt färdig. Idag kändes det som ”ingenting”. Jag kände mig fortfarande stark och tänkte att nu är det bara nedför och sedan planmark så är jag framme.
Solen strålade och efter Alto de Perdon finns ingen skugga att tala om. Trädens glesa grenar sträcker vagt ut sig på grusvägen, lagom för att retas. I en mil drygt.
Jag gick själv nu. I byn Uterga donerade jag till ett Albergue mina gå-pinnar som återigen krånglade och inte ville fällas ihop.
Efter byn kom en åldrad kvinna gåendes förbi mig. Hon tittar på mig och säger: Det är varmt idag, viftade med ena handen framför sitt ansikte och ler ett tandlöst leende. Ja, sa jag det är mycket varmt. Hon började prata jättemycket och jag sa att jag kan inte så mycket spanska.
Hon började gå några steg före mig men saktade av och gick bredvid mig. Det kändes konstigt. Vem var hon? Vad ville hon? Hon sa att jag var röd på armarna och att det var varmt. Jag höll med.
Jag fick lite kraft så småningom och ökade stegen. Hon hamnade bakom mig. Jag fick vind i seglen och kunde knata på rätt bra. I nästa by sökte jag upp skugga från en häck till en tomt för att smeta på mer solkräm.
Någon säger: Det är varmt idag. Jag tiitar upp och där är kvinnan igen. Hon tittar på mig, viftar med ena handen framför sitt ansikte, ler och går vidare. Kvar står jag och tänker.... förundras.
Strax efter kommer paret (som försvann och dök upp häromdagen) förbi mig med varsitt paraply som skydd för solen. De kände igen mig och skyndade vidare. I byn börjar mannen att sjunga han vänder sig mot mig och säger: Vi ska bara in i kyrkan. Okej, svarar jag och går vidare medan det fäller ihop sina paraplyer och går in i svalkan.
Jag kommer fram till Puente la Reina strax före halv tre. Flera stopp och ett långt sådant har det varit under dagen. Har bokat ett billigt rum som påminner om en garderob. Jag kan i alla fall stänga dörren om mig även om det är pappersväggar.
Håll tummarna för att den inte spricker för då kan det bli illa.
Stegräknaren: 38 302 steg, 23 km och 9 våningar.
Guideboken: 23,8 km
Vädret: 13 grader i morse som stigit till 31 under dagen.
25/6 mot Estella
Drog iväg när ljuset hade kommit. Klockan var strax efter sex, jag och två andra tog farväl av en kvinna från Skottland som jag mött till och från ett par dagar. Hennes öppna skavsår fick henne att ta time out från Caminon och åka hem igen. Jättetråkigt men alla som går vet att det kan bli så oavsett vad man planerar. Det går inte att styra över.
Puente la Reina i morgonljus.
Det var skönt i luften, jag travade på. De första km är på plan mark sedan kommer ”helvetetsbacken” som någon sa. Jag minns den... svår så in i den men den tar ändå slut och då kommer belöningen!
Efter fem km blev det frukost. Kaffe och en bit tortilla. Det var efterlängtat för magen och när jag började gå igen svarade kroppen på ett annat sätt än tidigare.
Det lustiga idag var att jag inte kände igen mig det minsta efter ”helvetetsbacken”. Inte i de två byarna som kom därefter. Ingenting. Kanske var det så att jag var totalt utpumpat efter backen förra gången, om jag inte minns fel hade jag också sällskap och när en har någon att prata med då ser en ingenting av omgivningen.
Det är nästan samma sak varje morgon. Det går trögt. Kroppen har inte vaknat, ryggsäcken fullpackad med vatten och magen har inte fått sin ”morgondos” d v s kaffe och något till. Men se, det löser sig oftast efter några km.
Några km innan Lorca började välbekanta vyer komma i dagern och jag kom ihåg både det ena och det tredje.
I Lorca tog jag ett glas färskpressad apelsinjuice och fick prata svenska en stund. Det var lite skönt faktiskt. Bromma, Kalmar, Härnösand och några utflyttade till Norge. Har inte träffat en enda svensk tidigare och idag på samma ställe så var det som ett kluster av svenskar 🇸🇪 Kul!
Drog iväg och nu gassade solen trots att det fortfarande var förmiddag och inte mer än omkring halv tio. Jag glömde smeta på solkräm och hittade skugga i en tunnel innan Villatuerta. Det blev både solkräm, vatten (solvarmt vatten är också vätska även om det inte är lika gott som rumstempererat...) och fem jordnötter (för saltets skull).
Det är jobbigt att gå när värmen stiger och det inte finns tillstymmelse till skugga. Idag när jag har mestadels gått själv märkte jag också hur sinnet påverkades av andra. Det var extremt tydligt.
Backen upp från norra är tung efter flera mil men belöningen kommer efter kullen och det är tre km kvar till stadskärnan i Logrono.
När jag gick själv var jag i mina egna tankar, ögonen i backen strax framför mig och monotona rörelser, som jag beskrev häromdagen - likt ett lokomotiv. Det bara går framåt helt enkelt.
När jag har sällskap eller några hinner upp mig och vi pratar så är det som att jag måste ladda om när vi skiljs, hur trevlig pratstund vi än har haft. Stegen måste anpassas igen, sinnet få komma tillbaka och tankarna få plats igen.
Jag tänker hur det påverkar mig här i det lilla. Hur är det då i vardagen?
Under tiden jag gick tänkte jag hur gärna jag ville ha en sjal som jag sett någon haft över armarna. Det skulle kännas gott för de solutsatta armarna helt enkelt.
Jag kom till Estella omkring halv ett och var superglad för att slippa vandra i hettan som blir under eftermiddagen.
Den första affären i Estella hade... sjalar. Så nu har jag köpt en och det var superskönt att lägga över armarna.
Det andra jag ville åt var ett apotek och hittade ett ganska omgående. Köpte upp mig på det som ska hjälpa både blåsor och knä.
Innan jag checkade in på Hostal Volante så tog jag lunch rakt över gatan från Volante. Den hade samma namn. Utsidan såg ut som vilken hamburgerrestaurang som helst hemma. Reklam med det amerikanska drickamärket etc etc.
När jag kom in stod en man i baren. Han frågade om jag ville ha menyn. Ja tack, svarade jag och fick gå in i själva restaurangen. Där var det bordsplacering, servitriser, servitörer och elegant men ändå vardagligt sätt eftersom det kom grovarbetare och åt. Ingen skillnad här inte.
Servitrisen berättade vad som fanns och jag bestämde mig för en böngryta. Den var supergod. När jag kommit till hälften så frågade hon vad jag ville ha till huvudrätt. Jag hade missat att det var en trerätters, vilket brukar finnas för perigrinos. Så kan det bli när en inte kan språket tillräckligt.
Jag skulle inte ha orkat med vare sig huvud- eller efterrätten (där jag valde naturell yoghurt) ovanpå böngrytan så jag undrade om jag fick ta med mig resterande av menyn i låda. Det gick jättebra. Så nu har jag både middag och frukost.
Så totalt sett fick jag både lunch, middag och frukost för 100kr. Det var riktigt hälsosamt för plånboken måste jag säga.
På Hostal Volante har jag blivit väl omhändertagen. Återigen för en billig penning har jag hittat ett rum, den här gången ett fint tvåbäddsrum med fräscht badrum. Kläderna jag använt idag plus byxorna jag svabbade upp för hand igår åkte i tvättpåse som värdinnan tog med sig och ska både tvätta och torka, visserligen mot en penning men ändå. Vilken lyx!
Bra dag!
Stegräknaren: 35 886 steg, 22,5 km och 29 våningar.
Guideboken: 21,9 km
Vädret: Svalt och skönt på morgonen ca 18 grader. Värmen steg efter hand till 29 grader. I eftermiddag ca 31. Höga slöjmoln och gassande sol hela dagen.
26/6 mot Los Arcos
Det här var den vägen som gick så himla bra förra gången även om det nästintill var den enda som gjorde det. Så inte idag.
Strax före sex skuttade jag inte ut på gatan utanför Hostal Volente, där jag förresten under gårdagen upptäckte att värden tagit för mycket pengar för rummet, utan mer masade mig över gatan för att komma på rätt väg.
Var trött när jag kom igår och tänkte inte mer på än att komma in i rummet få duscha och vila. När jag hade gjort det och ätit lite så kom också tankarna att börja klarna. Jag kollade ”My wallet-appen” pch såg direkt att han tagit drygt en hundralapp mer i betalt än vad jag hade bokat för.
Gick ut och försökte förklara och han blev otroligt upprörd. I det tillståndet kunde vi definitivt inte kommunicera hur gärna jag än hade velat.
Han hade redan dragit pengar från kortet så jag fick kontanter i stället och gick tillbaks till rummet. Han kommer snart och slänger ut mig tänkte jag men han hördes bara upprört prata med någon bakom stängda dörrar och en korridor emellan oss - så pass upprörd var han.
Många minnen från förra gången singlade runt i huvudet idag. Så tungt det var då och så även idag. Någon hade lagt cement i ryggsäcken och för varje vattenstopp så kändes det bara värre.
En man jag nämnde det för sa att det var minst tre personer som hade lagt cement i min rygga. Två andra jag mötte under dagen upplevde samma sak - tyngden i ryggsäcken.
Morgon utanför byn Irache.
Har mött caminovänner idag som jag träffar på lite då och då. En kvinna från USA och två från Tyskland. De är så himla trevliga och olika och det ger också olika sätt att se på saker och ting när jag pratar med dem var för sig.
Jag har tagit två långa stopp idag, den ena vid frukost i Azqueta efter ca 7 km. Det var en hett efterlängtat paus kan jag säga. Träffade på några av de svenska kvinnorna som jag också träffar på lite här och där sedan Lorca.
Berget Monjardin är mäktigt, kraftfullt på något sätt. Jag kan inte dess historia än men känner stor nyfikenhet varför det ligger ett fort högst upp. Kanske jag kan läsa lite mer om det när jag kommer hem.
Monjardin
Efter byn Villamayor de Monjardin på 700 m ö h börjar den snälla vägen. Bred grusväg men några mindre backar.
Solen gassade och värmen steg rejält. När jag lämnade Estella på morgonen var det 13 grader och 90% luftfuktighet. Efter Monjardin var det över 22 grader, varmt och några slöjmoln på sina ställen. Sjalen satt inte i vägen idag kan jag säga. Det fläktade en del på vissa ställen och då gjorde sjalen ännu mer susen.
Det blev en segdragen dag och jag kom till Los Arcos omkring halv ett.
Träffade några som jag stannade och pratade med ett tag. Vi berörde Mesetan... och jag känner fortfarande olust för att gå den. Det är som idag fast flera resor värre. Ingen skugga bara sol... Det är hettan jag är rädd för. Om jag kan när jag blir pensionär åker jag i början av maj i stället. Då är det inte lika varmt och säkert ganska skönt att gå den.
I Los Arcos gjorde ett par ärenden innan jag gick till Hostal Suetxe där jag har fått ett mysigt litet krypin för natten.
Efter en dag på grusvägar.
Tog mig ut i den dryga trettiogradiga värmen till restaurang Mavi. Återigen en meny men den här gången var jag förberedd. Fick med mig en påse igen så att jag kan äta när jag blir hungrig. Idag behövde jag fylla på vätska i kroppen och åt därför en mixad sallad.
I morgon är en lång etapp på tre mil och värmen håller fortfarande sitt grepp om Navarra. Jag funderar på att dela upp morgondagens etapp i två delar. Får se i morgon hur jag gör.
Stegräknaren: 32 803 steg, 20,6 km och tolv våningar.
Guideboken: 21,5 km
Vädret: Varmt. Just nu 31 grader om någon timme 34 grader.
27/6 mot Logrono
Tio i fem tassade jag ut från boendet jag haft under natten. Nattmörkret låg fortfarande över Los Arcos denna tidiga morgon.
Los Arcos i nattmörker.
Jag har gått ut från byn förut och tänkte att det skulle nog gå bra idag också även om jag knappt såg handen framför mig när jag lämnat byns gatlyktor.
Det var både spännande och läskigt att gå in som i ett kolsvart ”inget”. Långt bort, ca 7 km kunde jag se ljusen från Sansol, byn jag hoppades få kaffe i. Tills dess fick jag nöja mig med att gå i marker utan bebyggelser, bara naturen som sällskap.
Så plötsligt tycker jag mig att det går något på vägen framför mig. Håren på armarna reser sig och jag känner beredskap i hela mig.
Jag går i rask takt på den här sträckan av flera orsaker, den ena för att jag vill komma så långt som möjligt innan solen stiger över horisonten, det andra för att inte vill gå sakta här i mörkret. När jag kommer fram till det jag trodde var något levande så var det så också - det var ett träd.
Några sådana turer hann jag med tills jag såg ett ljus kanske hundra meter framför mig. Det lös som en lampa ner mot vägen. Plötsligt började lampan rycka, flimra och jag andades ut. Det fanns en caminovandrare framför mig.
Så småningom ljusnade det och jag närmade mig Sansol denna vackra morgon.
I Sansol mötte jag gänget från Norge de norska och svensknorska kvinnorna som jag möter då och då.
Torres del Rio ligger strax bakom Sansol och när jag befann mig mellan dessa två byar började det lukta halstabletter, det var Eukalyptusträden som gav mig den doften i arla morgonstund.
Jag stannade och tog en brödbit innan jag tog mig an backarna upp till byn. I Torres del Rio köpte jag kaffe och banan. Pratade lite med några av de svenska tjejerna jag möter då och då. De hade övernattat här i byn och drog iväg mot staden Viana medan jag tog mitt kaffe.
Efter Torres började höjderna, topparna med ett par vadstretscharbackar och efter ha kommit upp på en av det sista ser jag Logrono på håll.
Jag visste inte om jag skulle orka ta mig ända dit. Planen var att först ta mig till Viana knappt 2 mil från Los Arcos för att kolla av kroppen.
Jag har nu kunnat hasa ner ryggsäcksbältet till höfterna utan att ryggen gnäller vilket känns jätteskönt. Jag slipper ha det uppe vid midjan och nu kan såren på magen efter att banden skavts in kanske läkas snabbare. Superbra!
Jag når Viana redan halv tio och möter en caminovän. Vi fikar ihop och tar det lugnt. På väg ut från staden pratar vi lite med det norska gänget. Caminovännen går i förväg och vi skiljs för dagen.
Jag behöver nog inte säga att det är varmt och att det är hög luftfuktighet för det är det.
Fötterna har svullnat av värmen och trots att kängorna är en storlek större än vad jag har i normalfall så klämmer det. Det börjar också bli trögt att gå, fötterna brinner liksom...
I Logrono norra lämnar jag Navarra och går in i Rioja där den röda jorden redan har visat sig i Navarra.
Lämnar Navarra och går in i Rioja.
Paret (som försvann första dagen) möter jag från och till så även när jag kliver in i Logronos stadskärna omkring klockan ett.
Letar hotell och har känt ända sedan jag lämnade Viana att idag får det bli hotell med sköna kuddar.
Dyrt blev det men nu är jag på Eurostar i Logrono och klappar mig själv på axeln för att jag klarade av hela den långa sträckan.
I duschen höll jag nästan på att svimma. Strilande lagom varmt vatten, massor av dofter från schampo, duschgel och sedan lotion. Det var en lyxig känsla.
Pilgrim? Ja, men en mycket modern sådan.
Stegräknaren: 43 113 steg, 27,8 km och 25 våningar.
Guideboken: 27,8 km
Vädret: 28 grader, soligt. Efter Viana kommer molnen. En del fläktande vindar kommer och går.
28/6 mot Najera
Vaknade i ”drottningsängen” redan kl fem. Hade sovit i nio timmar non stop. Tror jag det. Åt bra hotellfrukost när det blev dags och tog det väldigt lugnt på morgonen. Jag skulle bara ta halva sträckan i dag så det var ingen brådska. Kvart i nio seglade jag ut från hotellet.
Vilket väder som mötte mig! Wow! Molnen låg som ett tjockt täcke över staden. Det var 20 grader och dessutom fläktade det! Jag kollade väderappen och den sa mulet hela dagen. Det är inte sant? Men... jo det var det.
Lycklig? Gissa?
Upplever det lite knepigt att ta sig ut ur Logrono men snart kände jag igen mig.
Ut från Logrono.
I anslutning till staden finns en gigantisk park (Park de la Grajera) med en anlagd damm som är ganska stor. Det är stenbelagt och folk har under årens lopp trampat upp en stig bredvid och jag misstänker att det är vandrare som är medskyldiga till det.
Jag promenerade genom parken och när jag kom ut ur den hade det gått nästan 7 km och närmare två timmar.
Jag började närma mig Navarette där jag planerade att stanna för dagen.
Stannade på första fiket och åt en lätt lunch. Pratade med en kvinna från Sydafrika som också gick för två år sedan fast något före mig så vi hade inte träffats förut. Hon liksom jag och fler med oss upplevde hettan i går som jobbig.
Vi pratade om Najera. Hon var klar för dagen och erbjöd mig att följa med i taxin hon skulle boka för att åka till Najera. Jag tackade henne men sa att jag kanske stannar här. I Navarette.
Så började tankarna: om jag vilar en stund så.... bestämmer jag mig sen och varför försumma ett bra väder?
”Should I stay or should I go?”
Fötterna brann igår antagligen för att det var så mycket asfalt. När vi pratade så kom jag ihåg vägen och sa: Visst är det den där snälla grusvägen. Hon nickade och tja...
Jag lämnade Navarette.
Bytte strumpor först och en vandrare erbjöd fet kräm för mina blåsor. Jag tackade men avböjde eftersom de redan var inbäddade i fet kräm.
Lång grusväg och plant, därefter upp på en topp och sedan är det bara att rutscha ner. Klart. Så tänkte jag.
Efter flera km grusväg bytte jag strumpor igen innan toppen på Alto de San Anton som jag mindes som tuff. Idag var den över på nolltid. Vips så bar det nedåt och jag blev så himla glad att jag nästan börja grina. Jag var ju snart framme i Najera!
Hade glömt lite detaljer bara....
Efter toppen kommer en lång sträcka som är så seg så seg. Det känns som en aldrig kommer fram. Det är som att en ”går och går men aldrig kommer till dörren” som gåbandet på gymmet för att ta ett exempel.
Vid en park lade jag mig på en bänk i en slags pergola. Vilade och gluttade på himlen och bara njöt av att ligga där och inte göra någonting.
Belöningen som jag kallar den kom efter ca 7 km. Tog en tidig middag, klockan var omkring halv fem, handlade som vanligt på ett apotek och checkade in i ett mysigt rum och återigen för en billig penning. All min tvätt är hämtad och återlämnas ren senare i kväll. Lyx? Javisst!
Bara air conditionen hade funkat också... det droppar vatten på golvet och receptionisten har varit här med handdukar.
Flåset har minskat, kanske beror det på att jag inte längre ”snör midjan” utan har bältet på höfterna. Kanske det också beror på att konditionen har förbättrats de här dagarna jag varit ute.
Min stegräknare och guidebokens avstånd misstämmer har jag sett så jag kommer också att skriva guidebokens km för rättvisans skull.
Stegräknaren: 44 243 steg, 26,4 km och 6 våningar.
Guideboken: 28,9 km.
Vädret: Fantastiskt promenadväder. Mot eftermiddagen kröp solen fram och temperaturen steg till 26 men då var det bara några km kvar.
29/6 mot Santo Domingo de la Calzada
Fram till midnatt höll den äldre generationen låda nedanför mitt fönster. Somnade därefter tungt och vaknade kl fyra av att den yngre generationen tagit vid med entonigt knackande musik, i mina öron om en får vara sarkastisk ungefär som när en rytmiskt spikar en sjutumsspik i en kärv bräda utan öronskydd. Lagom när klockan ringde sex avslutades ”rejvet” (eller vad det nu var). Dags att gå upp.
Hade tänkt tagit en vilodag här i Najera men förstod både från förra gången och den här natten att vilodagar är ”big no no” för mig i Najera.
Åt en brödbit jag hittade i ryggsäcken. Den var från middagen i Estella för ett par dagar sedan. Den var både hård och seg, påminde faktiskt om polkagris tills jag kom på att jag nyss hade borstat tänderna.
En av de tyska tjejerna hade övernattat på samma ställe som jag så vi åt frukost ihop och vandrade den första milen tillsammans. Vi hade också bokat samma hostal i Santo Domingo så vi tänkte att vi skulle ses senare.
Enligt väderappen skulle det vackra vädret från igår hålla i sig. Jag packade ner både hatt och solglasögon och lät solkrämen vara, den skulle inte behövas i det molniga landskapet.
Från Najera har jag inte gått förut. Förra gången hade jag en infektion i ena foten och valde att ta bussen till Burgos härifrån i stället. Därför blev en överraskning att det gick uppför. Hade kollat guideboken med morgonögonen och tyckte att det var slätmark. Den kom så småningom precis som solen gjorde.
Jag gick ovanför en dal. Molnen hade jag i ögonhöjd vilket var häftigt.
En topp idag och det var Ciruena som är en golf camp med hus byggda runt om. Jag upplevde det som ett dött samhälle. Några barn var ute annars var jalusierna neddragna och det var i princip folktomt.
Jag behövde fylla på energi och klev in på golfklubbens domäner. Där tog jag en fet och ”grisig” macka bestående av ost, bacon och en tunn svinkotlett mellan två bröd. Efter det blev jag muntrare än stunden innan.
Värmen steg och 26-gradersstrecket upnnåddes i det soldisiga landskapet. Molnen fick hattar och väderappen visade åskskurar mot eftermiddagen.
Det är flera dagar sedan jag lämnade Pyreneerna men landet veckar sig fortfarande och är så vackert att jag nästan håller andan ett tag när jag ser mig omkring. Genom linsen går det aldrig att få till landskapet på ett rättvist sätt - det måste upplevas.
Efter Ciruena skulle det bära nedåt men som på en del andra platser jag vandrat på där jag närmar mig en stad är det ”lång dags färd mot natt”. Så även vägen ner till Santo Domingo de la Calzada.
Om du zoomar in kan du kanske se tre vandrare mitt i bild. Vägen fortsätter snett uppåt höger
Halv tre kom jag in i staden. Trött och lite sliten efter två långa dagars vandring tjdigare och en dålig natt. Jag bestämde mig redan i morse att jag behöver en vilodag.
Här kunde de ordna så att jag fick ha mitt redan bokade rum en natt till. Tack!
Åskskuren kom med buller och bång. Jag skulle gå och handla lite mat och hade hunnit ca 50 meter och fick vända illa kvickt. Regnet studsade upp från marken så hårt regnade det.
Nu har det spöregnat en timne drygt och jag har ätit upp kexpaketet från ryggsäcken och påbörjat jordnötspåsen (och det vet jag ju hur det blir med den saken). Vem vet hur länge regnet håller i sig....
Stegräknaren: 33 036 steg, 18,8 km och 1 våning (har gått minst 4 här där jag övernattar)
Guideboken: 21,3 km
Vädret: Solgass/soldis som senare blev åskskurar, 26 grader.
30/6 i Santo Domingo de la Calzada
Vilodag.
Åh så skönt att få vila!
Pratade med ett par från Kanada vid frukosten. De skulle bara vandra mågra dagar till och sedan åka till Sverige. Vi ska till Stockholm och bo i SoFo, säger mannen.
Jag fick lite hemlängtan men hostade upp mig. Föreslog en tur runt Årstaviken och sedan avsluta med lunch i Kvarnen. De nickade leendes eftersom de skulle bo någonstans vid Ringvägen och skulle fundera på det.
Handlade lunch på Supermercado och har nu intagit ryggläge på rummet. Om det mot all förmodan skulle finnas dammtussar här lär det inte virvlas runt mycket idag inte. Och rtve24h blir sällskapet för nu.
Är mentalt trött. Blev besviken i morse när ett skydd för blåsorna rivit upp skinn under natten, så nu blottas underhuden. Satt på antiseptisk salva och bäddat in det igen.
Om två fulla vandringsdagar börjar klättringen upp till Mesetan. Den pågår därefter i fjorton dagar på runt 1000 m ö h.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag vet inte om jag vågar gå den sträckan. Det är hett, ingen skugga och vad jag också förstått vägavsnitt som liknar den som är ner till staden jag är i idag, vilket är ett trögt trampande i värmen.
Framtiden får utvisa. Idag är idag. I morgon är i morgon.
”Yesterday is history, tomorrow is mystery, today is a gift”.
Stegräknaren: 2 293 steg, 1,3 km och 3 våningar (har gått minst 6 våningar).
Vädret: På morgonen 25 grader och fullt solsken. Nu under eftermiddagen ösregn, åska och 24 grader.
1/7 mot Haninge
Jag ger upp värmen för i år och ska börja ta mig hemåt. Caminon finns kvar till ett annat år när jag vill ut och vandra igen.
Jag ska försöka ta mig ner till Madrid idag och se om jag kan hoppa på ett plan därifrån och hem i morgon fm.
Stort tack för smsen, mail 💞 och de hejarrop jag fått.
Lite ”roande” läsning om en del av hemresan för den som gillar äventyr.
Receptionisten i morse kunde ingen engelska och jag ingen spanska vilket betydde att jag bokade en billig bussresa från en plats i närheten (trodde jag) men det visade sig att jag behövde ta taxi till busshållplatsen. Enligt nätet skulle det ta max tio minuter med taxi men receptionisten skakade på huvudet och sa att den platsen det är långt härifrån.
För att göra en lång historia kort berättade hans engelsktalande son senare på förmiddagen att det gick en buss från Santo Domingo kl halv tio. Om jag hade kunnat spanska hade jag m a o suttit på den bussen till Madrid nu.
Min taxi kom strax före elva och häntade upp mig till den mystiska plats jag skulle fånga bussen vid. Receptionisten sa att det var bra att vara ute i god tid i fall taxin skulle få punktering eller annat skoj.
Så jag åkte iväg och lämnade Santo Domingo de la Calzada bakom mig. Taxichauffören kunde ingen engelska och jag kan inte... ja du fattar men vi försökte och jag visste att det skulle ta lång tid att åka.
Jag åkte baklänges kan jag säga. Flera av de stråk jag knallat på kunde jag se genom fönstret. Det var lite sorgligt faktiskt. Där hade jag svettats och kämpat i värmen medan jag nu susade förbi utan att bli blank i pannan, möjligen i ögonen.
När vi åkt en timme stannade chauffören ute i ödemarken. Resan kostade lika mycket som ett finare hotellrum en natt det hade jag fått veta innan jag åkte så det var ingen överraskning. Däremot hade jag ångest över det under halva resan och övertalade mig att jag måste släppa de tankarna.
Det var som att bli avsläppt i Appalacherna eller i Grand Canyon eller något liknande. Det fanns ett par urriga hus som en rad utmed vägen sen - ingenting.
Jag frågade var busshållplatsen fanns. Chauffören sa att jag skulle vinka in bussen när den kom. Jag tittade på klockan, bussen skulle inte komma förrän om en timme - taxin fick nämligen ingen punktering eller något annat skoj så det fanns tid att slå ihjäl vid en vägkant någonstans i Spanien.
Någonstans i Spanien
Jag roade mig med att hitta skugga medan en farbror kom utmed motsatt sida och hejade. Tio minuter senare kom han förbi mig och undrade.... Jag försökte förklara att jag väntade på bussen. Han gick vidare så blev det tomt igen förutom alla bilar förstås.
Efter ett tag kom en gumma gåendes lite försiktigt mot mig. Jag hade hört en hund skälla på håll så någon bodde väl här i husen fast det inte såg ut så.
Hon berättade suckande för mig att det stannar ingen buss här. Det kommer ingen buss, säger hon...
Nu började det bli spännande. Var befann jag mig? Hur långt är det till närmaste stad, by? Går det att få en taxi hit utan att bli skinnad igen? Vi kunde inte kommunicera mina tankar men hjälpen fanns på närmare håll än vad jag hade kunnat drömma om. Hennes barnbarn på besök kunde lite engelska.
Jag fick numret till taxi, de hämtade plaststolar så att jag och gumman skulle kunna sitta utmed 80-vägen. Jag sa att jag måste stå så att jag kan se när bussen kommer. Jag hade ingen lust att sitta på en stol och se bussen swischa förbi. Hon var orolig - hade jag vatten? Skulle jag inte sitta? Hon var så himla gullig. Jag sa att jag väntar till kl ett och sedan ringer jag taxi om bussen inte kommit. Och där står jag utmed en vägkant någonstans i Spanien. I väntan på en buss till Madrid.
Fem i ett ser jag en buss komma nere i dalen. Jag blir så himla glad och gumman far upp och det blir kindpussar oss emellan när bussen stannar. Chauffören hoppar ut och frågar: Är det du som är Louise? Jaa, sa jag märkbart lättad. Han stoppar en flaska vatten, en liten påse jordnötter och en påse med ett par hörlurar i handen på mig och lastade in min ryggsäck i bagageutrymmet, sa vilken plats jag skulle sitta på och körde ut på vägen. Och jag kunde äntligen besöka en toalett....
Hörlurarna stoppade jag i bussens uttag för att språkbada. Det fanns en kanal och där var det fotboll, hör och häpna. Det var så roligt att lyssna på så jag började småle. En av kommentatorerna ”pratade” som en auktionsutropare som säljer fisk i ottan när båtarna kommit in med fångst. Hur är det möjligt att kunna prata så fort?
Efter 30 mil och många timmar senare genom en del av landet nådde jag så äntligen Madrid. Fick i mig en halv macka på en bar under tiden som jag bokade rum eller rättare sagt en studio i närheten för en bra peng för plånboken. Området där jag nattar i natt är ruffigt, mycket sopor, mycket klotter. Hotellet har säkerhetsvakter 24/7. I morgon bitti kommer taxin och tar mig till flygplatsen.
Nu vill jag bara hem....
Och hem kom jag så småningom - 11 timmar på resande fot men som jag sagt förut - belöningen kommer efter slitet. Middag hos barn och barnbarn. Teckningar som barnbarnen ritat till mig och blommor från barnen. Bara att njuta och må gott.
Tack älskade familj <3
Tack för att du fanns med på min resa den här gången. Bloggen hålls öppen för framtida resor
