Kebnekaise (Giebnnegajsse Giebmegaisi) 2025

 
OBS! Uppdaterad 6 juli 2025
 
 
 
Om du inte kan se hela bilden kan du klicka på den
 
 
 
Onsdag 18 juni
Arlanda - Kiruna - Nikkaluokta
 
 
Från Arlanda väljer jag att flyga upp till Kiruna för spara på (min) energi. Använder min säck från vandringarna i Spanien och kan därför ta den som handbagage. Gör så, så ofta jag kan när jag flyger för att slippa stå och vänta vid rullbandet. Smidigt att bara ta säcken och gå. Det tar en timme drygt att flyga och det hinns med en fika under tiden.
 
 
En liten flygplats. För den som sitter och väntar på skjuts finns kaffeautomat. 
 
 
Det blir en väntan på bussen till Nikkaluokta så jag traskar runt lite i området utanför flygplatsen. 
 
 
Precis som myggen är riporna stora i Norrland...
 
 
Så kommer bussen och kör närmare sju mil till porten mot Kebne, nämligen till Nikkaluokta. 
 
Jag minns Enok Sarri ifrån när jag var barn och är lite nyfiken på om det finns något om honom när jag kommer fram. För er som inte kommer ihåg honom så var han vädergubben från Nikkaluokta (eller som man sa hemma hos mig på den tiden Nikkalookta...) och var rikskändis då för han spådde alltid rätt väder om jag inte minns helt tokigt.
 
 
 
Jag behövde inte fundera så mycket mer på det. Nikkaluokta andas Sarri och Anna som är släkt med Enok och som också jobbar här ger mig en sliten bok att tillfälligt bläddra i, det enda exemplaret som finns kvar i Nikka. Här finns massor om Enok, hans föräldrar och allt som är värt att veta känns det som.
 
 
En egen stuga att bo i under natten med dusch och toa. Mysfaktorn är hög och tacksamheten stor. De andra resenärerna från bussen väljer att börja gå redan nu till Kebne. Solen går ju inte ner vid den här årstiden så det är ju ljust här dygnet runt. Så ja... sömnen blev det väl lite si och så med.
 
 
I Nikka finns ett kapell som jag besökte. Vägen upp är kort och fin att gå på.
 
 
Jag fick låna nyckel till kapellet från receptionen och här inne är det fint. Kapellet är litet men här finns det ändå gott om utrymme. 
 
 
Här i Nikka finns det möjlighet för dem som campar att ta sig en dusch eller så. Det finns också en reception, en restaurang som erbjuder fyra olika slags rätter och en shop med allehanda ting. 
 
 
I Laddjujavri 5,6 km (ca 1 1/2 timmes promenad) från Nikka går en båt som kortar ner vägen till Kebnekaises fjällstation med 6 km. Båtresan kostar 500 kronor (2025) enkel resa och tar ca 30 minuter.
 
 
 
Torsdag 19 juni
Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation
 
 
Porten till Kebnekaise i Nikkaluokta. Nu börjar vandringen till Kebnes fjällstation 1,9 mil bort.
 
 
Vägen är så fin från Nikka...
 
 
Avståndet till båten är väl markerat med fina och tydliga skyltar.
 
 
Den här forsen (eller säger man jokk?) känner jag igen från någon av alla de youtubeklipp som jag dammsugit på nätet. Fint ställe att stanna på och dricka vatten om man så vill och känner för det.
 
 
Första hängbron... 
 
 
... och jag vet att de gungar fint de här rackarna, så det suger i magen redan här...
 
 
Det är inte så fasligt långt ner till vattnet men jag håller mig stadigt i relingen på var sida och blicken är riktad stint framåt.
 
 
Så kommer sjön Laddjujavre i sikte och därifrån går båten.
 
 
När båten landat 6 km därifrån så är det ju bara 8 km kvar till Kebne. Det ska väl gå ganska fort...
 
 
Tänkte inte på det... Nåja, lite sten får man väl tåla...
 
 
Här får man gå på plankan... och den sviktar fint...
 
 
Spänger finns det gott om och det är väldigt skönt så man slipper plurra.
 
 
Som en stenfors dyker den upp. Jag står på en spång över denna stenfors och förundras. Ser likadant ut på båda sidor om spången. Mäktigt.
 
 
Det går en pilgrimsled här också. Hur den riktningen ser ut har jag ingen vetskap om i nuet men på den här platsen kan man skapa sig lite lugn om man så vill. Å andra sidan så är hela vägen mellan Nikka och Kebne en plats att skapa sig lugn och ro på om någon frågar mig.
 
 
 
Platsen verkar också ha en dramatisk historia. Det finns mängder av klippblock som lossnat från berget intill. Dessa klippblock är mer eller mindre sina egna berg. 
 
 
Molnen skingras en aning, solen bryter fram så smått och då ser jag...
 
 
...den för mig välbekanta bilden av berget Tolpagorni, som kanske gav "förnamnet" till Kebne (Giebnne som betyder kittel). Tolpa har fått mitt hjärta. Utan tvekan. Vacker och mystisk stiger hon upp i blick. Utan topp. 
 
I "skålen" på Tolpa åker folk skidor. Jag mötte K på fjällstationen och hon är äventyrare av alla mått. Hon springer, skidar och vandrar och här i Tolpas skål har hon också åkt skidor. Hon visade bilder och såg ut som en pytteprick i skålen som är större än vad man kan tänka sig. Otrolig kvinna och en genuin inspiratör fick jag lyckan att möta.
  
I klykan till höger om Tolpa och höljd i dimma ligger berget Vierranvarri. Bredvid Vierranvarri och bakom berget till höger ligger Kebne.
 
 
Så kommer nästa hängbro...
 
 
... och här är det väldigt långt ner till vattnet. Det är hisnande även om det kan vara svårt att se på bilden hur långt ner det egentligen är. Och bron gungar friskt men vågar nu stanna för att fotografera när jag har fast mark under fötterna.
 
 
 
Markeringarna på vägen mot fjällstationen är med orange färg och ligger på tittavstånd så de är lätta att hitta. Två kvinnor inne på Nikkaluoktas reception under gårdagen berättade att de hade varit ute och bättrat på markeringarna och det märktes idag. Blänkande fina. Vägen är som synes lite stenig... det är den från båten till fjällstationen mer eller mindre. Troligen ännu tidigare.
 
 
Och så byts stenvägen ut då och då med en snöstump och...
 
 
... ja men det var ju oundvikligt.
 
Senaste gången jag kastade snöboll en sommar var hos svärföräldrarna i Härjedalen juli 1974... och det var ju några månader sedan.
 
 
Lite snårig uppgång men så...
 
 
... är jag framme vid Kebnekaises fjällstation.
 
 
 
Så här ser området ut. Tälta gör man gratis bara det är minst 50 meter från fjällstationen om jag minns rätt.
 
 
Och här är öppettiderna.
 
 
 
Fredag 20 juni 
Mot Kebnekaise
 
 
 
Så här ser det ut i Kebnekaisemassivet. Bilden är tagen från en broschyr som Länsstyrelsen i Norrbotten tagit fram. Leden som visas på bilden är den som kallas för Västra leden
 
Från fjällstationen går du över Jökelbäcken vid ungefär 2 km, vandrar uppåt och parallellt med Tolpagorni för att sedan vika av åt vänster i bild för att ta dig uppför Vierranvarri. På toppen av Vierranvarri ska du sedan ner i Kaffedalen, därefter är det brant stigning upp mot toppstugan och sedan upp till Sydtoppen på Kebne som just nu är Sveriges nästhögsta topp.
 
Västra leden går att gå utan guide och är kanske den mest populära för vandrare för man kan gå själv (som jag gjort), men det går också att gå med sina halvstora barn på den vandringen.
 
Det finns flera andra leder upp till Kebne och för att gå dem behöver man guide alternativt att man är erfaren av alpin terrängklättring och glaciärer. Den östra leden som är en av dem är stängd för hela säsongen på grund av rasrisk om jag kom ihåg rätt.
 
Oavsett när och hur - läs på och var förberedd så mycket som det går, att vara förberedd är att vara vaken inför det som kommer.
 
Här kan du också jämföra med fotografierna som jag tagit. Tolpa till vänster, Vierranvarri snett bakom och Kebne som förstås höjer sig över mängden med sina 2096,8 meter (höjdmätning av Tarfalas forskningsstation) eller 2094,6 (enligt Länsstyrelsen broschyr) på Sydtoppen.
 
I vilket fall är Kebnes höjd strax under 2100 m ö h och Sveriges högsta berg. Nordtoppen är just nu högst och Sydtoppen med snö som smälter undan för undan är just nu lite lägre. 
 
 
Jag var nog inte riktigt förberedd på "vägen" upp till Kebne. Den har bitvis inga vägar alls utan det är stenbumlingar att gå över, kliva över och vid ett tillfälle gå på alla fyra över (för att jag var rädd för att ramla). Jag har förstått att det skulle vara sten men inte så här mycket och inte "hela" vägen.
 
 
Med blick tillbaka på Kittelbäckens bro och "vägen" dit. Här är sista vattenstoppet. På väg till Kebne härifrån finns inget mer vatten att fylla på flaskorna (kanske vid någon liten strilande bäck beroende på årstid men lita inte till det) så drick dig otörstig och fyll flaskorna ända upp. Nästa gång du kan fylla på är när du kommer tillbaka hit.
 
 
En bit av Kebne på "vägen" upp. Det är inte toppen som syns, toppen ligger som bakom kanten. Vänster i bild syns Kaffedalen och en bit av Vierranvarri.
 
 
2016 började sherpor från Nepal att bygga trappor en bit av den mest svårgådda delen av uppstigningen till Kebne. Här hade det vad jag förstått förekommit mest olyckor och något behövde göras. Då anlitar man dem som kan det här med bergsklättring bäst. Tack! Det var helt enkelt underbart att få gå uppför dessa trappsteg. Sträcka ut benen och kliva på något slätt.
 
 
Stigen är smal. Möter man någon får man stanna och släppa fram. Bredvid stigen stupar en stenvägg ner kanske 50-75 meter. Det ser inte så högt ut på bild men den snöstrimma som syns är i verkligheten väldigt bred.
 
Någon jag mötte sa att man kanske skulle åka ner på rumpan när man väl ska ner. Jag hade läst att det kanske inte var så bra för det finns ju stenar där nere också och vem vet hur porös snön är...
 
Jag mötte några nysvenskar som bilat från Göteborg, vi pratade också om stupet. Halkar man ner då är man ju borta, sa vi. Just som en av dem stod för nära kanten kom "mamman" i mig och han sa efteråt när han i trygghet satt på en sten (puh...) att det hade han inte tänkt på att han stått så nära stupet... 
 
 
Stenvägen är snart slut och det ville jag verkligen att den skulle vara också... men när man som mest tror att det är över så kommer nästa...
 
 
Utsikten är magnifik och här någonstans på nervägen trampade jag igenom snön till knäna.
 
 
Det här är en modell av toppen på Kebnekaise (syd- och nordtopp) som finns inne på guidekontoret. Jag kom inte upp på sydtoppen utan vände om vid 5 km och då hade jag 3,5 km kvar.
 
Toppen är väldigt smal och för femton år sedan var det en person som tog ett felsteg där uppe. Det stupar rakt ner hundratals meter. När man går upp går man först på den breda sidan som syns ungefär i mitten på bild längst ner. Därefter går man upp på kammen.
 
Folk gick igenom snön till midjan nere i Kaffedalen och jag såg hur trötta de var som jag pratade med. En ung kille som gjort ett försök men vänt sa till mig nere på fjällstationen: Går du 3-4 km då är det en bedrift. På fjällstationen sa de att det brukar inte vara så här mycket snö på Kebne vid den här årstiden.
 
Jag gillar äventyr men inte så mycket att jag riskerar liv och hälsa. Nej. Jag följde min magkänsla men också att jag var väldigt "mätt" på stenar. Upp till Vierranvarri var det någon som berättade att där var det ännu mer stenar, och jag känner att jag gjorde rätt som vände. Man ska ju ner också... Tar man ut sig för att gå upp då är man trött och kanske inte lika uppmärksam när man ska ner. Jag såg en kille vid fjällstationen med en svullen och gammalblodig näsa som var omplåstrad. 
 
Det är närmare 9 km upp och sedan lika långt tillbaka. Stenig terräng, alpin terräng. Ska du upp så var förberedd. Det är ingen "lekstuga", det är inte enkelt även om det sägs att den Västra leden är lätt. Det krävs styrka både fysisk och mental och det krävs kondition. Det krävs kläder efter väder så klart men svårt att förutsäga eftersom vädret på Kebne är oförutsägbart. När jag gick var det -10 på toppen, klart väder och blåst. Nere vid fjällstationen var det +1 och sol som värmde (en del gick i kortärmat).
 
För min del så kan jag summera att den fysiska styrkan och konditionen fanns för att kunna lyckas medan den mentala sviktade. När jag såg en som började kliva upp vid snögränsen mot Vierranvarri och snart stod på alla fyra för att hitta grepp för att inte glida ner då bestämde jag mig för att vända. Det fanns ingen lust att glida ner där. Var fanns stoppet då. Jag kände nog där då och att jag ville inte kämpa mer. Stenarna var nog de som tog min mentala kraft. Rädd för att ramla och skada mig gick jag mycket försiktigt och ändå ramlade jag (inga skador förutom blåmärken som tur var). Skulle det hända något så är hjälpen ganska långt bort och det kan ta tid innan den kommer.
 
Jag har gått i Pyrennerna tre gånger och där krävs all styrka, kraft och kondition också men... även om det också kan vara knökig terräng där så finns stigarna, vägarna och det är mer lättgånget på det sättet. Upp till Kebne ramlade jag på stenar och i snö, snubblade och vrickade. Det var en kamp på ett annat sätt än att gå på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Stor skillnad.
 
Men hur lång tid tar det då, kanske någon undrar. Det sägs att det tar mellan 10-14 timmar beroende på vem du är, hur tränad du är och vilka förutsättningar som vädret bjuder på. Du behöver också tänka på att bära med dig mat och vatten för en hel dag men även ombyteskläder. Är det varmt nere vid fjällstationen och du börjar gå i kläder för de förutsättningarna behöver du också ombyte för kyligare väder på två kilometers höjd. Får du plats med det i ryggan du tänkt ta med dig? Kom även ihåg att ta med dig ett första hjälpen-kit. Har du tur klarar du dig men någon annan kanske behövder din hjälp.
 
På väg ner kom två killar runt tjugo som var på väg upp och de undrade: Har du några tips till oss som är unga och oerfarna. De fick veta att jag också var oerfaren i sammanhanget men jag svarade ungefär så här: Ja, det har jag faktiskt. Stanna ofta, drick, ät något. Spar på energin genom att gå lugnt. Rusa inte upp och se till så att du inte går upp bara för att visa någon annan att du har varit där. Följ din magkänsla och gör det som känns bäst för dig. Känns det inte bra, överväg om du verkligen ska fortsätta. Det är ingen lek. Det är allvar. De tackade och jag hoppas att det gick bra för de ivriga killarna.
 
 
Lördag 21 juni
Vilodag på fjällstationen
 
 
 
Jag behövde verkligen inte en vilodag men allt var bokat och klart så jag tog det lugnt hela dagen.
 
Försökte komma över Elsas bro som finns i området men en av bäckarna var full av smältvatten och jag hade gympadojjorna och inga stavar så det får bli en annan gång.
 
 
 
 
Söndag 21 juni
Kebnekaise fjällstation - Nikkaluokta - Kiruna - Stockholm - Handen
 
 
Nu går jag hemåt.
 
 
 
Lämnar men kommer nog tillbaka en annan gång. Har fått så många värdefulla tips på vad jag kan göra här men även längre bort så det ska jag ta med mig och ta en funderare på.
 
 
Maskrosor och rödmyror fanns på vägen tillbaka... fanns de här i torsdags?
 
 
En ripa (?) Det var två stycken och mycket nyfikna för det visade sig att min ryggsäck knarrade när jag gick och lät nästan som dem. Det kanske trodde jag var en vän på besök och ville komma fram och säga: Hej.
 
 
Kom tidigt till båten och åt lunch på bryggan. Gonade mig i solen, i det ljudlösa och fantastiska som bara naturen kan bjuda på. Här är det verkligen gott att vara. 
 
Det blev lång väntan på bussen för jag var tidig till Nikka. Flyget blev försenat för tappad energitillgång (kanske varit upp på Kebne?) men hem kom jag lagom till midnatt efter pendelbyte vid Centralen.
 
Summasumarum av dessa dagar är att det har varit både äventyr och utmaningar men också att jag lärt mig en läxa den hårda vägen så att säga.
 
En av utmaningarna var att jag gick själv i vildmarken, i väglöst land i flera kilometer både till och från fjällstationen. Det var stort för mig och jag var heller aldrig rädd (för björn). På tillbakavägen mot Nikka mötte jag ett par i min ålder från trakten och som var ute med sina hundar. De sa att här finns inga björnar, det finns bara fåglar och renar. På båten tillbaka sa föraren: Ser du björn behöver du bara stampa lite så springer den iväg.
 
Det kom mig att osökt tänka på när jag var och såg en av Jonas Gardells uppsättningar för många långa år sedan där han berättade att han och Mark skulle åka till Australien. Han läste på i en guidebok hur man skulle göra om man mötte en krokodil. Man skulle stoppa varsitt pekfinger i krokodilens näsborrar. "Men ingen har sagt vad man ska göra sen", säger han och tittar hjälplöst på oss i publiken med armarna sträckta rakt ut framför sig och pekfingrarna pekandes. Den gången var jag nära döden. Kippandet efter andan var svårt för jag låg i princip i stolen och skrattade ut allt syre jag hade i kroppen. Men jag klarade mig visst från den attacken för nu sitter jag ju här och skriver om min upplevelse i Kebnemassivet.
 
En annan utmaning var hängbroarna. För de som följer bloggen vet att jag är höjdrädd och det var verkligen läskigt att gå över dem men som i ett trollslag gick jag över sista hängbron på hemvägen utan att hålla i mig i relingen. Se där, se där. Mirakel kan hända.
 
En tredje utmaning var Jökelbäcken som forsade läskigt mycket. Jag kunde inte ta mig över. Gick fram och tillbaka parallellt med bäcken och testade olika platser men vågade helt enkelt inte. Stenar i vatten kan dessutom vara förrädiskt hala. En guide från en grupp förbarmade sig och visade mig en plats där jag kunde ta mig över och greppa hennes hand, så det gick till slut. På vägen upp någon kilometer senare fick jag tips om en snö- och iskant högre upp vid bäcken som jag kunde gå över på tillbakavägen. Toppentips vid den här årstiden när det fortfarande finns tillgång till sådana bekvämligheter. Och det var med en lättnad när jag senare tog mig över den med gåpinnarna som jag stötte hårt i snön framför mig så jag inte skulle riskera att gå igenom.
 
Läxan den hårda vägen var att jag någonstans glömde kvar min necessär med karta, kompass och all energibars som jag skulle ha med mig upp till Kebne. Jag berättade och frågade runt men ingen hade sett, ingen hade hört. På vägen tillbaka tänkte jag att någonstans där jag hade stannat tidigare kanske jag hittar den igen. För hur det än är och som någon sa att inte tar de den, alla har ju sina packningar klara redan.
 
I Nikka fick jag veta att det som "tappas" på vägen är tappat. Så att inte lämna ett ställe utan att titta tillbaka och se att inget är kvarglömt var något jag lärde mig här. Den hårda vägen med andra ord. Hade vädret inte varit så fint hade jag kanske behövt både kartan och kompassen men nu hade jag tur att vädret var fint. Energin från barsen kunde jag köpa i shopen på fjällstationen men surt är det att mista kompassen. En ny kanske jag kunde köpa där i shopen. Men men... det är som det är och det blir som det blir, som min kära mamma brukade säga.
 
 
Uppdaterad 6 juli 2025
 
Köpt ny ryggsäck som blir bättre för framtida behov. Ska därför sälja min Ospreyrygga på loppis och går igenom facken efter Kebnefärden och se där.... vad hittar man inte i gömmorna? Ryggsäcken har ju så många fiffiga fack som jag bland annat glömt strumpor i när jag var i Spanien och nu... ja vad ska man säga?
 
 
 
Taa daa... en necessär kommer lastat, med vadå?
 
 
En kompass och en karta, tre energibars och en godis. Tackar tackar... :-) Det som inte är stulet kommer alltid tillbaka.
 
Min nya ryggsäck har inga överraskningsfack kan meddelas.
 
Så, att bära omkring med sådant jag trodde var försvunnet blir en annan läxa... Lärt mig något? Absolut! 
 
 
 
 
Tips på packning är ju beroende på vilken årstid och vilken väderlek det är men packa ryggan med karta och kompass i fall att vädret sticker iväg åt ett annat håll än vad som tidigare har sagts.
 
Bars som Flap jacks (finns i shopen) ger bra med energi kanske också chokladkakor och nötter. Du kan köpa ett matpaket att göra iordning själv efter frukost i receptionshuset om du inte har tagit med dig eget. Ta med termos, du kan fylla på både varmvatten och kallvatten i receptionshuset innan du går. På guidekontoret kan du också hyra tillbehör som gå-pinnar, damasker, termos etc.
 
Ombyte ullstrumpor (svett eller plurr vilket som), vantar, mössa om vädret säger så. Sist men inte minst - gåpinnar. Skönt stöd när stenar vickar eller smältvattensforsar ska korsas. Under somrarna är vattnet mindre i bäckar och forsar och det är lättare att vada och ta sig över dem.
 
Läs på som sagt och förbered dig på det som komma skall. Jag förde träningsdagbok i närmare ett års tid. Träningen bestod i helkroppsträning som styrketräning på gym, konditionsträning och uthållighet i simhallen beroende på simsätt, löprundor, vandringar för att ta några exempel. 
 
Stort tack för att du också åkte med till Kebne. Kanske det blir din tur nästa gång. 
 
Har du tid, lust och ork nu i semestertider så håll utkik för nästa resa kommer inom kort. 

The Mountains are calling and I must go 2025

Inför min största utmaning
tisdag 17 juni 2025
 
 
Den här kylskåpsmagneten köpte jag i Skottland förra året. Jag visste redan då vad jag ska göra nu och ett tag framöver.
 
Mitt största äventyr någonsin har sin första anhalt på Arlanda. Dit jag ska har inget wifi (jo, på ett ställe), vilket i sin tur betyder att jag kommer att skriva i bloggen när jag kommer hem igen, eller som en väninna sa: Öda inte energi på bloggen, lägg energin på det du ska göra.
 
Så sant som det är sagt!
 
För mig handlar det här om det största äventyret. Vägen dit med alla vyer och upplevelser jag hoppas få vara med om men också om planeringen och träningen inför. Tyvärr kommer livet emellan ibland som det brukar heta och jag har av personliga skäl inte kunnat träna så mycket som jag hade velat under ett par månaders tid då fokus har behövts på annat håll men... jag ska prova i alla fall. Jag äger ingen prestige, det är bara fånerier. Klarar jag av min utmaning så gör jag det. Klarar jag inte av min utmaning så gör jag det inte. Märkvärdigare än så är det inte.
 
Jag hoppas att min utmaning och mitt äventyr kommer att inspirera dig till att göra detsamma så håll ut, bloggen kommer att fyllas på med mitt största äventyr någonsin när jag väl är hemma igen.
 
På återseende :-)

Den gröna och svartvita stan 2025

Den gröna och svartvita stan
Stockholm 
Fredag 13 juni 2025
 
 
 
Vi börjar vid Brunnsvikens lugna vatten vid åttatiden på morgonen. Bakom bilden dundrar Bergshamraleden men inget som hörs på bild som tur är. Längre bort krusar sig vattnet något och allt är stilla.
 
 
Förbi Frösundavik är skogsdungen skönt grön i morgonljuset. 
 
 
På väg in mot Norra begravningsplatsen hörs trafiken allt mindre och mindre. Här breder sig lugnet ut (förstås) av promenerare och cyklister men också av en och annan trevlig trädgårdsmästare för en kort pratstund.
 
 
Vägen mot stan närmar sig och Norra begravningsplatsen börjar ta slut. 
 
 
Ibland är det bra att vara lite kort i rocken. Inget hukande här inte men ett par centimeter till på längden så hade löven prasslat i håret.
 
 
På en tvärgata till Torsgatan såg jag en liten trädgård och i den en kvinna. Grinden till trädgården var öppen och jag stod på behörigt avstånd och frågade om jag fick komma in och fotografera trädgården. Det gick alldeles utmärkt bara jag stängde grinden efter mig när jag gick, fick jag veta. Själv lämnade kvinnan trädgården och gick upp till sig. Jag stängde grinden efter mig och kände till och med på handtaget innan jag gick som tack för förtroendet.
 
 
Fortfarande på Torsgatan (ja, den är lång) och upp mot Rödabergsgatan går denna fina allé.
 
 
Nere vid Sankt Eriksplan står Elin Wägner och "talar i brons". Tiga är guld var inte hennes melodi precis.
 
 
I lilla parken strax innan Brantingmonumentet.
 
 
Och strax till vänster finns den här grönskan. Mitt i smeten dessutom. 
 
Men...
 
för den som känner för Stockholms asfalt kan få sitt lystmäte mättat här om man säger så:
 
 
Nya Karolinska
 
 
Norra tornen mot Torsgatan
 
 
Så vänder jag mig om och tittar upp... oj oj oj... ser du? Vänta lite så ska jag zooma in...
 
 
Och här hänger han en fredag...
 
 
Och här hänger det trådar på väg in mot nålsögat Centralen ovan jord.
 
 
Vid slutet av etappen kommer Sergels torg och här får man ju inte bada...
 
Det blev en kort stund en fredagsmorgon i Stockholm. Följ gärna med på nästa äventyr som kommer snart om allt går vägen... om inte annat så kommer det nog bli toppen.

RSS 2.0